- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
547-548

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gade ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

547

Gadolinit-Gadolinium

548

och Observationer om Veneris inträde i solen d. 3
Juni 1769, anstälde vid Åbo (1769). Under G :s
presidium utgåfvos 43 akademiska disputationer,
35 i filosofiska och 8 i teologiska ämnen. Såsom
representant för prästeståndet i Åbo stift vid
riksdagarna 1755-56, 1760-62 och 1771-72 gjorde
sig G. bemärkt såsom en af hattpartiets mest
nitiske medlemmar. Dock gick han till väga med
mycken försiktighet och beskylldes till följd
däraf för bristande öppenhet. G. var närvarande
äfven vid riksdagarna 1786, 1789, 1792 och
1800. I sin tids patriotiskekonomiska sträfvanden
tog han liflig del; så var han t. ex. en af
Finska hushållningssällskapets grundläggare och
valdes till dess förste ordförande.

2. J o h a n G., den föregåendes son,
universitetslärare, kemist och fysiker, f. 5 juni
1760 i Åbo, d. 15 aug. 1852 på Sunila säteri
i Yirmo socken. 1775 började han studera kemi,
först i Åbo och sedan, under Torbern Bergmans
ledning, i Uppsala, hvarest an promoverades
till filos. magister 1782. Samtidi slöt
han sig med en nära vänskap till Gahn och
Schéele, hvilka icke blefvo utan betydande
inflytande på hans framtida utveckling. Sina
första själfständiga arbeten offentliggjorde
G. 1784 i en disputation De theoria caloris
corporum specifici och uti en i Sv. Vet. akad
:s Handl. intagen uppsats Om kroppars absoluta
värme. Genom dessa arbeten lyckades han sprida
nytt ljus öfver dithörande frågor. På grund
af dem utnämndes G. 1785 till e. o. adjunkt
i filos. fakulteten i Åbo och kort därefter
till e. o. professor. För att ytterligare
utbilda sig företog G. 1786 en utländsk resa,
från hvilken han först i maj 1788 återkom. I
London utförde han bl. a. en undersökning om
järnmalmers proberande på våta vägen, hvilken
1788 offentliggjordes i Vet. akad :s Handl. och
som bl. a. innehåller mått-analysens första
användning inom kemien. Dessutom anställde
han tillsammans med Crawford en serie försök
öfver isens specifika och latenta värme, hvilka
han efter sin hemkomst ytterligare ökade med
en mängd nya försök. Dessa offentliggjordes
1792 i Vet. soc:s Handlingar under titeln De
theoria caloris corporum specifici. De värden för
vattnets och isens latenta och specifika värme,
som han där meddelade, äro de första fullt
noggranna bestämningarna öfver dessa för alla
undersökningar öfver värmet så viktiga konstanter
och ha stort värde. - Under den närmast följande
tiden utgaf G. den ena af handlingen efter den
andra, alla bärande fullgiltiga vittnesbörd
såväl om hans utmärkta naturvetenskapliga
begåfning som hans oaf-låtliga bemödanden att,
under denna period af kemiens omgestaltning,
i alla vetenskapens viktigaste frågor bilda
sig en egen, fast öfvertygelse. De åsikter han
därunder uttalade voro också af den beskaffenhet,
att de på hans samtida måste ha utöfvat ett
betydligt inflytande, särskildt hans åsikter om
förbränningens natur (Einige bemerkungen über
die natur des phlogiston, i Crells "Annalen",
1788), hvilka ännu under första decenniet af
19 :e årh. omfattades af själf ve Berzelius. Af
stor vikt äro hans arbeten öfver ett mineral från
Ytterby (Undersökning af en svart tung stenart
ifrån Ytterby stenbrott i Roslagen, Vet. akad:s
Handl., 1794), i hvilket han upptäckte en ny
jordart, ytterjorden. 1794 utgaf han äfven en
förträfflig Inledning till chemien, i hvilken
han visar sig såsom en framstående stilist.

Något senare uppträdde han med en serie
akademiska afhandlingar (äfven i tysk öfv. i
Crells "Annalen" 1802-03) till försvar för
särskilda viktiga punkter i Lavoisiers lära,
mot hvilka invändningar gjorts af tvenne
utmärkta tyska kemister, Crell och Gmelin. -
G. fann tid äfven till annan verksamhet än den
rent vetenskapliga. I samtida fosterländska
företag var han lifligt intresserad; bland annat
utgick tanken på Finska hushållningssällskapets
stiftande först från honom. I detta sällskaps
handlingar finnes af honom bl. a. en 1802
prisbelönad uppsats, utgörande svar på
sällskapets prisfråga "Hvilka slöjder och
manufakturer äro för våra finska städer de
förmånligaste?" Redan 1789 hade G. erhållit
fullmakt såsom kemie professor i survivance, och
han tillträdde detta ämbete 1798. 1822 tog han
afsked från professuren, men fortfor ännu några
år att ha vård om universitetets mineralkabinett
och att presidera för disputationer.

3. Axel G., den föregåendes brorson, finsk
mineralog, f. 24 juni 1828 i Somero socken
i Åbo och Björneborgs län, d. 27 dec. 1892 i
Petersburg. Efter genomgången kurs i Finska
kadettkären blef han 1847 fänrik vid ryska
gardes-artilleriet, 1856 direktor för den
tekniska artilleriskolan i Petersburg
samt 1867 professor vid Michailoffska
artilleriakademien. Sistnämnda år utnämndes
han äfven till inspektör för arsenalerna,
blef 1871 upphöjd i finskt adligt stånd samt
befordrades 1876 till generallöjtnant. Från
sitt professorsämbete erhöll G. 1878 afsked
såsom emeritus. Vid sidan af sin militära
verksamhet utöfvade G. ett mycket framstående
vetenskapligt skriftställen inom mineralogien
och artillerivetenskapen. Hans skrifter i det
senare ämnet äro offentliggjorda på ryska,
förnämligast i "Artilleriski journal". Bland
hans mineralogiska undersökningar märkes,
utom flera i ryska mineralogiska sällskapets
skrifter publicerade smärre afhandlingar, ett
i Finska vet.-soc:s "Acta", d. 10, intaget
större arbete: Mé-moire sur la déduction
d’un seni principe de tous les systëmes
cristallographiques (1867; tysk öfv. i Ostwalds
"Klassiker der exakten wissenschaften", 1896).
1. M. G. S. 2. o. 3. R.T-dt.

Gadolinit Klaproth, miner., ett efter finske
mineralogen J. Gadolin uppkalladt, vid Ytterby
fält-spatsbrott af K. A. Arrhenius 1788 upptäckt
sällsynt "svartglänsande mineral", som efter
fyndorten också kallats ytterbit 1. y 11 e r i
t. Gadoliniten förekommer antingen derb, i form
af svarta, större eller mindre rundade körtlar,
eller i otydliga kristaller, in växta i fältspat
och kvarts, sällan i kristall-druser. Somliga
gadoliniter äro anisotropa, de flesta dock
isotropa; genom upphettning öfverföres under
förglimning den isotropa modifikationen i en
aniso-trop, samtidigt ökas den eg. vikten från
4,26 till 4,42. Kristall f ormen monosymmetrisk
(Eichstädt), isomorf med euklas, datolit,
homolit. Kemisk sammansättning Be2 Fe Y2 Si2
010. Hårdhet 6,5-7. Förekomst: Ytterby, Finbo,
Broddbo, Kårarfvet, Stora Tuna och Stora
Skedevi (Dalarna), Torsåker (Gästrikland),
Hiteren och Malö (Norge) samt spridda ställen i
England, Tyskland, Österrike och Italien. Jfr
W. Petersson, "Studier öfver gadolinit" (i
"Geol. fören:s i Stockholm förhandl.", bd
12,h.4). A. Hng.

Gadolinium, kem., ett af Marignac 1880 upptäckt
och 1886 efter J. Gadolin uppkalladt grundämne,
tillhörande de sällsynta jordmetallerna. Det
förekommer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:19 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free