Print (PDF) - On this page / på denna sida - Gyllenhielm, Elisabet - Gyllenius, Petrus Magni - Gyllenkrook - Gyllenkrook, Axel - Gyllenkrook, Axel Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon gifte sig 1) med Axel Turesson Natt och Dag (13 nov. 1645) och 2) med Baltasar Marskalk (efter 1647). 1, 2 o. 4. Fr. W. 3. O. E. G. N.* Gyllenius, Petrus Magni, präst, i. 14 april 1622 i Ölme härad, Värmland, d. 11 jan. 1675 i Bolstad, blef student i Åbo 1645 och filos. magister därstädes 1656, skollärare i Mariestad 1657 och i Karlstad 1660 samt kyrkoherde i Bolstad 1667. Han förde dagboksanteckningar (i original befintliga i Karlstads allm. läroverks bibliotek), som äro af mycket intresse '"hufvudsakligen genom den inblick de lämna i lifvet och sederna hos de ofrälse klasserna under medlet af 17:e århundradet'' och som utgifvits af Finska statsarkivet genom R. Hausen under titeln Diarium Gyllenianum eller Petrus Magni Gyllenii dagbok 1622-1667 (1882,'. Gyllenkrook (Gyllenkrok . svensk adlig ätt. härstammar från en kyrkoherde Petrus, som efter 1500-talets midt omtalas först i Moeda, sedan i Kvenneberga af Växjö stift. Dennes sonson, biskopen i Växjö Nicolaus Gudmundi Krook, f. 1575, d. 1646, var far till assessorn i Åbo hofrätt Anders Krook, f. 1622, d. 1683, hvilken 1674 adlades och 1675 introducerades med namnet G. Hans son Axel G. (se G. 1) blef 1727 friherre. Ättens medlemmar ha omväxlande skrifvit namnet med ett och två o. Ätten eger två fideikommiss, Svenstorp och Björnstorp (se dessa ord). 1. Axel G. (skref sig Gyllenkrok;. son af Anders G., friherre, krigare, f. 18 aug. 1665 i Åbo, d. 17 sept. 1730 på Svenstorp i Odarslöfs socken, Malmöhus län, gick tidigt i krigstjänst, blef 1696 kapten vid lifgardet till fot, sårades vid Narva och Düna och blef 1701 major af gardet och generalkvartermästarlöjtnant. Han förde i slaget vid Klissov 1702 en af lifgardets fyra bataljoner, fick 1703 befälet öfver fortifikationsfältstaten och blef 1706 öfverstelöjtnant af gardet samt generalkvartermästare i fält. Vid svenskarnas inmarsch i Sachsen ledde han besättandet af Leipzig. Under Karl XII :s tåg mot Ryssland och operationer i Ukrajna 1707-09 hade G. att särskildt sörja för truppernas förläggning och underhåll. Efter Poltava följde han med konungen öfver Dnjepr till Bender, sändes därifrån med en liten afdelning (det uppgifves 300-400 man reguljära trupper, hvaraf de fleste voro sårade och allenast 160 verkligen stridbara, samt därtill 900 zaporoger; mot polska gränsen för att söka förbindelse med den svenska här, som under general Krassows befäl stod i Polen, samt sålunda förbereda Karl XII:s återvändande åt Polen. I staden Czernowitz i Moldau (således på dåv. turkiskt område) öfverfölls han emellertid af en öfverlägsen rysk afdelning och kapitulerade 24 sept. 1709. (Enligt den G. åtföljande fortifikationskaptenen H. Schulz' memorial till defensionsdeputationen 1723 skulle afsikten med expeditionen varit att narra ryssarna att begå en våldshandling på turkiskt område.) Mot ackordet fördes officerarna till det inre af Ryssland, och G. hölls i Moskva en tid i så sträng arrest, att han blef sinnesrubbad (mars 1712). Senare fördes han liksom flertalet fångna officerare från Moskva; som hans senare uppehållsort nämnes Voskresenskij. 1722 återkom han till Sverige, blef s. å. generallöjtnant samt 1723 landshöfding i Göteborgs och Bohus län. 1727 upphöjdes han i friherrligt stånd. - Hos eftervärlden har G. blifvit känd mest genom sina båda berättelser om Karl XII:s marsch mot Ryssland och om slaget vid Poltava (tr. af E. M. Fant i '"Handlingar till uplysning af svenska historien". III, 1800. en synnerligen bristfällig edition). Berättelserna författades af honom under fångenskapen och äro båda daterade i mars 1711 från Moskva. De äro ganska underhållande skrifna samt rika på detaljer, hvarför de tilldragit sig en betydande uppmärksamhet samt blifvit räknade bland hufvudkällorna för den period de skildra. Under senaste åren har dock en allvarsam kritik riktats mot dem: man har ansett dem starkt personligt färgade i syfte att framhålla G:s egna förtjänster samt tillika osäkra eller förvirrade i enskildheterna. Af G. ritade kartor (särskildt öfver slaget vid Poltava} ega betydande historiskt värde. Jfr E. Carlson, "Slaget vid Poltava" (1897), G. Hallendorff, "Karl XII och Lewenhaupt 1708'' (1902), A. Stille. "Carl XII:s fälttågsplaner 1707-1709" (1908; jfr E. Carlsons recension i "Hist. tidskr.", s. å.).
</img>
2. Axel Gustaf G., friherre, den föregåendes
sonsons son, mecenat, f. 14 juli 1783 på
Björnstorps sätesgård. Gödelöfs socken,
i Malmöhus län, d. 18 maj 1865 i Lund,
fick redan vid 5 års ålder fullmakt som
löjtnant vid Bohusläns dragoner, blef
1795 kadett vid Karlberg, 1800 löjtnant
vid Norra skånska kavalleriregementet och
1802 ryttmästare i armén. 1805 öfvertog
han det Gyllenkrookska fideikommisset,
blef s. å. kammarherre, tog 1807 afsked
ur krigstjänsten samt blef 1818 hofmarskalk
och 1837 öfverstekammarjunkare. 1810 började
G. den verksamhet såsom mecenat och människovän,
som förvärfvade honom en så rättvis ära. En
af hans första åtgärder var att enskifta det
stora stamgodset Svenstorp med dess 40 hela
hemman. Själf bosatte han sig på Björnstorp,
där han anlade storartade zoologiska samlingar
(förnämligast af snäckor och fåglar), hvilka
såväl genom sitt omfång som genom exemplarens
dyrbarhet voro af mycket stort värde. Äfven
förskaffade han sig ett stort antal j lefvande
djur af sällsynta arter. Med råd och dåd
understödde han börjande naturforskare. Så har
den svenska vetenskapen honom att tacka för, att
B. F. Fries egnade sig åt zoologien; dennes och
Zetterstedts resor till olika delar af Sverige
skedde på G:s bekostnad, likaså Mellerborgs
till Java och K. J. Sundevalls till Bengalen. -
1828 valdes G. till ordf. i direktionen för
Malmöhus läns lasarett och inlade som sådan stora
förtjänster om förbättringen af Lunds lasarett,
till hvilket han öfverlämnade betydliga gåfvor
och hvars patienter han kraftigt hjälpte. Under
en för sjuklighet företagen utländsk resa besökte
G. äfven den i Hamburg under namnet "Das rauhe
haus" kända inrättningen för vanvårdade barns
förbättring och beslöt då att äfven i Sverige
inrätta ett dylikt institut. Resultatet blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
