- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1093-1094

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Getto ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1093

Getå-Geum

1094

meddomsmandsinstitutionen och muntligt
processförfarande. Han var därefter ordf. i
en departemental kommitté. "Udkast til lov om
rettergangsmaaden i straffesager med motiver"
(1886) ligger till grund för den 1887 antagna
jurylagen. Som ordf. i strafflagskommittén
framlade G. "Udkast til borgerlig straffelov
for Norge, almindelig del, med motiver" (1887)
och "Forslag til forelöbige forandringer i
straffeloven" (1888), hvilka lades till grund
för de förändringar i strafflagstiftningen, som
under de följande åren vidtogos. 1889 utnämndes
G. till riksadvokat. Tillsammans med F. Hagerup
utgaf han s. å. "Lov om rettergangsmaaden i
straff esager med oplysende anmerkninger og
henvisninger" (2 :a uppl. 1890), och 1893
framlade han ett fullständigt motiveradt
förslag till allmän civil strafflag. 1895
utnämndes han, som urspr. var en varm unionsvän,
till medlem af den tredje unionskommittén och
fungerade som ordf. för norska afdelningen af
densamma. Under de sista åren af sitt lif var
han sysselsatt med att utarbeta en fullständig
reform af den civila lagskipningen. G. var
en af sin samtids yppersta rättslärda.
O. A. ö.

Getå, pensionat i Krokeks socken i Östergötland,
vid Bråvikens strand i en vacker trakt
af Kolmården med sundt läge. Mycket besökt
sommarort, begagnas som vistelseort efter brunns-
och badkurer. Pensionatet är öppet hela året.
Ln.

Getöarna. Se Egadiska öarna.

Geulincx [gölinks], Arnold, nederländsk filosof,
f. 1623 i Antwerpen af katolska föräldrar,
d. 1669 i Leiden, studerade vid det katolska
universitetet i Louvain och blef professor
där 1646. Som cartesian blef han utsatt för
förföljelser och 1658 afsatt. Han flyttade då
öfver till Leiden, öfvergick till kalvinis-men
och blef 1665 professor därstädes. - G. utgick
från cartesianismen, men utförde denna på ett
själfständigt sätt, så att hans filosofi i
många af-seenden historiskt bildar en öfvergång
mellan Carte-sius och Spinoza. Hans åsikt
är en egendomlig blandning af rationalism
och religiös mysticism. Ytterst är all
verklighet enligt G. intet annat än Gud. De
"medfödda idéer", om hvilka Cartesius talar,
fattades af honom som ett själens delhafvande
i Guds eviga tänkande, hvarför han bestämdare
än Cartesius tillbakavisade antagandet,
att de blifvit genom ett gudomligt godtycke
inskapade hos människan. De ändliga andarna
äro "modi", uppenbarelsesätt, af Gud; hvar och
en af dem är Gud med en viss inskränkning. Af
Gartesius’ dualism utdrager G. följdriktigt den
konsekvensen, att hvarken själen kan påverka
kroppen eller denna själen; de äro såsom skapade
substanser fullkomligt skilda från hvarandra
och ha blott förbindelse med hvarandra i och
genom Gud. Det är han, som leder vår vilja;
men samme Gud inlade rörelse i den kroppsliga
världen och bestämde dess lagar. Och därvid lät
han själens förändringar noggrant motsvaras
af kroppens rörelser. Därför ser det ut,
som om de påverkade hvarandra. När vid en
sinnesförnimmelse det kroppsliga tyckes påverka
vår själ, har den kroppsliga förändringen
blott blifvit en anledning, occasio, för Gud
att skapa motsvarande förändring i vår själ,
och tvärtom, när vid en viljeakt själen tyckes
påverka kroppen. Denna åsikt, som sedan blifvat
kallad ockasionalismen, är dock ej, såsom redan
framgår af det föregående, ett

adekvat uttryck för G :s ståndpunkt. Bakom står
hos honom den djupare panteistiska uppfattningen
af all verklighets immanens i Guds väsen. Hans
förnekande af den omedelbara kausaliteten mellan
den andliga och den kroppsliga verkligheten
blir därigenom på samma gång ett fördjupande
af kausalitetsbegreppet. Kausaliteten
förutsätter enligt denna åsikt en reell
enhet, som möjliggör kontinuiteten mellan
de olika ändliga substanserna, och denna
enhet är Gud. G. använder ock en annan bild än
ockasionalismens för förhållandet mellan själ och
kropp, i det han nämligen begagnar den liknelse
om två lika gående ur, som förut förekommit
hos Cordemoy och sedan blifvit klassisk i
diskussionen om detta problem. På ett annat
ställe begagnar han återigen en tredje bild:
när man för pengar kan köpa sig föda och kläder,
så är det icke metallens naturliga kraft, som
möjliggör detta, utan dess värde beror på en
mänsklig instiftelse; på samma sätt är det icke
den kroppsliga rörelsen, som själf frambringar
förnimmelsen hos själen, utan det sker på grund
af en gudomlig instiftelse eller ett beslut af
Gud. G. stöder sitt förnekande af den omedelbara
kausaliteten mellan vår själ och kroppen äfven
på ett kunskapsteoretiskt skäl, i det han utgår
därifrån, att vi ej ha ringaste skäl att antaga,
att vår vilja uträttar något, när vi alls icke
veta, huru detta sker. Nu veta vi ingenting om,
huru vår vilja inverkar på vår kropps rörelse,
och ha därför heller icke någon anledning att
antaga en sådan inverkan. Min vilja har därför
betydelse blott för min själ; ja, äfven denna är
ytterst icke i min, utan i Guds makt. Bestämdare
än den försiktigare Cartesius utdrager G. äfven
de etiska konsekvenserna af sin lära. Och härvid
är det, som framför allt rationalismen hos honom
ingår en innerlig förening med en till kvietism
öfvergående mysticism. Enligt grundsatsen:
"hvar du intet förmår, bör du heller intet
vilja", lär G., som förnekat, att själen förmår
inverka på den kroppsliga världen, att vi också
skola afstå från allt viljande med afseende på
denna. Yi stå därför endast såsom åskådare af
världen, eller rättare af Gud, af hvars vilja
vi och allt äro fullkomligt beroende. Allt
sker så, som Gud vill, och människans enda
dygd blir därför ödmjukheten. Etiken mynnar
på detta sätt hos G. ut i en fullständig
religiös resignation. Denna är det ock, enligt
hans åsikt, som skall skänka oss den högsta
lyckan, utan att vi sträfva efter den, ty våra
olyckor komma just af vår oroliga sträfvan efter
lycka. Hans förnämsta skrifter äro Logica (1662),
Gnõthi seautõn, sive ethica (1665, fullständigt
utkommen först 1675) och Metapliysica vera (som
ock utkom postumt, 1695). En samlad upplaga af G
:s Opera philosophica utgafs 1891-93 i 3 bd af
Land, som ock egnat honom en monografi (1895).
S-e.

Ge’um L., ett till fam. Rosaceæ hörande släkte,
hvars arter äro medelstora örter med mångåriga
jordstammar, håriga stjälkar, lyrformiga,
parbladigt delade rotblad samt gula, röda eller
hvita, stora blommor, hvilkas foder vanligen är
försedt med ytterfoder. Frukterna äro håriga, med
ett krokuddigt spröt. De omkr. 36 arterna växa
i tempererade trakter. De allmännaste arterna
i Sverige äro G. rivale L., humleblomster (se
fig.), med lutande blommor, hvilkas kronblad
först äro hvitgula och sedan blifva blekröda,
samt G. urbanum L., nejlikrot.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0565.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free