- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
1227-1228

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franz, Robert - Franz, Julius - Franz, Karl - Franz, Julius Heinrich Georg - Franz-Dreber. Se Dreber - Franzén, Frans Mikael

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anställdes han som kyrkoorganist och direktör vid
sångakademien i Halle samt blef 1859 musikdirektor
vid universitetet i Halle, 1861 hedersdoktor där samt
1885 hedersborgare i staden. 1843 utgaf han första
häftet af sina sånger, hvilka snart väckte uppseende
och af Schumann erhöllo ett mycket fördelaktigt
omnämnande i "Neue zeitschrift für musik". Sina
befattningar måste han 1868 nedlägga till följd af
en öronsjukdom. Ur den nödställda belägenhet, som
därigenom hotade honom, räddades han af Joachim,
Liszt m. fl., hvilka, genom beneficekonserter
samlade och såsom hedersgåfva förärade honom en summa
af 30,000 thaler.
illustration placeholder

En minnesvård öfver F. (obelisk
med marmorbyst, modellerad af F. Schaper) aftäcktes
1903 i Halle. - F. står vid sidan af Schubert och
Schumann såsom en af den nyare tidens störste
romanskompositörer. Hos hans kyska sånggudinna
finner man en lycklig förening af romantik och
klassicism. Jämte intryck från den protestantiska
koralen återklingar framför allt folkvisetonen i
hans alstring, men det är en idealiserad och med den
moderna konstens medel riktad folkvisa, det naturliga
förädladt genom civilisation. Liedformen förhärskar i
F:s synnerligen sångbara romanser renare och enklare
än hos andra tyska tonsättare. Han vinnlägger
sig om att alltid välja lyriskt betydande texter
(af Heine, Burns, Lenau, Eichendorff, Osterwald
m. fl.), att fatta dikten i dess innersta väsen
och på det samvetsgrannaste återgifva just detta i
toner, med styrka och full enhetlighet i stämningen,
utan att låta det poetiskt sanna förryckas eller
skymmas af det enbart musikaliska. Glädjen får
hos honom nästan alltid en anstrykning af vemod,
och smärtan söker kämpa sig fram till frid. Detta,
som jämväl afspeglas däri, att dur och moll så
ofta sammansmälta i harmonierna, förlänar åt hans
sånger ett tröstrikt drag af ren mänsklighet. Hans
melodibildning är förnäm, och han förstår att på
ett högligen konstnärligt sätt använda och
genombilda det melodiska hufvudmotivet, utvecklar i rytm
och harmoni lika stor mångfald som osökthet samt är
alldeles egendomligt gedigen genom sin om Seb. Bach
påminnande kontrapunktik i pianosatsen, som vanligen
föres strängt fyrstämmig. Fina och öfverraskande
drag träffas alltjämt såväl i sångstämman som i
ackompanjemangets detaljarbete. - Under de senare
årtiondena har hans tondiktning varit försummad i det
offentliga musiklifvet; densammas intima själfullhet
passar ej rätt väl ihop med tidens smak för det
realistiska och öfverretade, men helt visst skola hans
romanser förr eller senare fira sin återuppståndelse
i allmänynnesten. - F. utgaf sammanlagdt omkr. 300
sånger. Dessutom skref han Kyrie a cappella, Psalm 117
för dubbelkör och 12 vokalkvartetter. Ur hans beundran
för Bach och Händel ha framgått hans "stilriktiga
och nödvändiga fyllnadsbearbetningar" af åtskilliga
bland dessa mästares verk, framför allt Bachs
"Matthäuspassion", "Magnificat",
"Weihnachtsoratorium", "Trauerode" och kantater
samt Händels "Messias", "Jubilate", "L’allegro",
jämte duetter och arior af båda. Till dessa
arbeten sluta sig d’Astorgas "Stabat mater"
och Durantes "Magnificat". Jfr biografier
öfver F. af Liszt (1872), Saran (1875),
Procházka (1894) och dansken Steenberg (1896).
E. P-t.

Franz, Julius, tysk bildhuggare, f. 1824 i Berlin,
d. 1887, lärjunge af bl. a. F. A. Fischer och
Rauch, var mest framstående som djurskulptör. Högt
värderade äro t. ex. hans anatomiska studier af
hunden och kungstigern. Af honom finnes därjämte en
mängd ornamentala arbeten af allegorisk karaktär:
personifikationer af månader och årstider o. s. v.,
sandstensgrupperna England och Amerika för Berlins
börs, marmorgrupperna Preussarna och Hannoveranerna
på Belle-Allianceplatsen i Berlin (efter Fischers
modeller) m. m.

Franz, Karl, tysk musiker, filantrop, f. 1843 i
Memel, d. 1899 i Berlin, blef i sitt andra lefnadsår
blind. Han erhöll af sin far, som för ändamålet besökt
flera blindanstalter, en förträfflig uppfostran,
aflade 1864 organistexamen samt blef organist
1869 i sin födelsestad och 1877 vid domkyrkan i
Berlin. Han bildade 1874 den ända till hans död af
honom ledda allmänna blindföreningen i Berlin, som
med framgång arbetat för sina medlemmars själfhjälp.
G. Å.

Franz, Julius Heinrich Georg, f. 28 juni 1847 i
Rummelsberg, blef 1874 assistent vid observatoriet
i Neuchâtel, 1877 observatör vid observatoriet i
Königsberg samt 1897 professor och direktor för
observatoriet i Breslau. Han har utfört viktiga
undersökningar särskildt öfver månen, dess form
och rotation, bildningarna på månytan m. m. (se
Månen). Bland hans arbeten märkas Die konstanten der
physischen libration des mondes
(1889), Die figur des
mondes
(1899), Ortsbestimmung von 150 mondkratern
(1901) m. fl. Sedan 1901 utger han "Mitteilungen
der k. universitäts-sternwarte zu Breslau".
B-d.

Franz-Dreber. Se Dreber.

illustration placeholder

Franzén, Frans Mikael, skald, biskop, föddes 9
febr. 1772 i Uleåborg, Finland. Hans föräldrar voro
handlanden Zachris Frantzen och dennes sextonåriga
maka Helena Schulin. Fadern var en prosaisk natur,
som uppgick i sina handelsintressen, men modern
älskade sång och sagor, som skänkte sonens tidigt
vaknade poetiska sinne näring. Efter att ha genomgått
hemortens skola blef F. 1785 student vid Åbo akademi,
där Porthan, som genast upptäckt gossens begåfning,
tog ledningen af hans studier och äfven annars egnade
honom omvårdnad (en tid var F. inackorderad hos
honom). Läsningen bedrefs med den fart, att F. redan
1789 promoverades till filos. magister. Efter en
hvilotid i hemmet - hans far hade dött 1787, och
modern hade i öfverensstämmelse

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0668.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free