Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gaertn. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
botanisten Joseph Gaertner (Gärtner, se d. o.).
Gaertner [gärt-], tyska botanister. Se Gärtner,
Joseph och Karl Friedrich von.
Gaertn. f. (f. = lat. filius, son), vid växtnamn
förkortning för tyske botanisten Karl Friedrich
von Gaertner (Gärtner, se d. o.).
Gaëta [gaēta], kretshufvudstad och stark
fästning i italienska prov. Caserta, på en udde,
som i n. begränsar Gaëta-bukten. Omkr. 5,000
inv. (1901; som kommun 15,528). Dess förstäder,
Castellona, Mola di G. och Borgo, utgöra
en särskild kommun under namnet Formia.
Bland stadens byggnader märkas främst
katedralen S. Erasmo (1106) och kastellet
med konnetabeln Karls af Bourbon graf. G. är
säte för en ärkebiskop, har ett seminarium,
ett nautiskt institut samt i omgifningen
många vackra villor. G. hette fordom Cajeta
och är en af Italiens äldsta städer. Från den
romerska tiden kvarstå ett tempel, en akvedukt
samt ett torn ("Torre Orlanda"), hvilket
är Munatius Plancus’ graf. Förnäma romare
valde staden ofta till bostad under sommaren
och prydde den med villor, teatrar, tempel
m. m. Hamnen var på Ciceros tid en af de bästa
på kusten. G. omgifves af en sammanhängande
stadsbefästning och af i klippan uthuggna
batterier, hvarjämte 2 detacherade fort på
Monte Orlando och Monte Conca samt befästningar
på den största af de framför bukten liggande
Ponza-öarna nyligen anlagts. – I den nyare tiden
har G:s fästning, som är belägen på en bergig
halfö, hvilken endast med en smal landtunga
sammanhänger med fastlandet, varit utsatt för
flera belägringar. 30 sept. 1707 togs den med
storm af österrikiske fältmarskalken Daun,
6 aug. 1734 af en fransk, spansk och sardinsk
armé efter fem och 18 juli 1806 af fransmännen
under Massena efter sex månaders belägring. 1815
intogs G. af österrikarna. I nov. 1848 tog
Pius IX sin tillflykt till G. och residerade
där till 4 sept. 1849. Efter Capuas fall 2
nov. 1860 drog sig Frans II af Bägge Sicilierna
med återstoden af sin här till G., som efter en
fruktansvärd bombardering tvangs att kapitulera
13 febr. 1861 efter 3 1/2 månaders försvar.
J. F. N. L. W:son M.
Gaëta, hertig af. Se Cialdini, E., och
Gaudin.
Gaëtäni, Benedictus. Se Bonifatius VIII.
Gaëtäno, stiftare af teatinorden. Se Cajetanus 1.
Gætüli, lat. Se Getuler.
Gafalträ, bot. Se Commiphora.
Gaffel. 1. Ett med handtag och uddar ("klor")
försedt spisningsredskap af metall, trä eller
horn. Till formen känd redan under antiken
("Neptunus’ treudd"), begagnades dock gaffeln på
denna tid blott för köksändamål ("köttgafflar";
jfr Odyssén); man åt med fingrarna. Vid måltider
skall gaffeln (enl. P. Damiani, d. 1072) först
på 1000-talet ha användts i Europa, införd
till Venezia af en bysantinsk furstinna. Under
inflytande af renässansens förfinade lefnadsvanor
tillverkades i Italien riktiga praktstycken af
gaffel (pirone, häfarm, taggig spets), knif
och sked i bestick, som gästen förde med sig
vid gästabuden. På 1500-talet blef gaffelns
användning i Tyskland alltmera bruklig, och
den opposition
mot ätning med fingrarna, som utgick från
Hôtel de Rambouillet, skaffade gaffeln som
tillbehör till bordservisen från midten af
1600-talet allmän användning bland Europas
bildade klasser. Bland allmogen i Sverige har
detta spisningsredskap blifvit mera vanligt
först sedan 1800-talet. De äldsta gafflarna voro
tvåuddiga med rakt skaft, oftast afslutadt med en
kula; men med tiden fick gaffeln sitt nuvarande
utseende, upptill blad- eller stjälkformig,
nedtill delad först i tre och sedermera i fyra
klor (se afbildningar å art. Knif). – 2. Krigsv.
a) Stöd vid eldgifningen för handfältslangan
och musköten. Den bestod af en käpp, som i öfre
ändan var försedd med en klyka (gaffel). Under
Karl VII:s regering (1422–61) fanns i Frankrike
en kavalleriafdelning, Les couleuvriniers du
roi, som hade dylika gaffelkäppar fastnitade
vid sadelknapparna. b) Stundom förekommande,
oriktig benämning på skalm. – 3. Sjöv., ett
rundhult, upphängdt i lutande ställning mot
akterkanten af en mast eller stång och tjänande
till att uppbära och sträcka öfre liket af
ett gaffel- eller bomsegel. Dess inre ända,
som griper om masten, kallas klo, dess yttre,
akterligaste gaffelnock eller pik. Klon
fasthålles intill masten eller till en särskild
snaumast medelst en rack, men är stundom af
järn och förenad med en järnskena eller ränna,
utefter hvilken den löper. Gaffelns tackling
utgöres af klofall, som uppbär klon, pikefall,
som uppbär gaffelnocken, och gärder för stöttning
sidovägen; dessutom förekommer ytterst på nocken
ett sejnfallsblock för hissande
af nationalflaggan eller signaler. På skepp
kallas gafflarna: på främsta masten fockgaffel,
på stormasten apgaffel och på aktersta
masten mesangaffel. På skonare kallas aktre
gaffeln storgaffel, den främre fockgaffel. På en
galeas kallas främre gaffeln storgaffel, den
aktre mesangaffel. – 4. Landtbr., handredskap,
bestående af ett långt skaft och två, mindre
allmänt tre, klor, användt för lassning af hö,
halm och annat sammanhängande material. Gaffeln
gjordes förr vanligen af en tvågrenad trädgren
och kallades hötjuga; numera användas
allmänt grepar af amerikansk modell med klor af
stål på skaft af trä. Gafflar tillverkas vid
Vedevåg, Koppom, Eskilstuna m. fl. ställen. –
5. Se Skaklar. – 6. Schackt., en bondes
samtidiga angrepp på två hufvudpjäser.
1. E. A-ie. 2. H. W. W. (C. O. N.)
3. O. E. G. N.* 4. H. J. Dft.
Gaffelantilopen, Dicranoceras americanus (furcifer)
l. Antilocapra americana, zool., ett i
Nord-Amerika förekommande egendomligt hofdjur,
hvilket bildar en särskild familj - enligt andra
underfamilj -, känd under namnet gaffelhornsdjur,
Antilocapridae. Helt säkert är gaffelantilopen
besläktad med en del antiloper (se d. o.), men
skiljer sig ifrån de nu lefvande antilopformerna
genom en del ursprungliga karaktärer, på
samma gång den förvärfvat andra för densamma
egendomliga. Gaffelantilopen hör visserligen
till slidhornsdjuren: dess horn (se fig.) bestå
af benkvicke, beklädd med hornslida. Men dels
innesluta dessa hornslidor ett ofantligt mycket
större antal hår än hvad som är fallet hos andra
slidhornsdjur, dels är denna hornslida hos äldre
djur grenig, dels slutligen fälles hornslidan,
som en sammanhängande hylsa, gång på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
