Print (PDF) - On this page / på denna sida - Hathor-kapitäl - Hatifi, Abdullah - Hatin, Louis Eugène - Hat och bitterhet - Haton, Claude - Hatsepsu. Se Egypten, sp. 1481 - Hatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hatifi-Hatt
78
Hathor-kapitäl.
(se H a t h o r), hvilka uppbära en
liten tempel- eller pylonlik uppsats af
ungefär samma höjd som maskerna (se fig.).
Upk.*
Hätifl, A b d u 11 a h, persisk skald, brorson
till den berömde skalden Djami, d. 1521,
anses för den siste af Persiens stora episka
författare. Hans förnämsta arbeten äro de fyra
episka dikterna "Lejla och Medjnün", "Chosrev och
Schirin", Heft manzar ("De sju paviljongerna")
och Timurname ("Ti-murs bok"), hvilka alla
äro imitationer efter arbeten af Nizami.
(K. V. z.)
Hatin [atä’], Louis Eugen e, fransk
skriftställare, f. 1809, d. 1893, skref flera
arbeten öfver tidningspressens historia, Histoire
politique et littéraire de la presse en France
(1859-61), Les gazeües de Bollande et la presse
clandestine aux XVlI:e et XVIII :e siécles
(1865), La presse périodiqne dans les deux mondes
(1866), Manuel de la liberté de la presse (1868)
m. fl.
Hat och bitterhet, jur., emellan man och
hustru, en bland de hos oss oftast åberopade
skilsmässn-grunderna. Se S k i l s m ä s s a.
C. G. Bj.
Haton [atå’], Claude, kopparstickare (födelse-och
dödsår okända), född fransman och elev af
Ch. Simonneau, inkallades af N. Tessin för
att gravera ritningarna till Stockholms nya
slott. Dessa blad af mycket stort format
begynte han utföra omkr. 1703, och omkr. 1712
voro de fulländade. H. underhölls i Stockholm
h. o. h. på Tessins bekostnad, så länge detta
arbete varade. 1711-27 utförde H. dessutom en
och annan boktitel samt åtskilliga tämligen
groft graverade porträtt. Som konstnärlig
gravör är han af underordnad betydelse.
-rn.*
Hatëepsu, egyptisk konungadotter. Se Egypten,
sp. 1481.
Hatt, en mer eller mindre styf hufvudbonad med
kull och brätte, buren till skydd mot solhetta,
köld och regn. Hattar förfärdigas af olika
ämnen, i synnerhet filtad ull, halm, felb,
tyg o. s. v. (se nedan). - Under antikens tid
gick man mest barhufvad; men på resor och vid
arbete ute i fria luften buro greker och romare
hattar, mest den låga, platta och bredskyggiga
tessaliska hatten (kansi’a, pe’lasos), försedd
med hakrem, hvari den ofta fick hänga nedanför
nacken (fig. l och 2). Under medeltiden omtalas
först på 900-talet hattar (af halm eller ylle);
på 1000-talet filthattar; ett årh. senare fingo
dessa uppvikta brätten (fig. 3). Omkr. 1300
uppkom en hattform med baktill uppviket brätte
(fig. 4), på 1400-talet gjordes kullen ofta
hög (fig. 5 och 6), och omkr. 1550 spred sig
från Spanien ett hattmod med styf, veckad kull
och smalt brätte (fig. 7 och 8). Den spanska
hatten utträngdes i 1600-talets början af
den nederländska med bredt, elegant svängdt
brätte och stor plym (fig. 9). Mjukare och
mer låg-kullad var den likaledes omtyckta,
bredskyggiga "svenskhatten" från trettioåriga
krigets dagar (se fig. 10 och Dräkt, pl. III,
fig. 5). Under Ludvig XIV slog man upp brättet,
först baktill, och detta ledde till det ända
inemot 1700-talets slut härskande modet med
trekantiga hattar, hvilkas brätten voro uppfästa
på tre sidor (se fig. 11 samt Dräkt, pl. III,
fig. 7 och 10). Den trekantiga hatten blef under
franska revolutionen och första kejsardömet
"tvåkantig", i det att det ovalt skurna brättet
uppfästes fram och bak eller på sidorna (fig. 12;
jfr porträttet af K. J. Adlercreutz samt Dräkt,
pl. III, fig. 12). Till noders kom dessutom under
revolutionstiden puritanernas och kväkarnas
gamla höga och styfva, till Amerika förvisade
cylinderhatt (fig. 13), sora därefter ända in
på 1900-talet har Fig ]3 bibf’hållit sig som
felbhatt, i lin- hatt på 1790-talet. drigt
växlande former, vid sidan af hvardagslagets
rundkulliga, styfva eller mjuka filthattar och
de om somrarna gärna brukade halmhattarna. Jfr
Dräkt. - Enligt generalorder 1906 skall hatt
(mjuk grå filthatt med det undertill blåfärgade
brättet uppfäst på tre sidor) vara svenska arméns
hufvudbonad (fig. 14). I flottans - liksom i alla
länders mariner -’ och de civile ämbetsmännens
Fig. l och 2 Forngrekisk hatt (petasos).
Fig. 3. Hatt på 1100-talet.
Fig. 4. Omkr. 1300.
Fig. 5 Furstehatt, 1400-talet.
Fig. 6. 1400-talet.
Fig 7 och 8 Spanska hattar, 1550-talet.
Fig. 9. Nederländsk Fig. 10. "Svenskhatt",
hatt, omkr. 1600. omkr. 1630.
Fig. 11. Trekantig hatt, 1700-talet.
Fig 12. Hatt pä Napoleon l:a tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
