Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 77-78 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hathor-kapitäl - Hatifi, Abdullah - Hatin, Louis Eugène - Hat och bitterhet - Haton, Claude - Hatsepsu. Se Egypten, sp. 1481 - Hatt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(se Hathor), hvilka uppbära en
liten tempel- eller pylonlik uppsats af
ungefär samma höjd som maskerna (se fig.).
Upk.*

Hathor-kapitäl.

Hatifi, Abdullah, persisk skald, brorson
till den berömde skalden Djami, d. 1521,
anses för den siste af Persiens stora episka
författare. Hans förnämsta arbeten äro de fyra
episka dikterna "Lejla och Medjnun", "Chosrev och
Schirin", Heft manzar ("De sju paviljongerna")
och Timurname ("Timurs bok"), hvilka alla
äro imitationer efter arbeten af Nizami.
(K. V. Z.)

Hatin [atä̃’], Louis Eugène, fransk
skriftställare, f. 1809, d. 1893, skref flera
arbeten öfver tidningspressens historia, Histoire
politique et littéraire de la presse en France
(1859—61), Les gazettes de Hollande et la presse
clandestine aux XVII:e et XVIII:e siècles
(1865), La presse périodique dans les deux mondes
(1866), Manuel de la liberté de la presse (1868)
m. fl.

Hat och bitterhet, jur., emellan man och
hustru, en bland de hos oss oftast åberopade
skilsmässogrunderna. Se Skilsmässa.
C. G. Bj.

Haton [atå̃’], Claude, kopparstickare (födelse- och
dödsår okända), född fransman och elev af
Ch. Simonneau, inkallades af N. Tessin för
att gravera ritningarna till Stockholms nya
slott. Dessa blad af mycket stort format
begynte han utföra omkr. 1703, och omkr. 1712
voro de fulländade. H. underhölls i Stockholm
h. o. h. på Tessins bekostnad, så länge detta
arbete varade. 1711—27 utförde H. dessutom en
och annan boktitel samt åtskilliga tämligen
groft graverade porträtt. Som konstnärlig
gravör är han af underordnad betydelse.
—rn.*

Hatšepsu, egyptisk konungadotter. Se Egypten,
sp. 1481.

Fig. 1 och 2 Forngrekisk hatt (petasos).

Fig. 3. Hatt på 1100-talet.

Fig. 4. Omkr. 1300.

Fig. 5. Furstehatt, 1400-talet.

Fig. 6. 1400-talet.

Fig. 7 och 8. Spanska hattar, 1550-talet.

Fig. 9. Nederländsk hatt, omkr. 1600.

Fig. 10. "Svenskhatt", omkr. 1630.

Fig. 11. Trekantig hatt, 1700-talet.

Fig. 12. Hatt på Napoleon I:s tid.

Fig. 13. Cylinderhatt på 1790-talet.

Hatt, en mer eller mindre styf hufvudbonad med
kull och brätte, buren till skydd mot solhetta,
köld och regn. Hattar förfärdigas af olika
ämnen, i synnerhet filtad ull, halm, felb,
tyg o. s. v. (se nedan). – Under antikens
tid gick man mest barhufvad; men på resor och vid
arbete ute i fria luften buro greker och romare
hattar, mest den låga, platta och bredskyggiga
tessaliska hatten (kausia, petasos), försedd
med hakrem, hvari den ofta fick hänga nedanför
nacken (fig. 1 och 2). Under medeltiden omtalas
först på 900-talet hattar (af halm eller ylle);
på 1000-talet filthattar; ett årh. senare fingo
dessa uppvikta brätten (fig. 3). Omkr. 1300
uppkom en hattform med baktill uppviket brätte
(fig. 4), på 1400-talet gjordes kullen ofta
hög (fig. 5 och 6), och omkr. 1550 spred sig
från Spanien ett hattmod med styf, veckad kull
och smalt brätte (fig. 7 och 8). Den spanska
hatten utträngdes i 1600-talets början af
den nederländska med bredt, elegant svängdt
brätte och stor plym (fig. 9). Mjukare och
mer lågkullad var den likaledes omtyckta,
bredskyggiga "svenskhatten" från trettioåriga
krigets dagar (se fig. 10 och Dräkt, pl. III,
fig. 5). Under Ludvig XIV slog man upp brättet,
först baktill, och detta ledde till det ända
inemot 1700-talets slut härskande modet med
trekantiga hattar, hvilkas brätten voro uppfästa
på tre sidor (se fig. 11 samt Dräkt, pl. III,
fig. 7 och 10). Den trekantiga hatten blef under
franska revolutionen och första kejsardömet
"tvåkantig", i det att det ovalt skurna brättet
uppfästes fram och bak eller på sidorna (fig. 12;
jfr porträttet af K. J. Adlercreutz samt Dräkt,
pl. III, fig. 12). Till heders kom dessutom under
revolutionstiden puritanernas och kväkarnas
gamla höga och styfva, till Amerika förvisade
cylinderhatt (fig. 13), som därefter ända in
på 1900-talet har bibehållit sig som
felbhatt, i lindrigt växlande former, vid sidan af hvardagslagets
rundkulliga, styfva eller mjuka filthattar och
de om somrarna gärna brukade halmhattarna. Jfr
Dräkt.
— Enligt generalorder 1906 skall hatt
(mjuk grå filthatt med det undertill blåfärgade
brättet uppfäst på tre sidor) vara svenska arméns
hufvudbonad (fig. 14). I flottans — liksom i alla
länders mariner — och de civile ämbetsmännens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>