Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omgifvet i ö. af Polarhafvet (Grönlandshafvet),
Europeiska nordhafvet, Danmarkssundet och
Atlanten, i v. af Davis’ sund och Baffins vik
samt dess fortsättningar Smiths sund, Kanes
bassäng, Kennedy- och Robesonkanalerna. Landet
är tämligen jämbredt mellan 70° och 75°, utvidgar
sig mot v. mellan 76° och 78° och mot ö. vid 81°
n. br., hvarefter det tämligen hastigt från båda
sidorna afrundas. Den allra nordligaste delen
n. om 82° – Pearys land (omkr. 41,100 kvkm.) –
är genom ett sund skild från hufvudlandet. Från
70° afsmalnar detta småningom mot sydspetsen Kap
Farväl (Cap Farewell; se pl., fig. 1). G:s areal
beräknades 1906 till 2,143,200 kvkm., hvaraf
1,848,400 antogos vara betäckta af inlandsis,
men sedan det genom Mylius-Erichsens expedition
1906–08 ådagalagts, att nordöstra G. sträcker
sig längre mot ö., än man förut vetat, komma
anförda siffror att i någon mån ökas. Längden
från Kap Farväl till nordspetsen utgör vid pass
2,700 km. Större delen af G. tillhör Danmark,
men endast västra kusten upp till 73° 30’
n. br. samt trakten kring 66° n. br. på den
östra äro koloniserade.
På grund af isförhållandena i omgifvande
farvatten blef östra kusten först relativt sent
bekant, enär den merendels är tätt omsluten af
den s. k. storisen, som af polarströmmen föres
från Polarhafvet längs denna kust söderut,
därpå går omkring sydspetsen och med strömmen
följer västra kusten norrut till ung. 64°
n. br., någon gång ännu längre. Storisen består
af stora, ojämna isflak, bland hvilka äfven
finnas isberg från östra G:s glaciärer. Om
våren kommer stundom till västra kusten äfven
den s. k. västisen från norra delen af Baffins
vik och sunden v. därom, den går någon gång ned
till 66° n. br. Vinteris är den is, som under
vintern bildas i fjordar och längs kusten;
den smälter vanligen redan i juli.
G:s västra kust, som först blef känd, har på
initiativ af Fr. Johnstrup sedan 1876 upp till
74° 30’ n. br. systematiskt och detaljeradt
undersökts på föranstaltande af den danska
kommissionen för G:s geologiska och geografiska
undersökning, hvilka undersökningar bekostats
af danska staten. Melville bay n. därom har
rekognoscerats af Eivind Astrup (1894) och mera
utförligt undersökts af Mylius-Erichsen och
H. Moltke (1903–04), medan landet n. om Kap York
(76° n. br.) blifvit bekant företrädesvis genom
flera engelska och amerikanska expeditioner
(under John Ross, E. A. Inglefield, E. K. Kane,
I. Hayes, Ch. F. Hall, G. Nares, A. W. Greely),
på senare tid i synnerhet genom amerikanen
R. Peary, som 1901 fastställde G:s afslutning
mot n. Östra kusten upp till 66° förbi kolonien
Angmagsalik (Kung Oskars hamn), där Nordenskiöld
landade för första gången 1883, har 1883–85
undersökts af danska båtexpeditioner, under
V. Garde och G. Holm, samt sedermera af andra
expeditioner; sträckan därifrån upp till 70°
har kartlagts af dansken G. Amdrup 1898–1900;
det af Scoresby 1822 upptäckta fjordsystemet
Scoresbys sund 70°–71° har undersökts af
expeditioner under dansken C. Ryder 1891–92,
under A. G. Nathorst 1899 samt (upp till 72°
n. br.) af dansken N. Hartz 1900; de stora
fjordsystemen Kung Oskars fjord och Frans Josefs
fjord 72°–73° 20’ ha undersökts och kartlagts
under A. G. Nathorst 1899, medan kännedomen
om sträckan från Frans Josefs fjord till Kap
Bismarck (77°), utom genom Clavering och Sabine
1823, erhållits hufvudsakligen genom den tyska
expeditionen under Koldewey 1869–70, som först
upptäckte Frans Josefs fjord. 1905 lyckades
hertig Philippe af Orléans, hvars fartyg fördes
af A. de Gerlache, för första gången att med
fartyg komma in till kusten n. om 76°, hvarefter
denna följdes till n. om 78°, ehuru landning
på grund af den ännu kvarliggande vinterisen
kunde företagas blott vid Kap Philippe (77°
36’). Fullständigt undersökt blef denna kust
först genom den danska expeditionen under
Mylius-Erichsen 1906–08, hvars forskningar
sträckte sig så långt, att de nådde G:s
nordspets och området för Pearys undersökningar
från västra sidan.
Hela G:s inre är betäckt af en sammanhängande
inlandsis, och endast längs kusterna finnes isfri
mark, det s. k. ytterlandet, hvars bredd är
mycket växlande, i det att inlandsisen stundom,
såsom vid Melville bay och på östra kusten mellan
66° och 70° m. fl. st., når nästan ända ned till
hafvet, medan den vid andra tillfällen kan ligga
ända till 150 à 300 km. från ytterkusten. Denna
är vanligen genomskuren af djupa fjordar, hvilka
inom urbergsområdet äro hvarandra närbelägna;
där finnes ofta äfven en verklig skärgård. Den
största bredden på västra kusten – vid pass
190 km. – når ytterlandet mellan 66° och 72°
n. br., de längsta fjordarna på denna kust mäta
cirka 170 km. De största fjordarna – Scoresbys
fjord (300 km.), Kung Oskars fjord, Kejsar
Frans Josefs fjord – finnas på östra kusten,
där yngre bergarter delvis äro rådande. Vid 82°
n. br. inskjuter den stora Danmarksfjorden från
n. ö. Af öar må särskildt nämnas den stora Disko
(se d. o.) utanför västra kusten omkr. 70°
n. br., som genom Waigattet skiljes från den
stora Nugsuakhalfön, s. om Umanakfjorden, medan
Svartenhuks halfö begränsar samma fjord i n.
Ytterlandet är i regel bergigt, ofta resa sig
höga berg omedelbart från hafvet. Någon skarp
snögräns finnes icke, men de högsta fjälltopparna
och högplatåerna äro betäckta af is och snö,
hvarifrån glaciärer nedskjuta på sluttningarna
eller i bottnen af dalarna och vid sin smältning
gifva upphof till älfvar. Insjöar äro inom
urbergsområdet ganska vanliga, och några äro
stora, ända till 50 km. långa; sådana upptaga
bottnen af större dalar och ha aflopp genom
stora älfvar, hvilka, emedan de hysa lax,
kallas laxälfvar. Bergen resa sig ofta från
stranden 500–1,200 m., ja i de stora fjordarna
på östra kusten 1,500–2,100 m. högt (se pl.,
fig. 2). Dylika höjder äro mera sällsynta
på västra kusten, men dock iakttagna vid
Umanakfjorden. Det, så vidt man vet, högsta
berget på G. är Petermann spitze (enligt senaste
iakttagelser ej öfver 2,800 m.) innanför Frans
Josefs fjord. De stora dalarna utgöra ofta
en naturlig fortsättning af fjordarna och
genomdragas af en från inlandsisen kommande
älf, hvars slamfyllda smältvatten ofta gör
fjordvattnet grumligt långt ut.
G:s inre betäckes såsom nämndt af inlandsisen
(jfr pl., fig. 3–5). Efter Nordenskiölds vandring
in på denna 1870 och 1883, J. A. D. Jensens 1878,
Nansens färd öfver densamma från östra kusten
till den västra (något n. om 64° n. br.) 1888,
Pearys och E. Astrups vandring på isen från
Inglefield gulf till G:s nordligaste del 1892,
Pearys senare färder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
