Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herslow, Ernst Johan Adalbert - Herslöf - Herstal - Hertel, Albert - Herten - Herter, Ernst Gustaf - Hertford - Hertford - Hertha - Hertha - Hertig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med förklaringar, prejudikat, hänvisningar
och sakregister (2:a uppl. 1903).
1. T—s. 2. E. K.
Herslöf, socken i Malmöhus län, Rönnebergs
härad. 2,432 har. 1,322 inv. (1908). H. bildar
med Säby ett alternerande regalt och till egaren
af Sireköpinge säteri patronellt pastorat i
Lunds stift, Rönnebergs kontrakt.
Herstal [ärsta’l] l. Héristal,
köping i belgiska prov. Liège, vid Meuse
(Maas), 5 km. n. ö. om Liège. 19,477
inv. (1903). Järn- och stålindustri (stor
vapenfabrik). Kolgrufvor. H. har sannolikt
sitt namn däraf, att det varit ett frankiskt
"heerstelle" (ståndläger). Ofvanför
köpingen synas några lämningar af frankiske
rikshofmästaren Pippins af H. stamslott. Som
karolingernas familjegods var H. sedermera
ofta Karl den stores (Pippins sonsons sons)
vistelseort. Detta H. kallas det "frankiska
H." till skillnad från det "sachsiska H.",
ett gammalt slott, som låg vid nuv. byn
Herstelle i westfaliska reg.-omr. Minden.
(J. F. N.)
Hertel, Albert, tysk målare, f. 1843 i
Berlin, bosatt där, professor, har utfört
färgkraftiga landskap med tyska och italienska
motiv, hvaribland Kust vid Genua (1878) och
Nordisk strandbild (1883), båda i Berlins
nationalgalleri, samt stilleben och dekorativa
målningar.
G—g N.
Herten, by i preussiska reg.-omr. Münster
(Westfalen). 15,475 inv. (1905). Stora
stenkolsgrufvor, tegelbränneri och ångsågar.
J. F. N.
Herter, Ernst Gustaf, tysk skulptör,
f. 1846 i Berlin, professor där, har utfört
en hvilande Alexander (staty i brons),
en döende Akilles (marmor), båda i Berlins
nationalgalleri, Antigone (marmor, slottet i
Berlin), ryttarstatyer öfver kejsar Vilhelm I
(i Potsdam och i Thorn), ett Heine-monument (i
New York 1899), dessutom dekorativa arbeten m. m.
G—g N.
Hertford [hā’fəd]. 1. Grefskap i mellersta
England. 1,637 kvkm. 258,423 inv. (1901), 152
inv. på 1 kvkm. H. är till större delen ett
bördigt slättland, hvars enda höjdsträckning
är Kensworth hills (277 m.), på gränsen
mot Bedford. De viktigaste vattendragen äro
Colne och Lea, båda bifloder till Thames,
samt Grand junction-kanalen i v. Jordbrukets
förnämsta alster äro hvete och korn. Fåren äro
af ädel ras och lämna en mycket förträfflig
ull. Antalet nötkreatur är jämförelsevis
ringa. Landtmannaprodukterna finna sin
största marknad i London. Stor maltberedning,
silkesspinnerier, halmflätning, tillverkning
af hattar och papper. Det milda klimatet gör
H. till vistelseort för många sjuklingar. —
2. Hufvudstad i nämnda grefskap, vid den
segelbara Lea. 9,322 inv. (1901). Liflig
handel med säd och ull; ansenlig tillverkning
af malt för Londons bryggerier; mjöl- och
oljekvarnar samt järngjuterier. Af stadens
kyrkor är Michaelis-kyrkan, med ett monument
öfver Bacon af Verulam, den förnämsta. Vidare
märkas rådhuset, den stora spannmålsbörsen och
en förberedande anstalt för Christ’s hospital
i London. Af det gamla slottet kvarstår numera
blott en del, hvilken begagnas till skola.
(J. F. N.)
Hertford [hā’fəd], earl af H., titel, som
bars under medeltiden af hufvudmannen för den
berömda engelska adelssläkten De Clare. Under
nyare tider har titeln earl (senare markis) af
H. burits inom släkten Seymour (se d. o.).
Hertha, astron., en af småplaneterna.
Hertha har i nyare tider gällt för de gamle
germanernas namn på jordens gudinna, men utgör
ett missförstånd af hvad Tacitus säger i sin
bok "Germania", kap. 40, om några forntyska
stammar, att de gemensamt dyrka "Nerthum, id
est terram matrem" ("Nerthus, d. v. s. modern
jorden"). Ordet Nerthus motsvarar fnod. Njörðr,
hvilken gud alltså urspr. varit kvinnlig.
Th. W.*
Hertig (fno. hertogi, ty. herzog,
motsv. lat. dux, it. duca, sp. duque,
fr. duc, eng. duke) betecknade först, hos de
västgermanska folken under deras konungslösa
tid, en för krig utkorad ledare af folkhären (se
Germaner, sp. 1042), men blef sedan, i de genom
folkvandringen uppkomna germanrikena, titeln
på en kunglig ämbetsman, hvars område
omfattade flera grefskap. En sådan hertigs
myndighet var hufvudsakligen militärisk,
men i grefskap inom hertigdömet, i hvilka
grefvar ej voro tillsatta, utöfvade han äfven
grefvens civila befogenheter (jfr Gau och
Grefve). I frankiska rikets romanska delar
förekommo under merovingerna motsvarande
ämbetsmän med titeln patricius. Under det
merovingiska konungadömets svaghetstid från
600-talet ombildades ämbetshertigdömena till
ärftliga stamhertigdömen, hvilkas innehafvare
erhöllo karaktären af underkonungar. De
kraftige karolingiske rikshofmästarna
började därför afskaffa hertigvärdigheten,
och under Karl den store försvann den nästan
fullständigt. Vid frankiska rikets upplösning,
i senare delen af 800-talet, uppstodo emellertid
åter hertigdömen, i Tyskland såsom verkliga
stamhertigdömen (Sachsen, Lothringen, Franken,
Schwaben och Bajern), och i de nu sig utbildande
feodalstaterna var hertig en vanlig titel
på de förnämste vasallerna. När sedan mot
medeltidens slut länsväsendet undertrycktes
af konungamakten, blef hertignamnet blott
den högsta adelstiteln. I denna egenskap
har det bibehållit sig i Frankrike, England,
Spanien, Portugal och Italien. I dessa och
äfven andra länder pläga också prinsarna af
blodet föra hertigtiteln (i Österrike-Ungern:,
ärkehertig). I Tyskland, där de store vasallerna,
lyckades bevara och ytterligare utveckla sin
makt, upplöstes visserligen stamhertigdömena
i en mängd furstendömen, men flera af dessas
regerande furstar nämnas hertigar (i Anhalt,
Braunschweig och de sachsiska hertigdömena). I
Sverige gaf Birjer jarl sin näst äldste son
Magnus (Ladulås) titeln dux sueonum, som
blott synes ha varit ämnad att motsvara hans
egen titel "Sveriges jarl" (se Jarl), men nu
till följd af tyskt inflytande öfversattes
med "Svea hertig". Samma titel gaf Magnus,
blifven konung, sin näst äldste son Erik, men
utnämnde tillika sin yngre broder Bengt till
hertig öfver ett visst område (Finland). En
dylik lokal hertigvärdighet gafs sedan åt
hans yngre son Valdemar och återupplifvades
af konung Magnus Eriksson för hans gunstling
Bengt Algotsson och slutligen af Gustaf Vasa
och hans söner för Vasahusets samtliga yngre
manliga medlemmar (se vidare Hertigdöme). Den
siste svenske hertigen med eget land var Karl
Filip (d. 1622). Efter 1772 års statshvälfning
upphöjde Gustaf III sina bröder Karl och Fredrik
Adolf till hertigar öfver hvar sitt landskap
(Södermanland och Östergötland), men utan någon
som helst myndighet, och sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
