- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
753-754

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyllenborg, Fredrik - Gyllenborste - Gyllenbåga (Boga) - Gyllencreutz, Karl Gustaf - Gyllene Bistritz - Gyllene boken - Gyllene bulla - Gyllene horden - Gyllene hornet - Gyllene kalfven - Gyllene porten - Gyllene regeln

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egde ej någon större juridisk bildning eller
mera framstående begåfning, men var allmänt
aktad för stor samvetsgrannhet och redbarhet,
hvilka egenskaper ock utmärkte honom såsom lagens
högste handhafvare. 1. A. B. B. (B. F.) 2. A.
B. B. (L. S.) 3, 5 o. 6. L. S. 4. A. B. B.*
7. K. W-g. 8 o. 9. A. B. B. (S. C.)

Gyllenborste
(isl. Gullinbursti), nord. myt,, en galt, som
tillhörde guden Frej och kunde fara genom luft
och haf snabbare än någon häst. Aldrig vardt
så mörkt, att det ej blef ljust, där han
for fram, så lyste det af borsten. G. var ett
alster af dvärgen Sindres konstfärdighet. -
Frejs galt kallades med ett annat namn
SIidrugtanne, d. v. s. den skarptandade.
Th. W.*

Gyllenbåga (Boga), finsk-svensk adlig ätt,
härstammande från Lars, som lefde i Finland i
slutet af 1400-talet och hvars sonsöner Johan
Jonsson
och Salomon Jonsson (d. omkr. 1615),
bägge krigare, adlades den förre 1584, den
senare 1594. Johan Jonssons son Erik Johansson,
befallningsman, dog barnlös omkr. 1619; Salomon
Jonsson efterlämnade endast en dotter. Namnet
G. upptogs af en gren af ätten Planting
(se d. o.). ~
W.P.-G.

illustration placeholder

Gyllencreutz [-kröjts], Karl Gustaf,
statsman, f. 28 juni 1637, d. 8 dec. 1720
på Alby i Botkyrka socken, Södermanland,
son af löjtnanten Alf G., som stupade vid
Leipzig 1642, medföljde som sekreterare
O. V. v. Königsmarck på dennes ambassad till
Frankrike 1665, blef sedermera kommissarie
i Reduktionskollegium och 1674 häradshöfding
i Vallentuna, Seminghundra, Långhundra och
Lyhundra härad i Uppland (hvartill 1681 kom
Värmdö skeppslag) samt utnämndes 1681 till
assessor i Reduktionskollegium och 1692 till
lagman I Uppland. 1719 fick G. afsked från
lagmansämbetet, med landshöfdings titel. Vid 1682
års riksdag höjde G. på riddarhuset en kraftig,
men hofsam protest mot enväldet, förklarande,
att "förändringar i regementssaker hafva
gemenligen dragit med sig skadliga händelser
och jämväl ofta ibland förstörelse öfver både
land och folk". Då de farhågor G. uttalade
besannades under Karl XII:s regering, var
det klart, att han skulle sluta sig till de
missnöjde. Tillsammans med Per Ribbing uppgjorde
han 1716 ett förslag till ny regeringsform,
hvilket kort efter Karl XII:s död granskades
och omarbetades, hvarefter det framlades
för 1719 års riksdag och blef med åtskilliga
ändringar antaget samt kom sålunda att utgöra
stommen till frihetstidens statsskick. G. var
medlem af kommissionen öfver Goertz. Det
var väl närmast för att hedra den gamle,
åttiotvåårige frihetsvännen, som ständerna vid
samma riksdag uppsatte honom på riksrådsförslag.
(L. S.)

Gyllene Bistritz, flod. Se Bistritz
5.

Gyllene boken (it. Libro d’oro) kallades
i Venezia den adelsmatrikel, i hvilken alla
rådsherreätternas namn antecknades. 1297
stiftades en lag, som från
Stora rådet uteslöt alla de familjer,
hvilka icke vid den tiden voro i Gyllene
boken inskrifna, och från denna lag gjordes
endast några få gånger en afvikelse, såsom
1380, då trettio nya familjer infördes i
matrikeln. Under den stora revolutionens
tid brändes Gyllene boken högtidligen vid
foten af ett frihetsträd (4 juni 1797).
(T. H-r.)

Gyllene bulla (lat. aurea bulla) betecknar i
allmänhet hvarje med vidhängdt gyllene sigill
(bulla; se d. o.) försedd urkund. Särskildt
betecknas med detta namn den viktiga
statshandling, som 1356 utfärdades af
tysk-romerske kejsaren Karl IV och som
bl. a. reglerade formerna för kejsarvalet och
kurfurstarnas (se d. o.) rättigheter. Af öfriga
urkunder med här ifrågavarande benämning märkas
det bref, hvarigenom den tyske konungen Fredrik
II 1214 till Valdemar II afstod länderna på
hinsidan Elbe och Elde, samt det af konung
Andreas II 1222 åt Ungern gifna frihetsbrefvet.
T. H-r.

Gyllene horden, en af de mongoliska stammar,
som åtföljde Djingis-kan på hans tåg till
Europa, bemäktigade sig landet n. om Kaspiska
och Svarta hafven (de ryska furstendömena)
och framträngde genom Polen, Böhmen och Ungern
till Liegnitz i Schlesien, där det dock lyckades
hertig Henrik II att tillbakakasta de vilda
skarorna (1241). Horden bildade under Batu
(1223-56) ett under kakanen i Kina lydande
kanat, hvilket än kallades Gyllene hordens
rike, än Kiptsjak, än usbekernas rike (efter
kan Usbek, d. 1341, rikets ordnare och en
mäktig härskare, som knöt släktskapsband både
med den bysantinske kejsaren och Egyptens
sultan). Batus broder och efterträdare,
Berke, hvilken förlade sitt residens till
Sarai, öfvergick till islam, som redan förut
vunnit utbredning bland Volgabulgarerna
och polovtserna. Då Djingis-kans ätt 1359
utslocknade med Berdibek. utbröto långvariga
tronstridighöter, under hvilka hordhöfdingen
Mamaj 1370 uppsvingade eig till stor-kan. Men
sedan denne på Kulikovska feltet 1380 blifvit
besegrad af ryske storfursten Dimitrij Donskoj
(se Dimitrij 4), förlorade han 1381 sitt rike
till Toktamisj, hvilken i sin ordning
blef fördrifven af Timurlenk 1395. Från
denna tid sjönk hordens makt alltmer. Kazan
(1438), Krim (1440) och Astrahan (1480)
bildade egna kanat, och de ryske storfurstarna
gjorde flera gånger försök att afskudda sig
det mongoliska õfverväldet, som dock aldrig
afsåg religiöst förtryck eller stadigvarande
besittningstagande af ryskt land (se därom
Ryssland, historia). Slutligen föll Gyllene
hordens välde för fientliga tatarers vapen 1480,
sedan den på sistone utan framgång inblandat
sig i de polsk-ryska stridigheterna. Litt.:
Hammer-Purgstall, "Geschichte der
Goldenen horde" (1840), och Cahun,
"Introduction à l’histoire de l’Asie" (1896).
(H. A-t.)

Gyllene hornet (grek. Chrysokeras). Se
Konstantinopel.

Gyllene kalfven. Se Guldkalfven.

Gyllene porten. Se Benevento 2, Freiberg och
Jubelår.

Gyllene regeln, mat., är i äldre aritmetiska
läroböcker namnet på det räknesätt, som
numera kallas regula de tri (se
d. o.). Anledningen till namnet uppgifves vara,
att detta räknesätt "förmedelst 3 gifna tal
det fjärde, alldeles förstuckna och fördolda,
uppenbarar och i ljuset komma låter". (I. F.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free