Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkbildningsförbundet - Folkböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreningar, den 1900 bildade Föreningen för
folkbibliotek och läsestugor samt den 1902 bildade
Centralföreningen i Stockholm för populärvetenskapliga
föreläsningar. Förbundets arbete är fördeladt
på tre af delningar med en gemensam öfverstyrelse:
Centralbyrån för bokförmedling, hvilken bl. a.
förmedlar inköp af böcker åt folkbibliotek, anordnar
och uthyr vandringsbibliotek, lämnar råd för
upprättandet och handhafvandet af bibliotek samt utger
”Folkbiblioteksbladet”; Centralbyrån för föreläsningar,
hvilken bl. a. förmedlar populärvetenskapliga
föreläsningar, uthyr ljusbildsserier med text och
meddelar råd för föreläsningsrörelsen; Afdelningen
för folkbiblioteken i Stockholm, hvilken har vården
af förbundets fyra bibliotek och läsrum inom
hufvudstaden samt af två andra, under förbundets
förvaltning ställda Stockholmsbibliotek. Dessa bibliotek
afse ej blott hemlån, utan äfven läsning på stället,
hvarför man vid deras inredning alltmer börjat söka
tillämpa konstnärliga synpunkter för åstadkommande
af trefnad i dem. Förbundet åtnjuter understöd af
staten (för 1906 4,000 kr.) och af Stockholms stad
(för s. å. 8,000 kr.). Under 1906 förmedlades
bokinköp för mer än 27,000 kr. och föreläsningar
till ett antal af 1,353; vandringsbiblioteken voro
till antalet 37, boklånen vid förbundets
folkbibliotek i Stockholm uppgingo under s. å. till
39,232 och besöken till 110,350, hvilket allt vittnar
om en år efter år ökad verksamhet. Från
enskilda personer ha 1907 öfverlämnats 26,000 kr.
till en cenlralboksamling för biblioteken inom
Stockholm.
O. O–n.
Folkböcker kallas en del allmänt kända skrifter,
emedan de efter hand trängt ned till de samhällets
klasser, om hvilka ordet folket företrädesvis nyttjas.
De förtjäna detta namn äfven på den grund, att
de vunnit spridning inom hela folk och alla klasser
inom dem, den ena efter den andra. De utgöra
vanligen mer eller mindre ombildade former af äldre
litterära alster, mest medeltida riddardiktning. De
voro länge de enda böcker, som tillfredsställde de
breda lagrens begär efter underhållande lektyr.
Under en lång följd af generationer kunde de behålla
den ynnest de förvärfvat sig och fingo upplefva otaliga
upplagor. ”Se vi icke hvart år”, säger J. Görres,
den förste, som litteraturhistoriskt behandlade dem
(”Die teutschen volksbücher”, 1807), ”i den högre
litteraturen ögonblickets foster som Saturnus sluka
sina barn; men dessa böcker lefva ett odödligt,
oförstörbart lif: under många århundraden ha de sysselsatt
hundratusentals människor, ett oberäkneligt
publikum; aldrig föråldras de, tusen sinom tusen
gånger återkomma de, alltid välkomna; outtröttligt
pulserande genom alla stånd och mottagna af oräkneliga
själar, som tillegnat sig dem, ha de alltid
förblifvit lika roande, lika vederkvickande, lika
undervisande för så många, många sinnen, som utan fördom
upplåtit sig för den ande, som bor i dem.”
Huru begärliga dessa böcker varit, intygas bl. a.
däraf, att de brukat säljas icke blott i boklådor,
utan tillika på andra sätt, såsom af kringvandrande
gubbar och gummor, på torg och marknader och i
Sverige i snusbodar. Då den allmänhet, för hvilken
de voro ämnade, icke var synnerligen kritisk,
försummades texterna i hög grad, och utstyrseln
blef den mest torftiga. Så t. ex. trycktes sådant
”skillingstryck” på simplaste tryckpapper och
illustrerades med träsnitt, som merendels voro alldeles
barbariska, om de också icke saknade en viss stil.
Från 1100- och 1200-talen, till en del ännu
tidigare, ha dessa böcker varit en allmän och
omtyckt läsning bland italienare, fransmän, tyskar,
holländare och engelsmän; något senare gingo de
ända upp till Danmark. De ha således bestått ett
praktiskt prof, som mera än något annat skulle
kunna tala för dem. ”Med sitt tryckt i år”, säger
A. W. Schlegel, ”framlägga de sin naiva tillförsikt
att aldrig blifva gamla”, och en af deras mest
framträdande egenskaper är äfven ungdom, med dess
fel och förtjänster, bland de senare särskildt deras
starka poetiska tro, som icke låter dem frukta för
några fantasiens luftfärder. Thorild säger, att han
aldrig återfunnit det innerliga patos han en gång
fann i Raimond och Melusina, det höga episka i
Olger Dansk, den rörande sedeläran i Carsus och
Moderus, den poetiskt ljufva hänryckning han kände
af Fågel Blå. Till deras fel höra det outvecklade,
det drömlika, konturlösa hos dem. De synas nu
därför också vara på väg att förlora sin makt öfver
folkets fantasi; vår tid är för andligt avancerad
för dem, den har för allvarsamma uppgifter för att
kunna hängifva sig åt deras oordnade fantastik, den
har ej ro att fördjupa sig i deras föga omväxlande
stämningar, att lyssna till den långt dallrande ton,
som är dessa dikters kanske egentligaste styrka.
Tidningar och allahanda kolporterad litteratur ha
nu så godt som fullständigt undanträngt dem.
 |
Prof på folkböckers utstyrsel: förminskad kopia af titelbladet till ”Sibyllers spådommar”, äldsta svenska upplagan (1620). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
