Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geirröd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
871
Geirröd - Geiserik
872
Bland landnamsmännen var han en af de allra
förnämaste och rikaste. Många islänningar
i våra dagar uppge sig kunna leda sin
ätt till honom. R- N-g. Geirröd [ge’jr-],
isl. Geirretir. 1. En konung, som omtalas i
Eddasången Grimncsmal. G. och hans broder Agnar
blefvo en gång under sina gossår, då de roade
sig med fiske, stormdrifna till ett främmande
land, hvarest de under följande vintern fingo
härbärge i en bondkoja. Bonden fostrade G. och
hustrun Agnar. Om våren lämnade bonden dem ett
skepp, och hemresan gick lyckligt för dem. Men
när de kommo till land, sprang den yngre, G.,
ur skeppet samt stötte med detsamma ut det igen,
under det han uttalade en ond önskan öfver sin
kvarlämnade broder. G. gick sedan hem och blef
tagen till konung i sin aflidne faders ställe. -
Bonden och hans hustru voro i själfva verket
Oden och Frigg. Oden skröt en gång för sin maka
öfver, att hans fosterson hade blifvit konung,
hvaremot hennes fosterson, Agnar, måst taga
sin tillflykt till en jättekvinnas håla. Frigg
vredgades däröfver och påstod, ehuru utan grund,
att G. var matsnål och försummade gästvänskapens
plikter. Oden förnekade detta och slog vad med
sin hustru därom. Frigg sände sin kammartärna
till G. och bad honom taga sig till vara för en
trollkunnig man, som kunde igenkännas därpå,
att ingen hund fanns så årg, att han vågade
rusa på den mannen. Detta passade in på en
kring-vandrare, som kallade sig Grimner, men ej
ville lämna närmare besked om sig. Konungen lät
då pina mannen genom att sätta honom mellan två
eldar i salen; där satt han i åtta dagar och kvad
då sången Grimnesmal. I slutet af sången, som är
af mytologiskt innehåll, uppenbarar sig Grimner
såsom Oden, och G. steg då upp för att taga Oden
från eldarna, men snafvade och föll framstupa på
sitt halfdragna svärd, hvilket blef hans bane. -
2. En jätte, om hvilken följande berättas i den
yngre Eddan. Loke hade en gång för att roa sig
lånat Friggs falkhamn och flög till G:s gård,
där han sag ett stort hus. Han satte sig där
och sag in genom fönstret. G. lät fånga honom,
och då han sag falken i ögat, märkte han,
att det måtte vara en mänsklig varelse, samt
befallde honom att tala, .men Loke teg. G. läste
då in Loke i en kista och lät honom svälta i
tre månader. Efter deras förlopp tillstod Loke,
hvem han var, och löste sitt lif genom ett löfte
att föra Tor utan hammaren och starkhetsbältet
till G:s gård. Detta skedde, men under vägen
lånade Tor af en jättekvinna, som hette Grid och
var moder till den tyste asaguden Vidar, hennes
starkhetsbälte, järnhandskar och staf. När Tor
kom till den stora ån Vimur, spände han bältet om
sig och stödde sig mot strömmen vid Grids staf;
men vattnet växte, så att det slutligen gick
Tor öfver axlarna. Denna öfversvämning vållades
af G:s dotter Gjalp, men Tor träffade henne
med en sten och dref bort henne. När Tor sedan
kom till G., fanns i härbärget blott en stol,
på hvilken Tor satte sig. Han märkte då, att
stolen höjde sig, hvarför han satte Grids staf
mot taksparrarna och tryckte ned stolen. Därvid
uppkom ett stort brak och skri; ty G:s döttrar
Gjalp och Grep hade varit under stolen och
Tor hade brutit ryggen af bägge. Tor inbjöds
därefter i salen till lek med G. Denne kastade
en glödande järnvigge mot Tor, men han fångade
den i luften med järnhandskarna. G. gömde sig
bakom en järnpelare,
men Tor kastade viggen så, att den gick
genom pelaren, genom G., genom väggen och
utanför ned i jorden. - Myten om Tors färd
till G. synes ha varit mycket omtyckt; den
omnämnes hos flera skalder och förekommer
äfven, ehuru i omskapad form, hos Saxo
Grainmaticus och i andra senare berättelser.
Th. W.*
Geir-Skogul [ge’jr-], isl. Geir-Skognl,
nord. myt., "den spjutväpnade
Skogul", en valkyrja. Se Skogul.
Th.W.*
Geirsoddr [ge’jrs-], spjutudd, förekommer i
det gamla talesättet märka sik geirs oddi,
märka sig med spjutudd. I Ynglingasagan,
som förvandlat asaguden Oden till en historisk
person, säges, att Oden, när han var nära döden,
lät märka sig med spjutudd och tillegnade sig
alla vapendöda män. Det var nämligen forntidens
tro, att endast sådana kunde komma till Valhall,
hvaremot sotdöden förde till Hels boning. -
Seden att märka sig med geirsoddr, för att undgå
att komma till Hel, omtalas emellertid endast i
mytiska fornsagor, och något historiskt säkert
exempel därpå torde näppeligen kunna uppvisas.
Th. W.*
Geirstada-Alf [ge’jr-]. Se Olaf på Geirstad.
Geirvimul [ge’jr-; "den spjutforsande"],
nord. myt., mytisk flod, som jämte flera
andra dylika omnämnes i Eddasången Grimnesmal.
Th. W.*
Geisa [gä’j-], lapskt ord, som betyder att med
klöfjade renar flytta till ny betesplats.
Geisa, ung. Géza [gë’sa], furste af Ungern 972-
997. Under dennes tid började Ungerns ombildning
till ett kristet, europeiskt konungarike. Vid
sin tronbestigning förbjöd G. röfvartågen
till utlandet och slöt snart därefter fred
med kejsar Otto den store samt gaf tyska,
bömiska och italienska missionärer tillträde
till landet. Åt sin son Stefan den helige
(se d. o.) skaffade han en bajersk prinsessa
till hustru, och med henne kommo riddarväsen,
industri och handel till landet. Själf lät
G. af sin kristna gemål, den siebenbürgska
prinsessan Sarolta, förmå sig att taga dopet,
men fortsatte i alla fall att offra åt de gamle
gudarna. Då Adalbert, biskop af Prag, gjorde
honom förebråelser härför, svarade han, att han
var rik nog att offra både åt den kristne guden
och de hedniske gudarna. Fullständig seger vann
kristendomen i Ungern först under G:s son Stefan.
K. B. W.
Geisenheim [gajsenhajm], stad i preussiska
reg.omr. Wiesbaden (Hessen-Nassau). vid
Rhen. 3,773 inv. (1900). Vinodling. Läroanstalt
för vin-, frukt-och trädgårdsodling med
försöksstation. (J. F. N.)
Geiserik [ge’j-], rättare Gaiserik 1. Genserik,
vandalisk konung, hvilken 427 efterträdde sin
halfbroder Gontharis (Gunderik) som konung öfver
de astingiske vandalerna och de med dem förenade
alanerna i södra Spanien. Med sina vandaler och
alaner öfvergick G. under ännu ej fullt utredda
och inom den historiska forskningen omstridda
omständigheter 429 till Afrika för att där
grunda ett eget rike. Där kom G. snart i delo
med den västromerske ståthållaren Bonifatius
(se d. o.), besegrade dennes här och intog
staden Hipporegius (431). G. fortsatte under
de följande åren sina eröf ringar och intog 439
äfven själfva staden Kartago, som enligt ett 435
mellan honom och kejsaren afslutadt stillestånd
undantagits från det till honom upplåtna området
(östra Numidien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
