Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
861
Geijer
862
mänskligheten. Den högsta synpunkten för
betraktandet af mänsklighetens historia är
därför den sed-lig-religiösa: den historiska
processen sammanfaller med mänsklighetens
successiva ingående i helgelsens eller
salighetens ordning, hvarvid Gud ej får tänkas
vara overksam. I följdriktigt sammanhang med
dessa G :s åsikter står hela riktningen af
hans politiska tänkesätt, sådant som detta
visar sig efter hans s. k. "affall" från den
"historiska skolan". G. förklarar nämligen, att
det personlighetens själf-ständiga berättigande
på det religiösa eller andliga området,
hvarom medvetandet först i och med kristendomen
inträdde i världen och som genom reformationen
kom ur kyrkan in uti församlingen, måste förr
eller senare leda till fordran på erkännandet af
personlighetens äfven världsliga själfstän-dighet
och berättigande. Den franska revolutionen
och den sarnhällsrörelse, som därifrån utgått,
kunna därför rätteligen betraktas såsom barn af
reformationen och ytterst af kristendomen. Genom
den franska revolutionen gjorde sig nämligen
fordran på mänskliga rättigheter åt alla
gällande i det världsliga samhället, en fordran,
som egentligen visar sig i yrkandet på allas
jämlikhet inför lagen, af fri verkningskrets för
allt slags förmåga utan afseende på stånd, med
ett ord i yrkandet på konkurrensens frihet. Men
fastän G. sålunda hyllar den fria konkurrensen
och betraktar den såsom princip för den sam
llsordning, som bör aflösa medeltidssamhället,
är han dock långt ifrån att medgifva, att
denna konkurrens får vara gränslös eller
obegränsad. I hans starka betonande af all rätts
ömsesidighet ligger ett tydligt erkännande
däraf, att ingen kan tänkas vara lagligen
befogad att sträcka sin fria verksamhet längre,
än att den bevisligen icke kommer i strid med
andras förnuftiga ändamål eller rätt. På grund
däraf gifver ock G. ett afgjordt företräde åt
den konstitutionella monarkien framför andra
statsformer. Den konstitutionelie monarken är
nämligen, enligt G :s mening, genom sin ställning
mer egnad än någon annan statschef att uppträda
såsom den opartiske vårdaren af allas rätt.
A. N.
Hela den stora vackra idealiteten i G :s
liberala åskådning ligger innesluten i hans ord:
"Intet medborgarskap är för högt för den, som är
kallad att vara medborgare i Guds rike." Innersta
driffjädern till affallet låg, såsom också både
G :s senare biografer och hans motståndare
Fryxell erkänt, i hans religiösa utveckling,
och det starkt religiösa draget i hans politiska
åskådning utgör nog också bästa förklaringen på,
att motståndarna i allmänhet till-vitat den en
viss "opraktiskhet". Å andra sidan är det nog
detta religiösa drag, som bestämt dess betydelse
i Sveriges historia. De från franska revolutionen
härstammande idéerna skapade i Sverige liksom
i det öfriga Europa inemot 1800-talets midt ett
liberalt utvecklingsskede, som nödvändigt måste
genomgås. Det är G :s förtjänst, att genomgången
skedde utan skarpare brytningar, det är han,
som möjliggjort uppkomsten af en någorlunda
svensk liberalism, genom att han anknöt dessa
idéer till vårt folks innersta lif, till dess
statsrättsliga och religiösa utveckling medelst
uppvisande af deras kristliga grundtankar och
deras historiska berättigande. - Hur G. kände
sig till mods vid tiden för "affallet" har han
biktat i sången Ensam
i bräcklig farkost (nyåret 1838), men knappast
hade han väl anat, hur ensam han skulle komma
att bli eller att nästan alla hans gamla vänner
skulle komma att ogilla det steg han tagit. Själf
var han icke utan all skuld härvidlag, då han
nämligen i början uppträdde något vårdslöst
och öfvermodigt och särskildt i en recension i
"Litteraturbladet" öfver Atterboms Samlade
dikter, hvilken innehåller en vidräkning
med "fosforismen", hade underkastat skalden
personligen en mycket ogrannlaga kritik, som
föremålet aldrig fullt kunde glömma. "Affallet"
föranledde dessutom en tids brytning med den
af G :s vänner, som alltsedan 1820-talet på
honom utöfvat det starkaste inflytandet,
nämligen Hans Järta, hvars konservatism,
enligt hvad G. erkänt, en tid hindrat denne
själf att tala ut. Särskildt sörjde Järta
öfver G:s "liberala" uppträdande vid riksdagen
1840-41, där oppositionen ändtligen vann seger
genom departementalstyrelsens införande och
framkallandet af en rninisterkris. G. var då
led. af konstitutionsutskottet och hörde där
till oppositionens själfständiga bundsförvanter,
d. v. s. han uttalade sig för enkammarsystem
och "allmän rösträtt", begränsad endast genom
medelbara val och graderad röstskala, men
accepterade å andra sidan icke utskottets långa
anmärkningsmemorial mot regeringen och uppträdde
i allo lojalt gentemot den gamle kungen, vid
hvilken han personligen var varmt fäst. Karl
Johan gjorde nu också ett försök att få in G. i
statsrådet, ehuru denne afböjde anbudet under
förklaring, att han ansåg sin förutvarande
ställning nyttigare för kung och fädernesland.
O :s sista tid oroades dels af den förut nämnda
striden med Fryxell, dels af en tillfällig
brytning med studenterna (1844), då nämligen
G. såsom universitetsrektor af kung Oskar
blef nödgad att, som det hette i anledning af
landssorgen, men* faktiskt af politiska skäl,
som ej tydligt fingo uttalas, afstyra ett
beramadt nordiskt studentmöte i Köpenhamn,
strax efter Karl Johans död. En viss vid yttre
anledningar påkommande retlighet denna tid kan
tillskrifvas ett hjärtlidande, som föranledde
sviudelanfall under hans föreläsningar,
hvilka också, febr. 1846, måste af brytas. På
sommaren gjorde han på läkares tillrådan en af
hans vän Fredrika Breiner bekostad badresa till
Tyskland och flyttade på hösten till Stockholm,
bl. a. för att vara Riksarkivet närmare, men
dog redan följande år.
Medelpunkten i G:s personlighet är hans
djupa religiositet, hans orubbliga tro, att
"sanningen finnes, skulle den ock sökas i djupet
af Guds eget hjärta". Häraf hans optimism och
hans sympati för allt mänskligt, som göra,
att man på honom kan tillämpa hans egna ord
om Lessing, att "hela mänskligheten rörde sig
inom honom". G. hörde till de personligheter,
dem han själf kallar "middagens män, som äro
fullt utrustade för den lefvande världens behof",
d. v. s. inom sig koncentrera sin> tids andliga
utveckling och därför af samtiden igenkännas
och accepteras som ledare. En sådan ställning
befordrar lätt despotism och öfverdrifven
själf-känsla, och G. har heller icke gått
fri från dessa de starka naturernas fel. Men
han sag faran, och vid en tid, då han kunde ha
valt en ärorik ålderdoms lugn, föredrog han den
offentliga kritiken mot sina egna anhängare och
sitt eget forna jag. Och ur den striden utgick
han ödmjukare och manligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
