Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herero - Heres ex asse. Se As - Heresi - Heretiker - Heretisk - Herfjotur - Herford - Herford, Charles Harold - Hergier - Hergenröther, Josef - Herholt, Johan Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svarte". De anses ha invandrat för omkr. 100
år sedan från n. ö. och äro ett utprägladt
herdefolk, hvars hela rikedom består i stora
hjordar, under det att själfva marken är stammens
gemensamma egendom. Deras knapphändiga klädedräkt
består hufvudsakligen af hudar och remmar,
och såväl dessa som kroppen äro rikligen
insmorda med ockra och fett. Kvinnorna bära
en egendomlig hufvudprydnad af läderfransar
eller strutsäggskal, uppträdda på en stomme (se
illustrationssidan Afrikanska kulturföremål,
sp. 271—272, bild 2). Spjut, pil och båge
samt kastklubba äro deras inhemska vapen, men
europeiska gevär bli allt mera vanliga. Gossarna
omskäras i 6:e—10:e lefnadsåret. Vid
pubertetens inträdande utbrytas de fyra undre
framtänderna, och de båda mellersta i öfverkäken
rundas genom filning. Äktenskap ingås medelst
brudköp. Endast förmögenhetsförhållanden
bestämma hustrurnas antal. Bröder lefva ofta i
kvinnogemenskap. De olika klanerna eller uandas
ha hvar sitt totem (se d. o.). F. ö. märkes
i deras religion trädkult i sammanhang med
förfäderskult. Deras språk tillhör västra
grenen af bantu-språken (se d. o.). Antalet
uppskattas till 80,000. För vår kännedom om
dem ha vi att tacka den renska missionen,
som verkar där sedan 1842. En bland de förste,
som utförligare skildrade dem, var svensken K.
J. Andersson, som äfven spelade en viss roll i
deras historia. — Midt ibland hereroerna bor ett
från dem skildt folk, de s. k. bergdamara l.
hau-koin, som antages vara en kvarlefva af
urbefolkningen i dessa trakter. Fritsch anser dem
som ett konglomerat af flera olika stammar. De
betjäna sig emellertid af hottentotternas
språk, hvilket visar, att de voro i beröring
med dem förr än med hereroerna. De äro mindre
än dessa. Emedan de äro goda arbetare, har
den tyska kolonialregeringen tagit hand om
dem, så att de nu ha en jämförelsevis skyddad
tillvaro. Deras antal beräknas till 10,000. —
Om hererókrigen se Tyska Sydväst-Afrika. Litt.:
K. J. Andersson, "Sjön Ngami" (1856), Hahn,
"Grundzüge einer grammatik des Herero nebst einem
wörterbuch" (1857), "Die Ova-Herero" (1869),
Fritsch, "Die eingeborenen Süd-Afrikas" (1872),
och Möller, "Resa i Afrika genom Angola, Ovampo
och Damaraland" (1899).
E. Rld.
Heres ex asse, lat., universalarfvinge. Se As.
Heresi (lat. hæresis, af grek. hairesis,
eg. något valdt, valdt lärosätt, skola, sekt), kätteri.
Heretiker (jfr Heresi), kättare, irrlärare.
Heretisk (jfr Heresi), irrlärig, kättersk.
Herfjotur (isl.), Härfjätter, namn på
en valkyrja.
Herford [-fårt], kretsstad i preussiska
reg.-omr. Minden, prov. Westfalen, i en
bördig och väl befolkad trakt vid Aas utlopp i
Werre. 28,832 inv. (1905). H. har 6 evangeliska
kyrkor, hvaribland den romanska Münsterkyrkan och
den gotiska Mariakyrkan, gymnasium, kombinerad
landtbruks- och realskola, lärarseminarium,
fornsaksmuseum och stort tukthus. Tillverkning af
linne- och bomullsvaror, läder, mattor, maskiner,
möbler och cigarrer. — H. leder sitt ursprung
från ett gammalt benediktinkloster, som flyttades
dit 826. Under medeltiden tillhörde staden
hanseförbundet. 1631 erhöll det privilegier
som fri riksstad, men införlifvades 1647 med
Brandenburg. I H. residerade abbedissorna i
stiftet H., som sekulariserades 1803. Bland
dessa var den märkligaste
Elisabet af Pfalz, som för en tid gjorde H. till
en fristad för labadisterna (se Elisabet,
tyska furstinnor, 6, och Labadie).
J. F. N.
Herford [hə̄’fəd], Charles Harold, engelsk
filolog, f. 1853 i Manchester, var 1887—1901
professor i engelska språket och litteraturen
i Aberystwith och har sedan varit professor
i engelsk litteratur vid universitetet i
Manchester. H. har sysslat framför allt
med Shakspere och hans tidehvarf (utgifvit
"Eversley"-upplagan 1899, Spensers "Shepherd’s
calendar" 1895 m m.) och den tyska litteraturen
(Literary relations of England and Germany in
the XVI:th century, 1886) samt vidare skrifvit
The romantic and classical styles (1880),
The social history of english drama (1881),
The influence of the stoics on the roman empire
(1882), The age of Wordsworth (1897), öfversatt
Ibsens "Brand" och "Kjærlighedens komedie",
deltagit i stiftandet af Goethe society och
lämnat kritiker till "Manchester guardian".
Hergeir (isl., latiniseradt Herigarius),
en höfding i staden Birka och konung Björns
rådgifvare, säges ha redan vid Ansgarius’ första
besök i Sverige (829) antagit kristna läran
och sedan hållit stadigt fast vid densamma. Han
uppbyggde på sin fädernegård en kristen kyrka,
den första i Sverige. Traditionen berättar, att
H. genom sina böner till de kristnes gud afvärjt
några vikingars tillämnade anfall på Birka,
och äfven andra legendariska sägner om honom ha
blifvit till eftervärlden bevarade.
Th. W.*
Hergenröther, Josef, kardinal, kyrkohistoriker,
katolsk teolog, f. 1824 i Würzburg, d. 1890,
blef 1852 professor i kyrkohistoria och kanonisk
rätt vid sin födelsestads universitet. 1868—69
var han i Rom som consultor med anledning af
förberedelserna till vatikanska konsiliet. 1879
utnämndes han till kardinal och den heliga
stolens arkivarie. Mest bekant blef han
genom sitt lifliga försvar för den påfliga
ofelbarheten, bl. a. i Anti-Janus (1870). Bland
hans kyrkohistoriska och kyrkorättsliga skrifter
må nämnas Photius (3 bd, 1867—69) och Handbuch
der allgemeinen kirchengeschichte (3 bd, 1876—80;
flera uppl.). Af Leo XIII utsedd att, tillika
med två andra kardinaler, med lämpliga dokument
tillbakavisa "de af sekterna framställda lögnerna
om kyrkans historia, i synnerhet om påfvedömet",
började H. 1884 utgifva "Regesta Leonis X".
G. A—n.
Herholdt. 1. Johan Daniel H., dansk läkare, f. 10
juli 1764, d. 18 febr. 1836, tog 1789 kirurgisk
examen och blef 1792 divisionskirurg vid flottan
(till 1819). Han hade 1787 blifvit amanuens hos
läkaren Callisen, vann sedan, fastän ej student,
universitetets guldmedalj och började en fruktbar
litterär verksamhet, särskildt i fråga om
anatomisk-fysiologiska ämnen och nya vetenskapliga
metoder (magnetism, vaccination). Många af
H:s afhandlingar öfversattes till utländska
språk, i synnerhet tyska. 1798 blef han medlem
af Videnskabernes selskab, 1802 med. doktor
och 1805 prof. vid universitetet samt 1806
stabsmedikus vid flottan, hvarjämte han hade en
mycket vidsträckt privatpraktik. H. inlade stora
förtjänster om läkarvetenskapens utveckling
och verkade dessutom för flera rent praktiska
mål. Hans förfarande mot en hysterisk kvinna
("synålsjungfrun" Rachel Hertz), som i åratal
inbillade honom, att en mängd synålar, som hon
själf stuckit in i skinnet, sväljts af henne
och vuxit ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
