Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helgoland - Helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kål- och potatisland. På Oberland ha anlagts med
pansarskyddade kanoner och mörsare bestyckade
batterier. 1908 anslogos 30 mill. mk till
hamnanläggningar och ytterligare befästningar
på ön, som skall danas till en permanent
operationsbas för tyska Nordsjöflottan. På
sydöstra sidan ligger en liten stad med
omkr. 500 hus, belägna dels på Oberland, dels på
Unterland, mellan hvilka en trappa och en hiss
utgöra sammanbindningslänkarna. Omkr. 1,200
m. ö. om Unterland ligger den till 1720
med hufvudön sammanhängande dynen, en på
klippbotten hvilande, högst 6 m. hög sandö
af 2,000 m. längd, hvars fasta och fina sand
erbjuder den bästa badstrand. Det 1837 grundade
hafsbadet intager afgjordt första platsen bland
alla tyska Nordsjöbad. Det har årligen under
säsongen (juni—sept.) öfver 20,000 badgäster,
och ett lika stort antal turister besöker ön
H., som äfven har badinrättning (varma och
kalla bad). Det pressande klimatet är likväl
ej lämpligt för svagare personer. Öns invånare
(2,307 år 1900) äro af frisisk härkomst och
tala en frisisk dialekt; högtyskan är dock
kyrko- och skolspråk. De lefva väsentligen af
fiske, hummer- och ostronfångst, hvarjämte de
många sommargästerna bereda dem en icke ringa
inkomst. Med Hamburg, Kuxhaven och Geestemünde
underhålles regelbunden ångbåtstrafik. Ön
är en af de mest besökta hviloplatserna för
flyttfåglar. Den har en biologisk station
(1892) för undersökning af Nordsjöfaunan, ett
Nordsjömuseum (1897) och ett akvarium (1902). —
Sannolikt är H. den af Pytheas omtalade ön
Abalon (se Abalus). Den vanliga uppgiften,
att H. i den äldre medeltiden kallats Fosites
land, bestrider prof. Schwerin. I Valdemar II:s
jordebok kallas ön Hælghæland och räknas
till Danmark, men var under den följande tiden
ofta tillhåll för sjöröfvare och ibland pantsatt
till Hamburg. Senare tillföll ön hertigarna af
Holstein-Gottorp, eröfrades 1714 af Danmark
och besattes 1807 af engelsmännen, hvilka
under Napoleons kontinentalspärrning gjorde
den till nederlagsort för sin smyghandel med
kontinenten. I Kielfreden 1814 afträddes ön
formligen till England, hvilket afstod den
till Tyskland genom fördraget 1 juli 1890 mot
ersättningar i Öst-Afrika. Den lades 1892 till
Preussen och tillhör prov. Schleswig-Holstein,
kretsen Süder-Dithmarschen. Ön har i geologiskt
sen tid varit mycket större än nu, men i
historisk tid har detta ej varit fallet i
vidare hög grad, och de sägner, som gå i motsatt
riktning, sakna grund. — 9 maj 1864 utkämpades
vid H. ett sjöslag mellan en dansk eskader
(2 fregatter och 1 korvett) under E. Suensen
och en preussisk-österrikisk (2 fregatter,
1 avisoångare och 2 kanonbåtar) under
Tegetthoff. Sedan de förbundnes flaggskepp,
fregatten "Schwarzenberg", skjutits i brand,
var danskarnas seger afgjord. Jfr H. H. von
Schwerin, "H. Historisk-geografisk undersökning"
(i Lunds univ:s årsskrift, XXXII, 1896),
samt arbeten om H. af bl. a. Lindemann (1890),
Lipsius (2:a uppl. 1895) och Brohm (1907).
(J. F. N.) Ln. L. W:son M.
Helgon l. Helige (grek. hagioi) var i början
ett gemensamt namn på den kristna församlingens
medlemmar, likasom det i G. T. framställts som
Israels uppgift att vara ett heligt folk. Denna
benämning på de kristne bibehöll sig ända till
Hippolytos’ och Tertullianus’ tid (3:e årh.). Då
den kristna församlingen småningom uppblandades
med många olikartade element, började man kalla blott sådana
kristna, hvilka utmärkte sig genom fromhet och
sedlig vandel, heliga. Framför allt betecknade
man med detta ord martyrerna. Redan i senare
hälften af 2:a årh. började hela församlingar
fira minnet af dessa på deras dödsdagar. Deras
grafvar blefvo heliga ställen, där man
på deras åminnelsedag samlades, föreläste
berättelsen om deras martyrskap och begick
nattvarden. Martyrakterna äro de enda biografiska
alstren af de 3 första årh:s kristna. Från
decianska tiden (omkr. 250) gällde martyrerna som
himmelska väsen vid sidan af änglarna; därifrån
var steget ej långt till helgonkult. Origenes
uttalade redan den tanken, att man kunde
gifva sina önskningar till känna för dem; och
inskrifter (graffiti) i katakomberna från 4:e
årh:s början visa, att man då börjat anropa de
döde martyrerna att med sina förböner inverka hos
Gud. En annan källa till helgonkulten blef från
4:e årh. föreställningen om det förtjänstfulla i
ett asketiskt, världsförsakande lefnadssätt (jfr
Askes). De, som däruti synnerligen utmärkte
sig, betraktades liksom martyrerna som heliga,
och de hedersbetygelser, hvilka tillkommo de
sistnämnde, öfverflyttades äfven på dem. — Sin
egentliga utveckling togo emellertid helgontron
och helgondyrkan, först när kristendomen med
Konstantin blifvit en gynnad religion och
de hedniska folkmassorna börjat inträda i
kyrkan. Frånvaron af blodiga martyrier lyfte
de gamle martyrerna (asketerna) än ytterligare
i anseende; och folkmassorna funno i denna
martyrdyrkan ett surrogat för sin man-kult
och polyteism. Deras gudar och heroer höllo i
stora skaror intåg i kristendomen som helgon
(Dionysos som den helige Dionysius, Poseidon som
den helige Nikolaus, Herakles som Kristoforos,
etc.). De förde med sig hedniska seder och bruk;
offermåltiderna blefvo måltider på helgonens
grafvar, mat och dryck framsattes åt de döde (så
t. ex. Augustinus’ moder Monnica) etc. Kapell
byggdes öfver deras grafvar, och sägnerna
om dem utsmyckades ständigt vidare med drag
lånade från hednisk mytologi; så uppblomstrade
redan från 360-talet helgonlegendernas stora
litteratur. Från en sådan uppfattning af helgonen
var steget icke långt till en verklig tillbedjan
af dem. De tre store kappadocierna (se Basileios
och Gregorius af Nazians och Gregorius af Nyssa) utbildade fullt läran
om helgonen som himmelska väsen, delaktiga i
Guds makt, och öppnade därmed slussarna för
den halfhedniska helgontillbedjan, hvars färd
genom kristendomen sedan ej kunde hejdas, trots
motståndet från Vigilantius m. fl. och delvis
äfven Augustinus (hufvudsaken med helgontron
vore efterföljandet af helgonens vandel). Med
5:e årh. ryckte Jesu moder Maria fram i spetsen
för alla helgonen, liksom då ock bilddyrkan blef
allmän, särskildt i östromerska kyrkohälften,
så ock relikdyrkan. — Germanerna hade ingen
svårighet att med kristendomen upptaga äfven
dess helgon och ytterligare påöka dem. Den
ständigt växande hären af helgon indelades i
sex klasser. Till gamla testamentet hörde två:
patriarkernas och profeternas, till det nya fyra:
apostlarna, martyrerna, bekännarna och de heliga
kvinnorna. I början tillsatte biskoparna inom
sina stift nya helgon. Men 1170 förbehölls denna
rätt åt den påfliga stolen allena (se Kanonisation).
Helgonkulten består dels i firandet
af helgonets minnesdag, dels i knäböjande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
