Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyllenborg, Henning Adolf - Gyllenborg, Gustaf Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid alla de stormiga riksdagarna på 1740-talet
finna vi G. bland hattarnas oförtrutnaste
och mest framträdande förespråkare,
städse representerande hufvudriktningen
inom partipolitiken. 1740-41 är han sålunda
krigspolitikens ifrige förordare. 1742-43, då
han ej fick plats i sekreta utskottet förrän
vid riksdagens slut, var han på riddarhuset
det hatade hattpartiets trägne försvarare,
ifrig talman för dess växlande ståndpunkter
i tronföljdsfrågan och för ansvarets
vältande på de stackars generalerna. Under
intrycket af den växande anarkien i landet
och den hotande efterräkningen fann G.,
som eljest tillhörde författningens säkraste
lofprisare, att regeringssättets utveckling
ej var den bästa. "Jag vet ej" utropade han
på riddarhuset. "om vårt regeringssätt är
monarki, aristokrati eller anarki; det är
snarare en sammanblandning af alla slagen, en
sammanblandning af regerande och lydande, som
betagit de förra all myndighet och de senare
all laglydnad och fruktan", en karakteristik
af statsskicket, som tyvärr var alltför
träffande. 1746 var han medlem af hattarnas
förtroenderåd och gaf i sekreta utskottet och på
riddarhuset välformade uttryck åt den patriotiska
försvarsifver, som nu blifvit hattarnas främsta
programpunkt. Han föreslog till och med,
att sekreta utskottet skulle taga sig samma
obegränsade myndighet som den, hvarmed Roms
konsuler fordom i statens yttersta fara plägade
beklädas. G. var äfven ordf. i den kommission,
som sekreta utskottet nedsatte för att granska
och döma öfver beskyllningarna mot Åkerhielm
och tre andra riksråd, samt en af de sekreta
utskottsledamöter, som undertecknade kontraktet
med det första växelkontoret 1747. Det är klart,
att dylika förtjänster skulle belönas. Redan
1741 rekommenderades han af sekreta utskottet
till befordran i allmänhet och fick som
volontär under finska kriget uppbära majors
traktamente. 1744 erhöll han öfverintendents
fullmakt och 1747 på sekreta utskottets begäran
hofkanslers fullmakt och säte i kanslikollegium
med rätt att vara frånvarande, när helst hans
enskilda angelägenheter det kräfde. 1751
valdes G. till landtmarskalk. Hans förmåga
att röra sig med abstrakta statsrättsliga
fraser kom särdeles väl till pass vid denna
riksdag, som väsentligen sysslade med den
nya konungaförsäkrans fastställande och med
bekymmersamma öfverläggningar om förhållandet
mellan konung och råd. Nu hade G. icke längre
något att klandra vid författningen, utan
gjorde allt för att häfda dess principer och
utbilda de officiella statsrättsliga doktriner,
som voro afsedda att ytterligare stödja den
gällande rätten. Begynnande sjuklighet gjorde,
att han under senare delen af riksdagen ofta
var förhindrad att fungera. Detta var väl
också orsaken till, att han vid nästa riksmöte
1755 ej uppställdes som hattarnas kandidat
till landtmarskaiksposten. Hans anseende inom
partiet var oförminskadt, han blef äfven nu
medlem af sekreta utskottet och invaldes under
riksdagens lopp (sept. 1756) i rådet. Såsom
riksråd spelade G. ej någon betydande roll. Hans
trogna hattståndpunkt framträdde däri, att
han röstade för kriget mot Preussen 1757
och för den oförmånliga uppgörelsen med sista
växelkontoret 1758. Han var medlem i den handels-
och ekonomikommission, som på ständernas begäran
tillsattes af regeringen 1757 för att utarbeta
ett system i rikshushållningen. Det är eget att
finna hans namn under kommissionens i slutet af
1760 afgifna betänkande, som skarpt kritiserade
hattpartiets finans- och myntpolitik,
särskildt växelkontoren och de flödande
banklånen. Det vittnar om, att G. i likhet
med Höpken och K. F. Scheffer m. fl. hattar
ändtligen började betvifla ofelbarheten af
partiets ekonomiska program. Möjligen vittnar
det också om, att G. förlorat farbrodern
Fredriks säkra ledning. Redan vid början af
1760 års riksdag inkom G. med afskedsansökan
på grund af sjuklighet, hvilken ansökan efter
någon tvekan beviljades af sekreta utskottet
(jan.) 1761. G. spelade ej vidare någon roll i
politiken. Dock nämnes han ännu 1764 som chef
för en flock af det splittrade hattpartiet.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
