Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gade ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i samarskit, gadolinit och andra mineral. Det
tillhör ceritmetallernas grupp, men närmar sig
genom kaliumdubbelsulfatets jämförelsevis stora
löslighet yttriumgruppens metaller. Gadolinium
har atomvikten 157, som tecknas Gd. Oxiden
är hvit, och salterna äro färglösa, utan
absorptionsspektrum, till skillnad från den
närstående metallen samariums gula salter.
P. T. C. (H. E.)
Gadow [gä’dau], Hans Friedrich, tyskengelsk
zoolog, f. 8 mars 1855 i Alt Krakow (Pommern),
filos. doktor i Jena 1878, utnämndes 1882
till Strickland curator och lecturer i
ryggradsdjurens morfologi vid universitetet i
Cambridge. Led. af Royal society (1892). G. har
offentliggjort en hel rad i modern mening
vetenskapliga undersökningar öfver skilda delar
af ryggradsdjurens morfologi, såsom flera
arbeten öfver muskulaturens anatomi (1880, 1882),
Cloaca and copulatory organs of the amniota (1888),
Evolution of the vertebral column (1894).
Han har bearbetat fåglarna i Bronns
"Klassen und ordnungen des thierreichs"
(afslutad 1893) samt amfibier och reptilier i
"The Cambridge natural history" (1901), båda
mycket värdefulla och anlitade handböcker rörande
de ifrågavarande djurgruppernas morfologi.
L–e.
Gadshill [gä’dṡ-], omkr. 5 km. n. v. om Rochester
i engelska grefsk. Kent, en skådeplats för
prins Henriks och Falstaffs upptåg. Där hade
Dickens sin bostad (se Dickens, sp. 332) under
sina sista lefnadsår, och där dog han 1870.
Gadus. Se Torsksläktet.
Gaedeke [gäd-], Arnold Heinrich, tysk historiker,
f. 1844 i Königsberg, d. 1892 i Dresden såsom
professor i historia vid därvarande tekniska
högskola, författade bl. a.
Maria Stuart (1876),
Die politik Österreichs in der spanischen erbfolgefrage (2 bd, 1877) och
Wallensteins verhandlungen mit den schweden und sachsen 1631–1634 (1885).
Gaedertz [gäderts], Karl Theodor, tysk
litteraturhistoriker, f. 1855 i Lybeck, var 1903–05
överbibliotekarie i Greifswald och har författat
ett stort antal arbeten rörande tyska författare,
särskildt Fritz Reuter, Emanuel Geibel och Goethe.
R–n B.
Gaekwar l. Gaikwar, titel för fursten af Baroda (se d. o.).
Gaeler [gäler], af eng. gael (gaelic), som
går tillbaka på det inhemska namnet gaedhel
(i modern stafning gaoidheal, irländare,
högskotte, gaoidhealg, gaeliska), äldre góidel
(góedel). 1. I vidsträckt betydelse namn på
den ena grenen af de i Storbritannien och
Irland bosatte kelterna (se d. o.),
omfattande irer (irländare, se Irer),
inbyggarna på Man (se d. o.) och kelterna i
de skotska högländerna. 2. I inskränkt och
vanligaste betydelse ensamt de sistnämnde,
högskottarna. – Dessa sammanhänga etnografiskt
och historiskt på det närmaste med de iriske
kelterna. Förmodligen hade redan tidigt (alltså
väl före vår tidräkning) de iriske kelterna
(gaelerna) börjat utvandra till nordliga
Britannien. Men enligt irisk tradition skedde
en starkare utvandring till och kolonisation
af Skottland först i början af 500-talet af
vår tidräkning; och 563 kom Columba dit för
att omvända skoter och pikter samt grundlade
därstädes det berömda klostret Iona, som blef
en medelpunkt för kristen kultur. Till Irland
hänvisar ock namnet skottar. Detta namn betecknar
hos latinska skriftställare från slutet af
300-talet och början af
400-talet invånarna på Irland, förmodligen
väl en afdelning af gaidel med namnet scot
(plur. scuit). Den stam af skottar, hvarifrån
Skottlands kolonisering utgick, hette egentligen
dalriada; men de stadigvarande namnen förblefvo
såväl gaeler (företrädesvis nationellt
namn) som skoter (företrädesvis användt af
främmande folk och stammar). Huruvida de
från källor från slutet af 200-talet bekante
pikterna (lat. picti) varit besläktade med de
keltisk-iriske gaelerna eller om de ens varit af
indoeuropeiskt ursprung, är ännu oafgjordt. I
alla händelser kan det anses för afgjordt,
att de skotske gaelerna etnografiskt äro en
sammansmältning af gaeler (skottar) och pikter
samt eventuellt andra, delvis icke indoeuropeiska
urinvånare i Storbritannien. Språket blef
emellertid till sist uteslutande iriskt eller
gaeliskt. F. n. talas gaeliska af omkr. 350,000
pers. Jfr Gaeliska språket och litteraturen.
K. F. J.
Gaeliska språket och litteraturen
[gäliska]. Gaeliska (nyir. gaoidhealg
l. gaeidhelg, gaeliska, med underförstådt bélre,
språk, af adj. goidelach, gaelisk, se Gaeler)
är 1) i vidsträckt bemärkelse namn på de keltiska
(se d. o.) språk, som talas på Irland (iriska,
se Iriska språket och litteraturen), ön Man
(manx, se d. o.) samt i de skotska högländerna;
2) i inskränkt och vanlig mening kelternas
(gaelernas) i de skotska högländerna och på
Hebriderna språk, äfven benämndt erse (eg. =
irish, "iriska") l. ersiska. – Ännu vid
slutet af 800-talet var den skotska gaeliskan i
allo öfverensstämmande med den iriska gaeliskan,
från hvilken den utgått, och mycket länge stod
den skotska gaeliskan i litterärt och språkligt
beroende af den iriska. 1690 utgafs en upplaga af
hela bibeln till de skotska högländarnas bruk,
men den var affattad på iriska och försedd med
en kort, för skottarna lämpad ordbok. Först
1767 utkom nya testamentet och 1820 gamla
testamentet på högskotska. Ännu i dag är den
skotska stafningen nästan densamma som den
nyiriska; dock är uttalet nu rätt olika. De
viktigaste olikheterna äro följande. Mot iriskt
o och u, som i samma ordgrupp kunna växla,
svarar ofta högskotska a. Verkningarna af
den s. k. eklipsen, som består däruti, att
ursprungligt slutande -n i ett ord förvandlar
börjande t- och c- i följande till d (d) och
g (g) samt assimilerar följande b-, d- och g-
(hvarigenom t. ex. af urspr. ir. inna n-tuath
blef inna duath, "folkens", af inna n-cert blef
inna gert, "rättigheternas", af inna m-bo blef
inna mmõ, "kornas", af inna n-dath blef inna
nnath, "färgernas"), äro utplånade utom vid
börjande s-. I tvåstafviga ord ligger accenten
i iriskan på sista stafvelsen, i högskotskan
på första. I högskotskan bildas presens genom
omskrifning medelst presens participium och
hjälpverb. Största olikheten härskar dock i
fråga om ordförrådet, i det att det ena språket
i stor utsträckning företer ord och uttryck,
som saknas i det andra; så är negationen
t. ex. i iriskan ni, men i högskotskan cha. –
I skotskan användes vanligt latinskt alfabet,
under det irerna ännu använda de medeltida ur de
latinska bokstäfverna härledda formerna. – Den
skotska gaeliskan fortlefver ännu i nordvästra
hälften af Skottland, d. v. s. inom det område,
som i s. ö. begränsas af en linje, dragen från
Frith of Clyde öfver Loch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
