Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 671-672 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf II Adolf - Gustaf III

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(1863), H. Hoffmeister (1871), H. Daum (1882),
C. F. Meyer ("G. A:s page"), E. Horlacher (1892)
m. fl., i skådespel af Gehe (1818), Schöne
(s. å.), C. H. Simon (1844), Gubitz (1859),
Türcke (1861), J. M. Söltl (1883), O. Devrient
(se d. o.; 1891, många uppl.), A. Thoma (1894),
H. Spindler (s. å.), K. Fron (1895), G. Erdmann
(1897), E. Zeidler (1903) m. fl. Vidare
märkas diktcykeln "G. A. i Tyskland" (1844)
af P. F. A. Hammerich och dramat "Æren tabt og
vunden" (1851; sv. öfv. 1852) af C. J. Hauch,
romanen "The lion of the north" (1885) af
G. A. Henty, tragedien "G. A." af Arnauld
(1830) och holländaren G. Wetsteins drama
"G. A." (1723). En af Max Bruch tonsatt dramatisk
dikt af Hackenberg, "G. A.", uppfördes 1907 i
Stockholm och 1908 i Uppsala. M. W.*
C. O. N.* V. S-g. R-n B.


Gustaf III. Efter målning af Roslin, 1777.
(Gripsholms slott.)

3. G. III, Adolf Fredriks och Lovisa
Ulrikas äldste son, föddes i Stockholm 24
jan. (n. st.) 1746. Han hade af naturen i rikt
mått blifvit utrustad med utmärkta egenskaper:
genomträngande förstånd,
snabb uppfattningsförmåga, liflig fantasi, skarpt
minne och ett hjärta, som klappade varmt för allt
stort, ädelt och skönt. Men hans uppfostran och
intrycken från barnaåren voro ej de bästa. Hans
förste guvernör, K. G. Tessin (1750-56), förstod
ej att väcka hans håg för arbete eller motverka
hans inbillningskrafts ensidiga utbildning
och hans smak för teatralisk ståt och allsköns
flärd. Den bildning, som kom honom till del,
var tämligen ensidigt estetisk
och litterär och gick väsentligen ut på att
lära god ton och världsvana. Vitterhet och
historia, företrädesvis fransk och svensk,
voro de enda ämnen, som djupare fängslade
hans intresse. Genom sin närmare omgifning,
i första rummet modern, men äfven guvernörer,
uppvaktning och lärare, gjordes han tidigt bekant
med den franska upplysningsåskådningen, som var
tidens förhärskande andliga kulturriktning. Den
gaf G. många goda impulser och höga ideal,
fördomsfrihet och tolerans, humanitetskänsla
och intresse för alla yttringar af högre andlig
odling, men var icke egnad att motverka hans
njutningslusta och egoism, stärkte hans dyrkan
af framgång, ära och makt som lifvets högsta
mål och bjöd intet stöd för ett i djupare mening
religiöst och etiskt lif. Odeladt ofördelaktigt
verkade på G:s utveckling söndringen mellan
hans föräldrar och lärare samt riksdagens
inblandning i hans uppfostran. Mot den nya
omgifning, som ständerna 1756 gåfvo honom
(K. F. Scheffer blef hans guvernör), uttalade
konungaparet öppet, äfven i sonens närvaro, sitt
missnöje, och skarpa voro de ord, som den unge
fursten i konungaborgen hörde fällas om rikets
"maktegande ständer". Sålunda utsatt för motsatta
inflytelser, vande han sig redan från barndomen
att taga sin tillflykt till förställning
och intriger, och däri har man att söka en
af förklaringsgrunderna till den dubbelhet,
på hvilken han under sin regering gaf så många
prof. Knappt hunnen till manbar ålder, såg han
sig tvungen att efter ständernas fordran förmäla
sig med Sofia Magdalena af Danmark (1766),
men kom därigenom i spändt förhållande till sin
moder, hvilken fattat en oöfvervinnelig motvilja
mot den danska prinsessan. Missförhållandena i
frihetstidens statsskick ingåfvo G. ett djupt
misstroende till rikets råd och ständer,
på samma gång som fosterlandskärleken, ett
af grunddragen i hans karaktär, eggade hans
begär att återgifva konungamakten dess forna
anseende. Redan som kronprins deltog G., icke
utan afund från moderns sida, i hofpartiets
ledning och framträdde mer och mer som det
konstitutionellt och nationellt sinnade Sveriges
hopp. Han tog liflig del i de underhandlingar
mellan de förenade hof- och hattpartien samt
franske ambassadören, som föregingo 1769 års
riksdag, och bidrog i väsentlig mån till att
förmå Adolf Fredrik i dec. 1768 att afsäga sig
kronan, för att framtvinga en urtima riksdags
sammankallande och statsskickets förbättring.

Vid sin faders död (12 febr. 1771) befann
sig G. i Paris och utverkade där åt sig
franska regeringens löfte om bistånd vid den
förestående riksdagen. Den gamle Ludvig XV gaf
honom dock rådet att i första rummet söka försona
partierna och förmå dem till att gemensamt under
konungamaktens ledning arbeta på rikets räddning,
men inom kort visade det sig, att alla försök
att försona hattar och mössor voro fåfänga,
G:s egna bemödanden upptogos med tydlig misstro,
och då på våren 1772 det mot konungen fientliga,
rysksinnade mösspartiet tillryckte sig makten
och besatte rådet med sina anhängare, mognade
ändtligen tanken på en statshvälfning hos G. till
ett allvarligt beslut. Den växande anarkien
och ståndssplittringen endast befordrade hans
afsikt. Uti J. M. Sprengtporten och J. K. Toll
fann han skickliga och nitiska medhjälpare,
hvilka åtogo sig att bringa Finland och Skåne i
resning. Då emellertid skånska resningen utbröt
i förtid och mösspartiet fick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>