Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 543-544 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flandern - Flandern, grefve af - Flandin, Eugène Napoléon - Flandrin, Jean Hippolyte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

efterträdare, Ludvig af Maele (1346-84), den siste
af huset Dampierre, var enligt nyare forskningar en
smidig och statsklok politiker, som skickligt förstod
att i sin svåra mellanställning mellan de demokratiske
borgarna och de stridande konungarna i Frankrike och
England öka sitt landområde och i allmänhet häfda sin
ställning. Särskildt växte hans makt genom det skydd
han sökte gifva de smärre städerna mot förtryck från
de tre största, "de tre leden i F." (Bruges, Gent
och Ypres), hvilka vanligen höllo ihop, men stundom
förnötte sin kraft i blodiga inbördes fejder. En
1379 utbruten strid mellan Gent och Bruges öfvergick
till en allmän social resning; ledaren af Gents
försvar, Filip van Artevelde (se d. o.) företog
1382 ett motanfall på det Ludvig tillgifna Bruges,
hvarvid dess patricier utplundrades, men Ludvig
återkom med en fransk hjälphär, och den trotsiga
flandriska demokratiens makt krossades i det blodiga
slaget vid Roosebeke (23 nov. 1382). Genom Ludvigs
dotter Margaretas giftermål med Filip den djärfve af
Burgund blef denne hans arftagare, och F. öfvergick,
med bibehållen administrativ särställning,
till den burgundiska statskomplexen (1384) och
kom; efter Karl den djärfves död (1477) med det
öfriga burgundiska arfvet till huset Habsburg. F:s
industriella blomstring var då sedan länge på
återgång under inflytande af konkurrensen från den nya
väfnadsindustrien i England, hvarjämte den engelska
ullexporten sökt sig andra vägar. Vid medeltidens slut
voro de forna industristäderna Ypres och Bruges nästan
utarmade, medan spannmålshandeln någorlunda höll Gent
uppe och Antwerpen blef hufvudsätet för den alltjämt
lifliga och vinstgifvande flandriska mellanhandeln.

Vid tyska rikets indelning i kretsar (1512) lades
F. till burgundiska kretsen samt tillföll med denna
(1555) Filip II och habsburgarnas spanska linje. Dess
område minskades i westfaliska freden 1648 genom
afträdande af det s. k. Statenflandern (strandområdet
s. om Schelde) till Förenta Nederländerna, och Ludvig
XIV ryckte upprepade gånger till sig stora områden,
hvilka erkändes som hans rättmätiga besittningar
genom Pyreneiska freden (1659) och fredssluten
i Aachen (1668), Nijmegen (1679) och Utrecht
(1713). Återstoden af F. afträddes genom freden i
Rastatt 1714 till Österrike. Hela F. var 1795-1814
förenadt med Frankrike samt bildade departementen
Lys och Schelde, hvilka 1815 som Väst-F. och
Öst-F. tilldelades konungariket Nederländerna för att
slutligen genom belgiska revolutionen 1830 tillfalla
det då nybildade konungariket Belgien.

Litt. Det förnämsta arbetet för F:s historia under
medeltiden är Pirenne, "Histoire de Belgique" I-II
(1900-03, i tysk öfv. af Arnheim 1899-1902). Dessutom
märkas Vanderkindere, "Le siècle des Artevelde"
(1879) och "Histoire de la formation territoriale
des principautés belges au moyen åge" I (1899),
Funck-Brentano, "Philippe-le-Bel en Flandre"
(1897), och Pirenne, "Le soulèvement de la
Flandre maritime de 1323-1328" (1900). Detaljerad
bibliografi hos Pirenne, "Bibliographie de
l’histoire de Belgique" (2:a uppl., 1902).
V. S-g.

Flandern, grefve af, är enligt en förordn, af 16
dec. 1840 titel för belgiske konungens andre son eller
ock för den, som närmast efter kronprinsen är
berättigad till Belgiens tron.

Flandin [flādä’], Eugene Napoléon, fransk
målare och tecknare, f. 1809 i Neapel, d. 1876,
besökte i början af 1840-talet Persien och Assyrien
(1843–44 i sällskap med Botta) samt gjorde sig
känd genom förträffliga teckningar till åtskilliga
praktverk: Voyage en Perse (1843–54, i förening
med Pascal Coste), Monuments de Ninivé (1847–50,
med Botta) och L’Orient (1856–64).


Flandrin [flādrä’], Jean Hippolyte, fransk
målare, f. 24 mars 1809 i Lyon, d. 21 mars 1864 i
Rom. Fadern var en fattig miniatyrmålare. Jämte
sin yngre broder vandrade Hippolyte med en liten sparslant i fickan till Paris,
där de inträdde i Ingres’ skola. Hippolyte blef snart den främste bland mästarens
lärjungar och lyckades 1832 vinna Romerska priset, hvarpå han delade det årliga
anslaget med brodern och tog honom med sig till Italien. Där lefde han några
lyckliga och bekymmerfria år under studium af de store form-mästarna, Rafael,
florentinarna och antikens bildhuggare, studerade
därjämte bibeln, Dante och de gamle skalderna
samt hemsände studiefigurer, bland dessa Naken
fiskargosse tid hafsstranden (1836, i Louvre). Efter
att ha målat en del historiska bilder framträdde F.
1839 med Kristus välsignar barnen, som bildar
öfvergången till hans religiösa måleri. Hemkommen fick
han i uppdrag att dekorera Johannes’ kapell i
S:t-Séverin i Paris. Han målade där Nattvarden,
Johannes’ och Jakobs kallande till apostlar och
Apokalypsen, af hvilka bilder i synnerhet den första
väckte uppmärksamhet och beundran. Vidare målade
han 1842–44 korets väggar i S:t-Germain-des-Prés,
där han på guldgrund framställde Kristi intåg
i Jerusalem och Korsbärningen jämte allegoriska figurer
samt 1846–48 i själfva koret De tolf apostlarna.
Nu stod F. på höjdpunkten af förmåga, och hans
stil var fullt utbildad. Koloriten var för honom
visserligen icke något oviktigt element, ty han höll
fast vid, att målaren skulle ”faire de la peinture”
och icke blott ”rendre les idées” eller ”les écrire”,
såsom han själf yttrar om tysken Overbeck; men
färgen var dock för honom endast ett medel för det
andliga och därför underordnad. Han sträfvade aldrig
efter realitet, och därför var ock den monumentala
väggmålningen med vaxfärger eller al fresco det
bästa uttrycksmedlet för hans konst. Teckningen,
hvari han var mästare, blef för honom hufvudsak.
Han egde därvid en förmåga att framställa det
väsentliga med användande af minsta möjliga
karakteristik, som beundransvärdast framstår i skildringen
af hans hundratals helgonfigurer. Högst står han
dock i framställningen af kvinnlig renhet och oskuld,
och däri påminner han om både Rafael och Fiesole.
Med största sorgfällighet skildrade han allting efter
naturen, och därför ega hans skapelser friskhet och
trovärdighet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>