Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 897-898 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gemacht ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

universitet och slöt sig som sådan till
reformvännerna samt blef i början af den oroliga
mars månad 1848 invald i reformsällskapets
styrelse. I april s. å. inträdde han,
ehuru tämligen motvilligt, i det nybildade
kabinettet samt utnämndes till statsråd

och chef för Ecklesiastikdepartementet. På
denna post kvarstannade han till 1852,
då han utnämndes till biskop i Kalmar. Som
sådan bevistade han riksdagen 1853–54 samt
kyrkomötena 1868 och 1873, vid hvilka han
hade plats i kyrkolagsutskottet. G. nämndes
äfven till ledamot i den efter det första
kyrkomötet nedsatta kyrkolagskommittén och
utvecklade i denna egenskap en verksamhet,
hvilken ytterligare ökade hans redan förut vunna
rykte såsom rättslärd på kyrkolagstiftningens
område. Hans reservation angående kyrkolagens
formella anordning blef äfven Högsta domstolens
mening, hvilket väsentligen bidrog att för
den gången afgöra det af kommittén utarbetade
förslagets öde. Vid kröningen 1860 blef
han teol. doktor, och 1871 invaldes han
i Svenska akad. (efter H. Reuterdahl). –
G. var en genialisk och mångsidigt lärd man
samt vältalare, äfven på romarspråket. Bland
de viktigare handlingar, som tillhörde
hans förvaltning af ecklesiastikportföljen,
må nämnas utfärdandet af det betydelsefulla
cirkuläret 6 juli 1849 ang. reglering af
elementarläroverken, hvarigenom grunden lades
till de svenska läroverkens omorganisation, samt
utfärdandet af de nya universitetsstatuterna
af 1852, hvarjämte han hade en rätt betydande
andel i det af regeringen 1848 utarbetade
representationsförslaget. Som biskop hade han
ytterligare tillfälle att gifva prof på sin
administrativa duglighet. Hans filosofiska
ståndpunkt kan närmast angifvas såsom eklektisk,
ty ingen filosof tillfredsställde honom fullständigt.
Han sade sig gilla den hegelska metoden, men
ville rädda personlighetsbegreppet och satte
tron som vetandets komplement samt slöt sig
sålunda till den hegelska skolans högra sida,
närmast representerad af Gabler. – Bland G:s
skrifter märkas de akademiska dissertationerna
De verbo infinito latinorum (1837),
De gerundiis et supinis latinorum (1841),
De principio philosophiæ moralis (1846),
ett par uppsatser i
"Studier, kritiker och notiser" (1842–43),
Belysning och granskning af hegelska philosophiens hyperboreiska referering (1846,
en mot F. G. Afzelius riktad motkritik) och
Inträdestal (i Sv. akad:s Handl. ifrån år 1796, del. XLVII).
"Valda skrifter af P. Genberg" utgåfvos af O. Svahn
(1876–78). J. A. Eklund har meddelat i "Kyrkohist.
årsskr." V (1904) "Från en studieresa i Tyskland
1843–1844. Efter P. Genbergs dagboksanteckningar
och bref". – Jfr
Sv. akad:s Handl., del. LII (K. J. G. Snoilskys inträdestal),
O. Svahn, "Paulus Genberg. Minnesteckning" (1880), samt
J. A. Eklund, "P. Genberg. Hans filosofiska åskådning" (1905).

^{A. F.}*

2. Anton G., den föregåendes brorsdotters son,
som upptog sin moders namn, målare, f. 20 juni
1862 i Östersund, studerade vid konstakademien
i Stockholm 1884–89, vann k. medaljen 1891 för
ett snömotiv från hufvudstadens utkanter och har
sedan mest målat norrländska fjällmotiv, bl. a.
Vinter (utst. 1897, i Konstnärshuset) och
Vinterafton (1903, Nationalmuseum).

^{G–g N.}

Gendarm [ʃaŋda’rm], fr. gendarme, pl. gendarmes,
kallades under senare delen af medeltiden
den i järn klädde riddaren. De af Karl VII af
Frankrike på 1440-talet inrättade första stående
trupperna (de femton s. k. ordonnanskompanierna)
bestodo hvar och en af 100 tungt väpnade adliga
ryttare (gendarmer) med dessas följen. Snart
började man i alla länder använda denna
benämning om det hufvudsakligen af adelsmän
bestående harneskklädda rytteriet. När
adelsmännen under 16:e årh. upphörde att
rekrytera rytteriet och bortlade en del af sina
skyddsvapen, antogs benämningen kyrassiärer för
kavalleritrupperna. Namnet gendarmer nyttjades
sedan endast om några tunga rytteriregementen,
som tillhörde franska gardet (maison du roi;
jfr Garde) och hvilka upplöstes
vid revolutionen. I sistnämnda bemärkelse
upplifvades det åter under såväl första som
andra kejsardömet. Emellertid hade benämningen
redan 1792 öfvergått till den för ordningens
upprätthållande befintliga trupp, som förut
kallades maréchaussée. – Gendarmeri, i likhet
med det franska, har sedermera blifvit infördt
i de flesta länder (ej i Sverige). Det kallas i
Italien carabinieri reali, i Spanien guardia
civil. Det är militäriskt organiseradt,
tillhör vanligen armén, tjänstgör både
till häst och till fots samt står till
såväl civila som militära myndigheters
förfogande för deltagande i polistjänst. I
krig upprätthåller det polistjänsten bakom
arméerna och i fientligt land, som blifvit
taget i besittning. Jfr Fältgendarmeri.

^{C. O. N.}

Gendarmeri [ʃaŋdarmeri]. Se Gendarm.

Gendron [ʃãdrå’], Auguste, fransk målare,
f. 1818 i Paris, d. där 1881, elev af Delaroche,
studerade i Italien, målade idylliskt poetiska scener
ur antikens sagolif (t. ex.
Cytheres ö),
svärmiska bilder ur de förste kristnes och helgonens
lefnad (t. ex.
S:t Katarina begrafves af änglar)
och ideala genrestycken från renässansens dagar,
En söndag i Florens under 15:e århundradet (1855; i statens ego).
G. utförde äfven dekorativa arbeten i kyrkan
S:t Gervais, i Louvre och i Cour des comptes.

^{C. R. N.}*

Gêne [ʃän], fr. (sammandr. af géhenne, jfr
Gehenna), urspr. genom tortyr framtvungen
bekännelse; plåga; besvär, obehag, tvång, svårighet,
bryderi. –
Sans gêne [sã ʃän], fr., utan tvång, obesväradt,
ogeneradt, rättfram. –
Genant [ʃena’ŋt], fr. gênant, plågsam,
besvärlig, obehaglig, som förorsakar bryderi. –
Genera [ʃen-], fr. gêner, plåga, besvära,
orsaka obehag, sätta i trångmål, göra förlägen, bry.

Genealogi (af grek. genea’, härkomst, släkt, och
lo’gos, tal, vetenskaplig undersökning), vetenskapen
om släkters ursprung, härstamning och inbördes
släktskap, är en af historiens och juridikens
viktigare hjälpvetenskaper. Genealogien delas i en
teoretisk del, hvari utvecklas grundsatserna för
släktläran och visas, huru besläktade ätter särskiljas
från hvarandra, samt i en praktisk del, hvilken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>