Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska viner - Grekisk fornkunskap - Grekisk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de gamle grekiske vinfabrikanterna till
sirapstjock konsistens och försattes sedan med
saltvatten och kryddor. Vissa viner pressades
ur drufvor, som fått till hälften torka
(russinviner), hvarefter saften tappades
på stora lerkrus, som under den hetaste
årstiden utsattes för solens strålar, så
att vinet indunstade. Vinerna voro därför i
regel tjockflytande och druckos utspädda med
vatten. För transport och förvaring tjänade
lädersäckar af gethud eller lerkrus bestrukna
med beck på yttersidan. Samtliga typer voro
eldiga och alkoholstarka. I själfva vinodlingen
och vinbehandlingen voro grekerna mästare
och hade tidigt lärt sig använda flera ännu
brukliga vinförbättringsmetoder, såsom sättet
att genom neutralisation med kalk borttaga surhet
o. d. Greklands förfall under det osmanska väldet
bragte vinodlingen i lägervall, och först under
1800-talet uppblomstrade den ånyo. Af de viner,
som nu produceras i Grekland och på öarna
i Egeiska hafvet, exporteras större delen
i form af enkelt landtvin till Frankrike,
där det användes som vinförbättringsmedel
(coupage). En mindre del förädlas på platsen
till bordviner, som framställas i typer
liknande röda bourgogneviner (Trelovuno,
antikens Hymettos), söta dessertviner (Patras),
torra graves-viner (Korint), scherry (Santorini)
m. fl. Alla dessa sorter äro som sina antika
föregångare heta och eldiga. G. H-r.
Grekisk
fornkunskap. Den arkeologiska forskningen
har under de sista fyra decennierna lyckats
uppvisa, att på det område, som under
historisk tid varit bebodt af greker och där
den klassiska grekiska kulturen utvecklade sig,
redan en flertusenårig förhistorisk kultur
härskat. Förtjänsten däraf tillkommer i första
rummet H. Schliemann genom hans gräfningar
på borghöjden vid Troja-Hissarlik samt vid
Mykenai, Tiryns och Orchomenos. Den understa
af de 9 på hvarandra lagrade "städerna"
l. boplatserna vid Troja-Hissarlik tillhör den
rena stenåldern. Dess inbyggare uppförde sina
bostäder på bara klippan och nöjde sig med mycket
primitiva murar. Deras redskap voro af ben och
sten, lerkärlen gjordes för hand, men sirades
redan med linjära ornament. På flera andra
ställen inom grekiskt område ha sparsamma fynd
gjorts af samma stenålderskultur, hvilken torde
gå tillbaka ända till början af 3:e årtusendet
före Kr. f. En högre utveckling representeras af
den andra "staden" vid Troja, och samma stadium
återfinnes äfven på Cypern, Thera samt flera
af Cykladerna och framför allt på Kreta. Denna
primitiva kulturs blomstringstid tillhör andra
hälften af 3:e årtusendet. Den andra "staden"
omgafs af en starkt sluttande stenmur, på hvilken
som egentligt försvarsverk höjde sig en mur af
lufttorkade lertegel med infogade träbalkar till
förstärkning. Under denna tid blefvo drejskifvan
och brännugnen bekanta, och keramiken utvecklades
därigenom betydligt. Synnerligen karakteristiska
äro ansiktsurnorna och kärlen i djurform samt
lerkärl med vertikalt genomborrade utsprång
eller öron för upphängning. Om invånarnas rikedom
vittnar den s. k. Priamos’ skatt, ett större fynd
af guld-, silfver- och kopparföremål, som gjordes
i en väggnisch i "lufttegel"-muren. På Kreta
har A. Evans under de sista 10 åren verkställt
omfattande utgräfningar af ett jättelikt
palats vid Knossos, nära nordkusten. Han
har lyckats urskilja åtminstone tre större
byggnadsperioder. De äldsta byggnadsläömingarna
äro samtidiga
med den andra "staden" vid Troja eller kanske
ännu äldre. Här förekomma emellertid inga
befästningar. De äldsta byggnaderna synas vara
runda eller elliptiska. Lerkärlen gjordes för
hand utan drejskifva och utan att brännas;
de ornerades med inristade linjer eller
punkter, som möjligen fylldes med en hvit
kalkmassa. Äfven enkla målade geometriska mönster
uppträda. Omkr. 2000 f. Kr. uppbyggdes ett nytt
praktfullt palats på det gamlas ruiner, och detta
synes ha egt bestånd till omkr. 1600 f. Kr. Då
förstördes det antagligen genom en katastrof,
men återuppbyggdes och tjänade till omkr. 1400
som härskarpalats. Ännu en gång förstördt,
synes det dock ytterligare ett par århundraden
ha fört en mera anspråkslös tillvaro. Om den
rika kultur, som där blomstrade, se Kretensisk
kultur. Andra viktiga utgräfningar på ön ha
gjorts af italienska arkeologer med Halbherr i
spetsen vid Phæstos och Hagia Triáda, där mindre
palats bragts i dagen. En hel stad har utgräfts
af miss H. A. Boyd vid Gournia. Ett liknande
samhälle har upptäckts vid Palaikastro. Den
kultur, som uppträder i de yngre delarna af
palatset vid Knossos, har på grekiska fastlandet
sin motsvarighet i den s. k. Mykenska kulturen
(se d. o.), som fått sitt namn efter den
af Schliemann utgräfda borgen vid Mykenai
(Peloponnesos). Grafvar från samma tid ha
anträffats vid Heraion i Argolis, vid Nauplia,
Vaphió, Pylos, Menidi och Orchomenos, i Delfi,
på ön Kefallenia samt i Dimini vid Volo. Den
sjätte "staden" i Troja-Hissarlik härstammar
likaledes från tiden omkr. 1500-1200 f. Kr.,
och det samhälle, som där blomstrade, bildar
bakgrunden för de homeriska skildringarna af
det trojanska kriget. Den mykenska kulturen,
som var influerad från Egypten och västra Asien,
mest med Kreta som mellanhand, uppbars troligen
ej af ett grekisktalande folk. Den förgicks
med grekernas framträngande (den "doriska
vandringen") och efterträddes af en råare
bondekultur, som egde bestånd under dipylontiden
l. den geometriska tiden (se Geometriska tidens
stil). Med denna upphör Greklands forntid och
efterträdes fram till omkr. 500 f. Kr. af hvad
man kallar Greklands medeltid. Inom konsten
utmärkes denna bl. a. af nya inflytelser
från Orienten, t. ex. i keramiska arbeten. -
Litt.: Blinkenberg, "Præmykeniske oldsager"
(i "Aarböger f. nord. oldkyndighed", 1896),
Montelius, "Preclassical chronology of Greece and
Italy" (i "Journal of the british anthropological
institute", 1897), Tsountas och Manatt, "The
mycenæan age" (s. å.), A. Evans’ rapporter i
"The annual of the British school at Athens"
(1899 ff.) samt hans arbeten "Mycenæan tree
and pillar cult" (1901), "Prehistoric tombs of
Knossos" (1906), "Essai de classification des
époques de la civilisation minoenne" (s. å.),
och Hall, "Oldest civilisation of Greece" (1901),
Dörpfeld, "Troja und Ilion" (2 bd, 1902), Noack,
"Homerische paläste" (1903), F. Poulsen, "Die
dipylongräber und die dipylonvasen" (1905),
E. Burrows, "The discoveries in Crete" (1908).
T. J. A.
Grekisk-katolska kyrkan, af sina egna bekännare
kallad Ortodoxa kyrkan, bär officiellt namnet
Österns ortodoxa katolska och apostoliska kyrka
(hvadan den ock kallas Orientaliska kyrkan
l. Ortodoxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
