Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertig - Hertig, Peter - Hertigdöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
titulärhertigdömen ha sedan dess tilldelats svenska prinsar;
de följande titulärhertigarna ha varit: Karl
Gustaf (Gustaf III:s son), af Småland, Oskar
(I), af Södermanland, Karl (XV), af Skåne,
Karl (Karl XV:s son), af Södermanland, Gustaf,
af Uppland, Oskar (II), af Östergötland,
August, af Dalarna, Gustaf (V), af Värmland,
Oskar (prins Bernadotte), af Gottland, Karl,
af Västergötland, Eugen, af Närke, Gustaf Adolf
(Sveriges nuv. kronprins), af Skåne, Vilhelm, af
Södermanland, Erik, af Västmanland, Gustaf Adolf,
af Västerbotten, Sigvard, af Uppland. — I Danmark
började hertigtiteln på 1100-talet användas
i st. f. jarl (första gången af Knut Lavard),
och då med jarlsämbetet följde befälsposten i
Slesvig, kom hertigtiteln att särskildt fästas
vid denna landsdel, som på detta sätt sedan blef
ett afskildt hertigdöme (se Slesvig). — I Norge
förekom hertigtiteln stundom under medeltiden som
synonym till jarl (hertig Skule = Skule jarl). —
Jfr Storhertig och Ärkehertig.
S. B.
Hertig, Peter, byggmästare på Nyslott 1577, vid
Åbo och på Viborgs slott 1578, ledde arbetena på
sistnämnda slotts och stads befästningar till
1580, då han som fältbyggmästare medföljde
på tåget mot Ryssland. Han var sedermera
byggmästare i Narva, kallades 1583 till
hären utanför Nöteborg för att uppföra en
befästning på andra sidan Neva. 1587 blef
H. byggmästare i hela Finland och de delar af
Östersjöprovinserna, som Sverige då innehade,
samt sysselsatte sig 1590 särskildt med Keksholms
förstärkande. Efter detta år nämnes H. ej vidare.
L. W:son M.
Hertigdöme, ett af en hertig styrdt
område. Hertigdömen ha endast under vissa
kortare tidrymder förekommit i Sverige. Under
Folkungaätten, då utländskt inflytande började
visa sig i så många afseenden, omtalas de först
i vår historia. Af ett påfvebref af 1255 känner
man, att Birger jarl redan då förberedde en
delning af riket mellan sina söner. Redan
under hans lifstid samt under den följande
tiden till 1275 bar en af hans söner, Magnus,
titeln Svea hertig (dux sueonum), med hvilken
titel följde en ställning, som synes ha motsvarat
jarlens. Sedan Magnus 1275 antagit konunganamn,
bar hans broder Erik (d. 1275) samma titel. Då
1284 Magnus Ladulås’ äldste son, Birger, på
ett möte i Skeninge valdes till konung, blef
enligt uppgift Magnus’ broder, Bengt (biskop
i Linköping 1286, d. 1291), hertig af Finland
och hans yngre son Erik hertig af Sverige. Den
senare var den siste sveahertigen. Vid konung
Birgers kröning (1302) tillträdde han förmodligen
sitt län, som bestod af Södermanland, med
Nyköpings slott, och en del af Uppland. Sannolikt
öfverlämnades samtidigt Egentliga Finland och
Tavastland åt hans yngre broder, Valdemar,
såsom hertigdöme. I den 1304 utbrutna striden
mellan konung Birger och hans bröder indrog
Birger hertigarnas län, och trots fördraget i
Kolsäter återfingo de dem troligen icke förrän
på sommaren eller hösten 1305. De följande
striderna uppenbara allt tydligare hertigarnas
afsikter att icke blott utvidga sina hertigdömen,
utan att äfven förvandla dem till oberoende
besittningar. Genom ett fördrag i Hälsingborg,
1310, växte hertigdömena ut till ett omfång,
som innefattade mer än halfva Sveriges rike,
och inom detta område blefvo Erik och Valdemar
så godt som själfständiga. Därjämte bestämdes,
att, om en af hertigarna aflede,
skulle den andre ärfva hans besittningar. Huru
litet de numera ansågo sig beroende af konungen,
visade sig 1315, då de, efter att ha ingått
äktenskap, delade sina besittningar på 5 år genom
ett "häfdaskifte" sinsemellan. Erik erhöll genom
detta (förutom sina besittningar i Danmark och
Norge) Västergötland, Dal och Värmland samt de
delar af Småland, som nu höra till Kalmar län,
hvaremot Valdemar fick Åbo slott och Tavastehus
med största delen af Finland, Stockholms
slott med dess fögderi (en del af Uppland)
samt Öland. De uppträdde som oberoende furstar,
afslöto förbund, utöfvade högsta domsrätten,
pålade utomordentliga gärder o. s. v.,
men deras välde blef icke långvarigt. Vid
"Nyköpings gästabud" (dec. 1317) fängslades de
af konung Birger och afledo följande år. Länge
egde ej heller det hertigdöme bestånd, som Magnus
Eriksson 1353 upprättade af österlanden (Finland)
och danska Halland och som han förlänade till den
högättade Bengt Algotsson, ty tre år därefter
blef denne störtad. Först i Gustaf Vasas tid
upprättades därefter hertigdömen i Sverige. 1556
förlänade konung Gustaf åt sin son Johan Åbo
län, Kumogårds län och Åland, hvartill 1557
lades Raseborgs län. Sistnämnda år erhöll den
äldste sonen, Erik, till sitt underhåll Kalmar
län, Kronobergs län och Öland, 1559 äfven
Tjusts härad i Småland. Ändtligen fastställde
konung Gustaf genom sitt testamente, 1560,
hvilka delar af riket äfven skulle tillfalla
de yngre sönerna, Magnus och Karl. Åt Magnus
bestämdes västra och norra Östergötland, Kinds
och Ydre härad af Småland, Sundbo härad af Närke,
största delen af Vadsbo, hela Valla och Kåkinds
härad i Västergötland samt Dal. Karl åter fick
på sin lott hela Södermanland, utom Södertörn
och en del af Väster-Rekarnes härad, nästan
hela Närke, Värmland, några socknar af Vadsbo
härad i Västergötland samt Snefringe härad och 4
socknar i Tuhundra i Västmanland. Hertigdömena
skulle gå i arf på manssidan, men utslocknade
denna, skulle länet återfalla till kronan. Vid
hans död återförenades väl Eriks förläning med
kronan, men tre hertigdömen återstodo. Redan
genom sin storlek inneburo dessa en fara för
den kungliga myndigheten inom riket, och de
gjorde det så mycket mera, som Gustaf Vasas
testamente lämnade förhållandet mellan konungen
och hertigarna tämligen oklart. Bestämdt
framhölls endast förbudet för hertigarna att
sälja, bortpanta eller afstå någon del af
sina förläningar samt stadgandet, att dessa
endast på manslinjen skulle vara ärftliga. För
öfrigt likställdes hertigarna på ett betänkligt
sätt med konungen. De förre erhöllo sina län
"alldeles såsom Gustaf dem på kronans vägnar
själf innehaft med deras skillnad och gränser,
platt intet undantagande". Visserligen skulle
de icke ega rätt att på eget bevåg företaga
eller besluta sådana ärenden, på hvilka rikets
välfärd berodde, såsom krig, fred eller förbund,
men denna bestämmelse gällde äfven konungen
och inskränktes dessutom genom tillägget att,
om lägenheten icke medgaf att rådslå med de
öfrige bröderna, så var det hvar och en obetaget
att på egen hand söka Sveriges rikes och sitt
eget gagn och bästa. Tydligen framträder äfven
likställigheten i stadgandet att, om mellan
bröderna uppkom tvist, som ej på annat sätt
kunde förlikas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
