Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermann, Karl Friedrich - Hermann, Ludimar - Hermann, Hans - Hermann den lame. Se Hermannus Contractus - Hermannia. Se Sterculiaceæ - Hermannsbad. Se Radeberg - Hermannsburg - Hermannsdenkmal - Hermannstadt - Hermann und Dorothea - Hermannus Contractus - Hermann vom Busche. Se Baumstark 1 - Hermann von Reichenau - Hermans, Charles - Hermanson, von - Hermanson, Mattias von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gesammelte abhandlungen (1849) och Kulturgeschichte der
griechen und römer (1857—58). Se biogr. öfver
H. af Lechner (1864).
Hermann, Ludimar, tysk fysiolog, f. 21
okt. 1838 i Berlin, blef docent i fysiologi
i Berlin 1865, professor i Zürich 1868 och i
Königsberg 1884. H. har hufvudsakligen bearbetat
den allmänna nerv- och muskelfysiologien
och särskildt läran om den animaliska
elektriciteten samt ljudfysiologien, men
därjämte också egnat sin forskning åt andra
områden af sin vetenskap. Hans Lehrbuch
der physiologie (1863; 13:e uppl. 1905) har
öfversatts till många språk. Vidare har han
redigerat en Handbuch der physiologie (6 bd,
1879—82) och utger sedan 1886 "Jahresbericht
über die fortschritte der physiologie".
R. T—dt.
Hermann, Hans, tysk tonsättare, f. 1870 i
Leipzig, måste i barna- och ynglingaåren skaffa
sig sitt uppehälle som musikant, började 1893
idka ordnade musikstudier för H. v. Herzogenberg
i Wien och har sedan gjort sig ett namn som
tonsättare, i synnerhet af formsäkra visor,
hvari harmlös glädtighet förenas med lidelsefull
romantik.
Hermann den lame. Se Hermannus Contractus.
Hermannia L., bot. Se Sterculiaceæ.
Hermannsbad [-bat]. Se Radeberg.
Hermannsburg. 1. By i preussiska
reg.-omr. Lüneburg, på Lüneburgheden. 1,791
inv. (1900). Pastor L. Harms grundade där
1849 en luthersk missionsanstalt, hvars
arbetsfält är företrädesvis Syd-Afrika,
Indien, Nya Zeeland, där missionen af engelska
regeringen erhållit ett stort jordområde, samt
Amerika. Till anstalten höra jämväl boktryckeri,
bokbinderi, barnhem samt stort landtbruk. —
2. Missionsstation i distriktet Umvoti i
Natal-kolonien, Syd-Afrika, vid ett tillflöde
till floden Umvoti. Stationen grundades 1854 af
den ofvannämnda missionsanstalten och har ett
stort antal filialer i Natal och Sululandet.
Hermannsdenkmal. Se Arminius.
Hermannstadt. 1. (Ung. Szeben) Komitat i
Siebenbürgen. 3,314 kvkm. 166,188 inv. (1901),
65 proc. rumäner och 28 proc. sachsare,
af grekisk (66 proc.) eller evangelisk (27
proc.) trosbekännelse. — 2. (Ung. Nagy-Szeben,
rum. Sibiiu, lat. Cibinium). Kunglig fristad
och säte för komitatsregeringen i nämnda
komitat och fordom i hela Siebenbürgen,
belägen på en kulle vid floden Cibin och
vid flera järnvägar. Den egentliga staden,
som förr omgafs af fästningsmurar, består
af en högre liggande, välbyggd del och en
lägre, mera oregelbunden, mellan hvilka
leda branta trappor. 29,577 inv. (1901),
däraf 54 proc. sachsare, 24 proc. rumäner och
20 proc. magyarer. Af stadens 11 kyrkor ega
katolikerna 4, de reformerte 1, grekerna 4 och
lutheranerna 2, af hvilka sistnämnda den ena, i
gotisk stil och med ett 73 m. högt torn, utgör
stadens förnämsta byggnadsverk. För öfrigt
märkas rådhuset med stadens och sachsiska
nationens arkiv, brukenthalska palatset med
ett rikt bibliotek (öfver 100,000 band),
naturalie- och konstsamlingar (tillhöriga
evangel. kyrkoförsamlingen i H.), tyska teatern,
militärhospitalet, dårhuset och kaserner. H. är
säte för 12:e armékårens kommando, för en
grekisk-orientalisk metropolit (sedan 1864)
för rumänerna i Ungern och Siebenbürgen
och för superintendenten öfver lutherska
kyrkan. I staden finnas en naturhistorisk
förening, det sachsiska nationsarkivet,
ett stats- och ett evangeliskt och rumänskt
gymnasium, en kadettskola, åtskilliga andra
skolor samt flera kloster och seminarier. H. är
ett af rumänernas viktigaste centra inom ungerska
monarkien; där arbetar Siebenbürgska föreningen
för rumänska folkets upplysning, och där utgifvas
flera rumänska tidningar och tidskrifter. Handeln
med Orienten var fordom mycket blomstrande,
men är numera inskränkt till transitoaffärer på
Rumänien. Af större betydelse är industrien,
som omfattar tillverkning af kläde, papper,
lervaror, tågverk och ljus. Den närbelägna byn
Heltau har stora ylleväfverier och betydlig
fruktodling. – H. (redan i en urkund från 1223
kalladt Villa Hermanni) d. v. s. Hermans stad)
var en af de tyska kolonier, som under konung
Geisa II (1141—61) anlades i Siebenbürgen, och
blef snart medelpunkt för hela kolonisationen
samt var alltifrån 1224 till komitatsindelningen
(1876) sachsarnas politiska hufvudstad. Efter
1420 belägrades H. ofta af turkarna och
efter slaget vid Mohacs (1526) af Johan
Zápolyas trupper samt tvangs att kapitulera
efter en sjuårig belägring. 1610 intogs det
genom list och plundrades af siebenbürgske
fursten Gabriel Báthory. Under ungerska
revolutionskriget 1849 var H. flera gånger
skådeplats för strider mellan österrikare och
ryssar å ena sidan samt ungrare å den andra.
(J. F. N.) L. W:son M.
Hermann und Dorothea [-ont-], ett epos (1797) af
Goethe. Se skrifter af Cholevius (3:e uppl. 1897)
och Hehn (2:a uppl. 1898)
Hermannus Contractus ("Hermann den lame"),
äfven kallad Hermann von Reichenau, grefve af
Vehringen, tysk historieskrifvare och musiker,
f. 1013, d. 1054, lefde som munk i klostret
Reichenau. Jämte astronomiska skrifter och en
värdefull krönika (från Roms grundläggning till
1054; utg. 1529—36 och i "Monumenta Germaniæ
historica", 1844, samt i tysk öfv. af Nobbe,
1851, ny uppl. 1892) skref han lärodikten De octo
vitiis principalibus och traktater öfver musik
samt komponerade framstående kyrkosånger. H:s
biografi skrefs af H. Hansjakob (1875).
Hermann vom Busche [-få’m-], pseudonym. Se
Baumstark 1.
Hermann von Reichenau [-få’n-]. Se Hermannus
Contractus.
Hermans [ärmã’], Charles, belgisk målare,
f. 1839 i Bruxelles, studerade mestadels i
Frankrike. Hans Morgongryning (1875, museet i
Bruxelles) väckte stor uppmärksamhet för sitt
sensationella ämne, några eleganta rucklare
i sällskap med festklädda demimondedamer och
som deras motsättning blusmän på väg till
arbetet. Taflan var kraftigt målad med figurer
i kroppsstorlek. Af H:s senare arbeten må
nämnas De utskrifne (1878), Maskerad (1880)
och Söndagsbesök i barnsjukhuset.
G—g N.
Hermanson, von, svensk adlig ätt, härstammar
från professoren Johan Hermansson (se denne),
hvars barn 1744 adlades under namnet von H. En
af Johans söner, Mattias von H., erhöll 1762
friherrlig och 1771 greflig värdighet. De
adliga grenarna af ätten utgingo 1785 och 1834
på svärdssidan, den grefliga 1906.
1. Mattias von H., grefve, son af Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
