- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
155-156

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

155

Fysik

156

J. J. Thomson (1904). (Se Elektron och Valens.)

Ännu kraftigare inflytande på de exakta
vetenskapernas utveckling hade den vid midten
af 1800-talet framträdande utvecklingen af
värmeläran. Benjamin Thompson von Rumford (1798)
och den snillrike N. L. S. Carnot (1796 -1832)
hade, den förre otydligt, den senare fullt
klart uttalat satsen om arbetes förvandling i
värme och tvärtom. Carnots arbete i denna fråga
(mekaniska värmeteoriens första hufvudsats) blef
dess värre ej tryckt, men väl hans klassiska
afhandling "Sur la puissance motrice du feu",
i hvilken den mekaniska värmeteoriens andra
hufvudsats uttalades (1824). Detta senare
arbete fortsattes af B. P. E. C l a p e y-ron
(1834) samt af sir William Thomson (1849)
och R. Clausius (1850), hvilka bragte detsamma
till fullt erkännande. Under tiden hade tysken
J. R. May e r (1842), dansken L. A. C o l d i n g
(1843) och engelsmannen J. Pr. J o u l e (1844)
oberoende af Carnot och hvarandra återupptäckt
lagen om värmes förvandling till mekaniskt
arbete. Mästerligt behandlades detta ämne af
Helm-holtz (1847). Studiet af gasernas fysiska
egenskaper, på hvilket område Robert Boyle
(1620-91) och Ed me Mariette (1620-84) samt
John D al to n (1805), Gay-Lussac (1807) och
P. L. Dulong (1830) lagt grundvalen och där Henri
Victor Regnaults storartade undersökningar (från
år 1842) lämnade ett utomordentligt noggrant
och omfattande material, utöfvade ett starkt
inflytande på den nya forskningsriktningen och
gaf anledningen till den mekaniska gasteoriens
utveckling, hufvudsakligen genom August K r
ö-nig (1822-79), Clausius, Maxwell och L u d-wig
Boltzmann (1844-1906). En annan viktig upptäckt
på värmelärans område gjordes af Cagniard de la
Tour 1828, nämligen att vid en viss temperatur,
den så kallade kritiska temperaturen, vätskor
och deras mättade ångor besitta lika egenskaper
och att öfver denna temperatur vätskor ej kunna
ega bestånd. Dessa företeelser behandlades
sedermera af Launcelot Andrews (f. 1856) och
särskildt af Johannes van der W a al s (f. 1837)
i hans berömda arbete "Över de continuiteit"
(1870). Slutligen upptäckte H e n-dricus van’t
Hoff (1885), att lösta kroppar i många afseenden
förhålla sig såsom gaser, hvarigenom en ny
uppblomstring på värmeteoriens område egde rum,
särskildt genom Max Plancks (f. 1858) och Pierre
Du hems (f. 1861) arbeten. Märkligt nog var en
stor del af de nyvunna resultaten förutsedd i
den store termodynamikern W i 11 a r d G i b b s’
(f. 1839) undersökningar (1876 -78).

På mellanområdet mellan elektricitets- och
värmelärans områden ligger en del märkliga
företeelser, hvaribland de af T h. J. S e e b e
c k (1770-1831) 1822 upptäckta termoelektriska
äro de äldsta kända. Till dessa ansluter sig
den af J. Ch. A t h. Pel-tier (1785-1845) 1834
upptäckta egenskapen, att metallers lödställen
uppvärmas eller afkylas, då en elektrisk ström
ledes genom dem, och Thomson-effekten (funnen
af W. Thomson 1846). Af enklare natur är den
1840 upptäckta Joules lag, enligt hvilken
värmeutvecklingen genom elektriska strömmar
beräknas. Under slutet af 1800-talet fann man

en mängd företeelser vid elektricitetens eller
värmets strömning i magnetiska eller termiska
fält, hvaribland den s. k. Hall-effekten (1879)
är den äldsta kända. Clausius. och Thomson
(lord Kelvin) tillämpade termodynamiken på de
termoelektriska företeelserna.

Helmholtz visade med termodynamikens tillhjälp,
huru man kan beräkna de elektromotoriska
krafterna i så kallade koncentrationselement
och dessa krafters ändring med temperaturen i
galvaniska staplar. På detta område har han
följts af Nernst och Planck, som byggt sina
härledningar på de fysikaliskkemiska principerna.

Inom optiken har äfven den nyaste tiden
storartade framsteg att uppvisa. J. von
Fraunhofer (1787-1826) mätte 1821 våglängderna
hos de efter honom uppkallade linjerna i
solspektrum. Undersökningar öfver dessa linjer
jämförda med spektra af jordiska ämnen förde
till upptäckten af spektral-analysen genom
RobertBunsen (1811-99) och Gustav Kirchhoff
(1824-87) 1860. Dessa hade likväl haft många
föregångare, som dock ej hunno fram till den
stora upptäckten, bl. a. s i r JohnHerschel
(1822), Fox Talbot (1800 -77), sir Charles
Wheatstone (1802- 75), Balfour Stewart (1828-87),
S-wan (1856), Leon Foucault (1819-68) och
A. J. Ångström (1814-74). (Jfr Spektralana-1
y s.) Genom denna upptäckt blef det möjligt
ej blott att undersöka, hvilka ämnen finnas i
jordiska kroppar och lysande himlakroppar, utan
äfven att genom tillämpning af Dopplers princip
(se d. o.) bestämma himlakropparnas hastighet i
synlinjens riktning. Genom William H u m p h r
e y s (f. 1862) och Mohlers upptäckt (1896), att
trycket har inflytande på spektrallinjernas läge,
blir det t. o. m. möjligt att bestämma gastrycket
i himlakropparnas atmosfär (se As t r of y si k).

I afseende på strålningens natur hade man redan
tidigt funnit, att icke-lysande värmestrålar
funnos. De undersöktes af John Leslie (1804),
af M a-cedonioMellon i (1831) och af J o
h n T y n-dall (1866). På benare tider ha
de varit föremål för många undersökningar,
bl. a. af Knut Ån g-ström (f. 1859), Friedrich
Paschen (f. 1865), Heinrich Rubens (f. 1865)
och S a-muelLangley (1834-1905). Medan de
Hertz-ska strålarna ha en våglängd af 3 mm. och
däröfver, ligga dessa osynliga, s. k. ultraröda,
värmestrålar mellan 0,oe och 0,ooos mm. Därefter
komma de strålar, som göra intryck på ögat,
mellan 0,ooos och 0,ooo* mm. samt slutligen
de s. k. ultravioletta strålarna mellan
0,0004 och 0,oooi mm. Dessa senare kunna
utöfva kemiska verkningar. Den förste, som
observerade strålningens kemiska inflytande, var
K. V. Schéele 1770. Sedermera har på denna grund’
fotografen utvecklat sig särskildt genom arbeten
af Niepce de S:t Victor (1827), L. J. M. D a
g u er r e (1839) och Talbot (1842). På sista
tiden (1891) har Gabriel Lippmann (f. 1845)
t. o. m. lyckats att fotografera färger. Ljusets
kemiska verkningar åstadkomma äfven kolsyrans
assimilation af växterna under bildning af
kolhydrat och afskiljande af syrgas (Joseph
Priestley 1773, N. T. S au ssu re 1801). Äfven
strålningsfenomenet har underkastats bearbetning
från termodynamikens ståndpunkt af Adolfo Bartoli
(1876) och Boltzmann (1884), som härledde de»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:52 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free