Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 923-924 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fort de l'Écluse. Se Écluse - Fort Dodge - Forte - Fortebraccio - Forteguerri, Niccolò - Fortel, Fottel l. Fåttel - Fortepiano - Forteresse - Fortescue, en 280 km. lång flod

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fort de l’Écluse [får de leklȳṡ]. Se Écluse.

Fort Dodge [få′t då′dʃ], stad i nordamerikanska staten
Iowa, vid Des Moines-floden. 12,162 inv. (1900).
Spannmålshandel, kol- och gipsgrufvor.

Forte (förkortadt: f) it. (starkt, kraftigt, af
lat. fortis, stark), mus., föredragsbeteckning, som
betyder tonstarkt. Fortissimo (förkort. ff), så
starkt som möjligt. I nyare tid använder man för den
allra högsta styrkegraden äfven fff, t. o. m. ffff,
som dock egentligen äro ett öfverbjudande af själfva
superlativen. Jfr Dynamik 2, Fortepiano 2, Mezzoforte,
Piu och Poco.
A. L.*

Fortebraccio [fårtebra′ttjå],
berömd italiensk condottieresläkt under 1400-talet. En
af dess medlemmar, Andrea Braccio da Montone, f. 1368,
d. 1424, spelade en framträdande roll under den stora
schismen och intog flera gånger Rom, men fördrefs
slutligen 1420 af påfven Martin V. Hans brorson,
Niccolò F., öfvertog ledningen af farbroderns
krigarskaror vid dennes död, stod först i Florens’
tjänst och bekämpade sedan i förbund med Frans Sforza
påfven Eugenius IV samt fick 1434 för en tid Rom i
sitt våld, men stupade kort därefter i slaget vid
Capo di Monte. V. S-g.


Forteguerri
[fårtegoä′ri], Niccolò, italiensk
skald, f. 1674 i Pistoja, d. 1735, begaf sig efter
slutade juridiska och litterära studier till Rom, hvarifrån
han som sekreterare fick medfölja en påflig
beskickning till Spanien, där han stannade till 1705. Han
inträdde efter sin återkomst i andliga ståndet,
beklädde åtskilliga kyrkliga ämbeten och utnämndes
slutligen till sekreterare vid missionssamfundet De
propaganda fide. - F. har, förutom öfv. från Euripides
och Terentius samt en samling Capitoli (på terziner
affattade epistlar) af biografiskt intresse och
stundom skarpt gisslande förmän och ämbetsbröder,
efterlämnat en komisk hjältedikt, Ricciardelto,
tillkommen på grund af ett löfte till några vänner,
tillsammans med hvilka han plägade läsa Pulcis,
Boiardos och Ariostos riddardikter, att på en dag
skrifva en hel sång, hvars stil skulle sammansmälta de
tre förebildernas. Så uppstod 1716, enligt F:s bref
till en medbroder i Arkadia-akademien, Eustachio
Manfredi, den första af de trettio på ottave rime
affattade sångerna af "Ricciardetto", som afslutades
1725 och först tre år efter förf:s död utkom i
Venezia (med Paris som falskt angifven tryckort) under
pseudonymen Carteromaco (en grecisering af namnet F.,
som redan användts af en bland skaldens förfäder). I
motsats till den improvisatoriska lätthet, hvarmed
första sången tillkommit, tog förf. i fortsättningen
sitt arbete på fullt allvar. Dess fabel är ganska
enkel. Kafferkonungen Scricca, eggad af sin dotter
Despina, hvars broder dödats af Ricciardetto (en af
Karl den stores paladiner), sammankallar etiopier
och lappar, besluten att bemäktiga sig sin sons
baneman. Denne befinner sig i Karls läger vid Paris,
som af Scricca belägras. Karl samlar sina
paladiner, bland hvilka märkes den vansinnige Orlando,
hvilken botas med "mycket vatten, litet bröd
och prygel". Under striden, som slutar med
Afrikakonungens nederlag, har Despina, som följt
sin fader, lärt känna Ricciardetto och dödligt
förälskat sig i honom. Efter en mängd sällsamma
äfventyr och förvecklingar och sedan förrädaren Gano
vid Roncevaux med en mina sprängt Karl, Orlando och
Rinaldo i luften, förenas de unga älskande och erhålla
därtill Frankrikes krona. Kring denna kärna knyter
sig ett vimmel af burleskt fantastiska episoder,
hvarvid en komisk öfverdrift nästan genomgående
parodierar de mer eller mindre romantiska motiven:
paddor sluka häst och ryttare, hvalar svälja hus och
fält, kloster och klocktorn, jättar fånga människor
i nät och släcka eldsvådor à la Gulliver, Orlando
i full rustning lyftes en aln i höjden under bönen
och då han med Karl och Rinaldo spränges i luften,
komma de alla tre med sådan fart, att de med sina
hufvuden torna emot himmelrikets portar, hvilka
genast öppnast af Sankte Per o. s. v. Vid sidan af
äfventyren och de moraliserande eller ironiskt färgade
digressionerna möta ställen af lyrisk innerlighet,
såsom Despinas kamp mellan kärlek och familjepietet
(VII, 109-118) eller realistiskt hållna idyller
såsom växelsången mellan Ciapo och Lisa (XII,
13-21) och fiskarscenen (XIII, 82-89), idyller,
hvilka till ton och språk verka som toskansk
folkpoesi. Men under det skenbart sorglösa skämt- 
och äfventyrslynnet framträder mer eller mindre
direkte som det helas mening och syfte satiren
öfver det af den romerska kurian, af jesuitismen och
främlingsväldet korrumperade samhället. Blodigast är
den satir, som, från kardinalen till munken, drabbar
det romerska prästerskapet (särskildt i sångerna XI,
XX, XXIII), en satir, som dock ej dikterats af en
skeptikers frivola skadeglädje, utan tvärtom afser
att förhärliga den oförfalskade kristendomen genom att
afslöja dess vrångbild. Att satiren, fastän maskerad i
riddarsagans kostym, var fullt effektiv, visade sig,
då arbetet strax efter offentliggörandet uppfördes på
"index".

Jfr "Ricciardetto di N. F." med inledning af L. Corio
(i "Biblioteca classica economica", n:r 82) samt
"Capitoli di N. F.", utg. af L. Lotti (1874). Se
vidare Procacci, "N. F. e la satira toscana" (1878),
F. Camice, "Notizie della vita e delle opere di
N. F." (1895), C. Zacchetti, "Il Ricciardetto di
N. F." (1899), samt F. Bernini. "Il Ricciardetto di
N. F., forma e continenza" (1900). Hj.Sdg.

Fortel, Fottel l. Fåttel (förvrängning af
ty. vortheil, fördel), boktr., hvarjehanda redan
uppsatta typer o. d., som sättaren efteråt ånyo
kan begagna (såsom kolumntitlar, signatur, rubriker)
och som han därför efter formens uttryckning lyfter
upp i ett "skepp" [fortelskepp).

Fortepiano, it. (eg. "starkt-svagt"),
mus. 1. Instrument. Se Pianoforte. -
2. Föredragsbeteckning (förkort, fp), antydande,
att en ton skall anslås starkt, de följande svagt.
A. L.*

Forteresse [fårträ’s], fr., permanent befäst plats,
fästning.

Fortescue [få’tiskjö], en 280 km. lång flod på
nordvästra kusten af Väst-Australien. Den upprinner
n. om Mount Bruce och utmynnar under 21° 10’ s. br. i
Indiska hafvet. J. F. N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>