Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartleben, Otto Erich - Hartleppol - Hartley, David - Hartman, Karl Gustaf - Hartman, Gabriel Israel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liebe kleine Mama (1904) och Vom gastfreien
pastor (1895; 22:a uppl. 1907), är den
sistnämnda lilla samlingen frivola och
raffinerade student- och småstadshistorier
populärast. Diktsamlingarna Meine verse
(1895) och Von reifen früchten (1903) stå
formellt högt. Mest känd var H. likväl som
dramatiker, i det hans humor och ironi, parade
med sentimentalitet och en verkningsfull
realistisk scenkonst, förskaffade honom
stora framgångar. Lustspelet Angele (1891),
Ibsen-parodien Der frosch (s. å.), komedierna
Hanna Jagert (1893), Die erziehung zur ehe
(s. å.), Die sittliche forderung (1897),
Ein wahrhaft guter mensch (1899),
enaktarcykeln Die befreiten (1898), skådespelet
Ein ehrenwort (1894) samt framför allt det
med Grillparzerpriset belönta militärdramat
Rosenmontag (1900, 18:e uppl. 1907: "Karneval",
1902) höra i allmänhet till den nutida tyska
scenens kassastycken, icke minst på grund af sina
moderna konfliktmotiv. Hans sista skådespel var
Im grünen baum zur nachtigall. H. utgaf äfven
urval ur Angelus Silesius’ och Logaus dikter samt
ett utmärkt sammanställdt "Goethe-brevier"
(1895; 2:a uppl. 1901), öfversatte Amalie
Skrams "Agnete" och rondeller af A. Giraud
(1895). Postumt utkommo 1906 Tagebuchfragment
eines lebens och Briefe (1908), hvilka
väckte ett föga behagligt uppseende. Se
biogr. öfver H. af C. Flaischlen (1896).
R—n B.
Hartlepool [hā’tlpōl], stundom kallad East
Hartlepool, och West Hartlepool, officiellt
som en hamnstad betraktade tvillingsjöstäder
i engelska grefsk. Durham, på en halfö n. om
Tees utlopp i Nordsjön, skilda af sin hamn (141
har), som omfattar två tidvattensbassänger
och 6 dockor om sammanlagdt 33,8 har samt
2 trävarudockor om 23 har. En 1,200 m. lång
vågbrytare skyddar inloppet till hamnen. Den
förra staden hade 22,737 inv. 1901, den senare,
som är vida yngre och blef stad först 1887,
hade 62,614 inv. Båda städerna drifva stor
export af stenkol, maskiner, järn- och annan
malm, ylle- och bomullsvaror samt fartyg
och import af trävaror, socker och ägg. De
förnämsta industrierna äro skeppsbyggen,
gjuterier och mekaniska verkstäder, sågverk,
kvarnar och färgfabriker. Hamnen egde 1901 279
fartyg om 419,000 ton samt 52 fiskefartyg. I
West-H, finnes svensk kyrka med sjömanspräst.
J. F. N.
Hartley [hā’tli], David, engelsk filosof,
f. 1705 i närheten af York, d. 1757, studerade
teologi i Cambridge, men öfvergick sedan i följd
af samvetsbetänkligheter till medicinen och blef
läkare. Han är genom sin skrift Observations on
man, his frame, his duty and his expectations
(1749) en af de förnämste grundläggarna af den
engelska associationspsykologien. Uppslaget skall
han ha fått från en mindre bekant författare,
Gay, hvilken försökt förklara alla högre
känslors uppkomst genom association mellan
lägre. H. utsträcker detta betraktelsesätt till
hela själslifvet, hvars alla högre funktioner
han vill förklara genom association mellan
helt enkla förnimmelser och föreställningar,
liksom vår viljas makt öfver tankar, känslor
och handlingar ock antages bero på liknande
associationer. Dessa motsvaras inom hjärnan af
de förhållanden mellan hjärnvibrationerna,
genom hvilka två eller flera olika samtidiga
eller likartade genom upprepning af vibrationer
sammansmälta till en vibration. På grund
af associationslagarna utvecklar sig själslifvet enligt
H. steg för steg till allt högre och mera
sammansatta former, i hvilka de ursprungliga
beståndsdelarna ofta ej längre kunna
märkas. Verksamheter, som ursprungligen voro
medvetna, blifva under denna utveckling genom
upprepning omedvetna, "sekundärt automatiska
verksamheter". Den styrka, med hvilken vissa
föreställningar uppträda, kan sedan öfvergå till
med dem associerade andra föreställningar, och på
sådant sätt kan t. ex. den motivförskjutning ega
rum, som gör, att en egoistisk religiositet kan
öfvergå till en ren, oegennyttig fromhet. Jfr
Schoenlank, "H. und Priestley, die begründer
des assoziationismus in England" (1882).
S—e.
Hartman, Karl Gustaf, medaljör, f. i maj 1666 i
Stockholm, d. där 27 apr. 1738, hade inträdt på
ämbetsmannabanan, då han fick lust att egna sig
åt gravyren och blef lärjunge hos Karlsteen. Han
lär dock ej dragit så mycket gagn af dennes
undervisning, emedan han, som det heter, var
"fallen för ro och sällskap". H. uppträdde
först 1697 som pitscherstickare (sigillgravör),
i hvilken egenskap han arbetade åt Hedvig
Eleonora; sedan fick han anställning vid
holstein-gottorpska myntet, men återkom
till Stockholm 1702. Vid denna tid begynte
han gravera medaljer, af hvilka några äro
förtjänstfulla, medan andra förefalla tämligen
underhaltiga. Det senare är i synnerhet fallet
med en stor medalj öfver Öfvergången af Düna
1701, på hvilken H. framställt Karl XII halft
en face. Hans arbeten af detta slag blefvo för
öfrigt ej särdeles många, utan han sysselsatte
sig mest med sigillgravyr och stämpelskärning
för charta sigillata. – H:s son, Engel
H., medaljör, f. 1696 i Stockholm, d. där
1769, utförde några få arbeten, bland hvilka
medaljerna öfver Konung Fredriks återkomst
1731 och Tronföljarvalet 1743 torde vara
bäst. Han var, liksom fadern, stämpelmästare
vid charta-sigillatakontoret och hade dessutom
en med k. privilegium försedd knappfabrik.
—rn.*
Hartman, Gabriel Israel, filosofisk
skriftställare, f. 28 jan. 1776 i Lemlands
socken på Åland, d. 1 mars 1809, blef
student i Åbo 1793, filos. magister 1798,
docent i teoretisk filosofi 1802, amanuens
vid universitetsbiblioteket i Åbo 1805 och
bibliotekarie därstädes 1807. H. var sysselsatt
med flerfaldiga praktiska värf (bl. a. förestod
han en privat undervisningsanstalt för gossar),
men fann dock tid öfrig för en icke obetydande
skriftställarverksamhet. Han utgaf Lärobok
uti allmänna geografien (I, innehållande
den matematiska och fysiska geografien, 1806;
19:e uppl. 1879; 7:e och följ. uppl. försedda
med ett af B. E. Hildebrand förf. sammandrag
af gamla tidens geografi), redigerade tidtals
"Åbo tidningar" och offentliggjorde ett antal
dikter, bl. a. en lärodikt, Den tredje odlingen,
som festpoem vid magisterpromotionen i Åbo
1805. Främst egnade han sig dock åt filosofiska
studier, hvilkas frukter han framlade i tre
disputationer, Meditationes de natura, origine
et veritate axiomatum (1801), De differentia
notionum instrumentalium et realium (1804)
och De tribus gradibus persuasionis (1808),
äfvensom i ett större arbete, Kunskapslära
(1807—08), som han dock icke i dess helhet hann
utgifva. H. framstår i dessa arbeten såsom en
originell forskare. Hans system är en ur det
empiriskt gifna genom analys kritiskt härledd
realism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
