- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
767-768

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyllenstierna, Nils Göransson - Gyllenstierna, Johan - Gyllenstierna, Göran Nilsson - Gyllenstierna, Sigismund - Gyllenstierna, Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

yngre frälsemän till hjälp. I rådsmötena
deltog han äfven flitigt. Af hans kända
diplomatiska skicklighet begagnade konung
Johan sig i sina tvister med hertig Karl. Vid
riksdagen i Vadstena 1587 var han en bland dem,
som uppgjorde förlikningen mellan bröderna. Då
Sigismunds afresa till Polen kort därefter
beslöts, uppgifves det - ehuru utan säkra bevis
-, att G. motsatte sig densamma. Säkert är, att
i den långvariga brytning, som till följd af det
polska konungavalet uppstod mellan Johan och Karl
å ena sidan samt Sigismund och rådets flertal
å den andra, behöfde G. all sin smidighet för
att kryssa sig fram mellan partierna. Så mycket
han kunde, drog han sig undan från politiken,
än skyllande på sin sjuklighet, än bedyrande,
att "de polska handlingarna gingo vida öfver
hans förstånd", men gärna hållande sig intill
den starkare parten. I början slöt han sig
ganska nära till Johan och Karl, hvarför han
af sina rnedbröder i rådet betraktades med
misstro. Erik Sparre kallar honom "en ombytlig
man, som ofta ej var lik sig själf’". Af
Johan utnämndes han vid Per Brahes död (1590)
till riksdrots, hvilket ämbete han förenade med
sina föregående. Efter Johan III:s död (1592)
kom han, på hertig Karls begäran, till Stockholm
och deltog i rådets förhandlingar. Som drots
öppnade han Uppsala möte 1593 med ett tal, hvari
de närvarande uppmanades att hålla fast vid den
Augsburgska bekännelsen. Under konung Johans tid
synas eljest katolikerna någon tid haft godt hopp
om hans omvändelse. Af Sigismund erhöll han 1594
bekräftelse på sina förläningar och ny fullmakt
att vara lagman i Tiohärad och ståthållare
öfver allt Småland. Under den följande tiden
närmade han sig sina ämbetsbröder, hvilkas
fulla förtroende han dock aldrig erhöll. Efter
Söderköpings riksdag 1595, i hvilken han deltog,
visade sig Sigismund mycket missnöjd med honom,
men äfven hans ställning till Karl började blifva
svår. Hertigen beskyllde honom (dec. 1595) för
att ha söndrat sig från Söderköpings beslut och
skilde honom från såväl förläningar som ämbeten,
men tog honom snart åter till nåd. G. anhöll dock
"att blifva med alla saker i sin ålderdoms-och
svaghetstid förskonad". Han undertecknade ock
riksrådets undskyllan, att det ej kunde komma
till Arboga riksdag 1597, men han skyndade
genast att ursäkta sig med den märkvärdiga
förklaringen, att han ej haft rådrum att
genomläsa densamma. När Karl sedermera ville
inhemta hans mening om Arboga riksdag, svarade
han undvikande, men försäkrade sig vilja bevisa
hertigen sin ödmjuka tjänst uti allt, som kunde
lända fäderneslandet till nytta. Att han med
glädje hälsade Sigismunds återkomst till Sverige
1598, är emellertid säkert. Öppet trädde han
väl icke på hans sida, men han understödde sina
söner i konungens armé. Han tillät sig äfven
efter konungens afresa skrifva till Karl, att
hade hans råd blifvit följda, hade mycket ondt
stått tillbaka. Därigenom ådrog han sig de mest
hotande bref, men icke några förföljelser. Karl
visade sig snart åter nådig och fortfor att
tidt och ofta rådfråga honom, ty han märkte,
"att ändock åldern var hög och oförmögenheten
stor, var på förståndet intet fel". Utan tvifvel
var G. en ovanligt lärd, klok och erfaren
man, men någon upphöjd karaktär synes han icke
haft. Genom sin stora smidighet och försiktighet
lyckades han undvika tidens farliga politiska
bränningar.

4. Johan G., den föregåendes son,
friherre,
amiral, f. 31 jan. 1569 i Stockholm, d, 1617 i
Danzig. Hans giftermål åstadkom stor uppståndelse
bland den högsta adeln. Grefve Per Brahe d. ä:s
dotter Sigrid hade mot sin vilja blifvit
förlofvad med Erik Turesson Bielke. Hon vände sig i sin
sorg till sin fränka, prinsessan Anna, som i hast
ställde om, att hon 19 mars 1595 på Stegeborg
förmäldes med G., hvilken hon älskade (det
s. k. onsdagsbröllopet på Stegeborg). Hvarken
brudparets eller Erik Bielkes släktingar hade
erhållit någon underrättelse om det tilltänkta
giftermålet och blefvo högst uppbragta öfver
detsamma. Slutligen ingicks på Söderköpings
riksdag 1595 förlikning. Enligt denna skulle
G. och hans maka hålla sig undan på sina
gods under ett års tid, hvarjämte G. skulle
betala en större penningsumma, dels som böter,
dels som ersättning till Erik Bielke för hans
fästningsgåfvor. G. var en ifrig anhängare
af konung Sigismund och anförde under 1598
års fälttåg dennes svenska adelsfana. 1599
företog han med några skepp ett sjötåg från
Danzig till Älfsborg. Han hoppades äfven på
en resning af konung Sigismunds anhängare i
Västergötland. Resningens uteblifvande, brist
på penningar m. m. vållade emellertid, att han
intet kunde uträtta. Han återvände till Polen.

5. Göran Nilsson G., den. föregåendes broder,
friherre, riksamiral, f. 31 dec. 1575 på
Kronoberg, d. 24 aug. 1618, blef 1602 riksråd
och amiral samt kommenderade från 1606 vid
olika tider svenska eskadrar i de livländska
farvattnen för att under kriget förhindra
all tillförsel från sjösidan. Några bedrifter
utförde ej G. med flottan, hvarken 1611, då han
utnämndes till riksamiral, eller 1612, då
danska flottan, under konung Kristians befäl,
lyckades intränga i Stockholms skärgård. S.
å. blef han lagman i Tjust. 1614 sändes
riksamiralen med flottan till Danzig, för att
hindra en förmodad polsk expedition mot Sverige,
och 1617 öfverförde han de trupper, som inledde
polska kriget med Dünamündes intagande. G. säges
genom sina råd ha förmått hertig Johan att 1604
afsäga sig sina rättigheter till Sveriges krona.

6. Sigismund G,, son till G. 4,
friherre, polsk senator, f. 1598, d. 1666 i
Danzig, studerade vid gymnasiet i Thorn och
universiteten i Rostock och Strassburg samt
företog därefter vidsträckta resor; 1623
var han i Leiden. Efter återkomsten till Polen
erhöll han där infödingsrätt 1633, förordnades
till ståthållare i Stuhm och skattmästare i
Marienburg samt befordrades senare till polsk
senator och kastellan i Danzig. För sina
grundliga kunskaper var han högt aktad och
firad af de lärde samt stod i stor gunst hos
konung Vladisiav. Detta oaktadt höll han fast
vid lutherska läran. Vid freden i Oliva 1660
begärdes, att hans fädernegods i Sverige skulle
till honom återställas, hvilket dock icke gick
i verkställighet.

7. Johan G., den föregåendes kusin,
son till viceamiralen Nils Nilsson G.,
friherre, riksråd, f. 1617, d. 20 sept.
1690, blef 1635 assessor i Svea hofrätt,
1647 president därstädes, 1650 landshöfding i
Östergötland, 1654 riksråd,, 1662 president
i tribunalet i Wismar, 1664 president
i Dorpats hofrätt och 1668 åter i Svea hofrätt
samt rikskansliråd. G. blef jämte Gustaf Banér
och Klas Rålamb 1669 ledamot af den kommission,
som fick i uppdrag att närmare ordna
de från Danmark

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free