- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
757-758

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hirschfeld ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nordre älf samt i öfrigt af de dessa älfvar mötande
vikarna af Kattegatt, Älfve-, Björkö-, Dana-, Hake-,
Rifö- och Älfsborgsfjordarna. Ön är bergig och
skogfattig, men dalarna äro väl odlade och mycket
bördiga. Närheten till staden Göteborg har
framkallat en mängd industriella anläggningar, i
synnerhet inom den närmast liggande delen, Lundby
socken, hvarest bland andra Lindholmens
mekaniska verkstad
är belägen och en
stor och ordnad byggnadsverksamhet utvecklat sig,
och blef vid 1906 års början denna socken i allt
utom i kyrkligt hänseende införlifvad med
Göteborgs stad. Äfven i den staden närbelägna Backa
socken märkas flera industriella anläggningar, och
dit är Göteborgs hospital för sinnessjuka förlagdt.
— Ön är delad å, såsom ofvan nämnts, Göteborgs
stad och å två härad, Västra Hisings härad och
Östra Hisings härad (se dessa ord), af hvilka det
förra räknas till Bohuslän och det senare, som
efter frånskiljandet af Lundby socken utgöres af
blott en midt å ön liggande liten socken, räknas
till Västergötland. Arealen af ön är 19,495 har
och folkmängden vid 1908 års slut var 19,474
personer, af hvilka 13,818 tillhörde den nämnda
stadsdelen.
K. S.

Hisinger, svensk-finsk adlig ätt, härstammar från
Olof Hising, en bondeson från Hisingen, d.
1595 som konungsfogde i Ulfvesunds (Kungsörs)
län. Hans son, sonson och sonsons son voro
borgmästare i Köping. Den sistnämndes son Mikaël
Hisings
(se nedan 1) son, bergsrådet Johan
Hising
, adlades 1770 med namnet H. Dennes
kusin Karl och brorson Vilhelm blefvo 1784
adopterade. Ätten är utgången i Sverige. Johans
son, ryttmästaren och bruksegaren Mikaël H.
(f. 1758, d. 1829), immatrikulerades jämte andra
ättmedlemmar 1818 på finska riddarhuset och erhöll
1819 finsk friherrlig värdighet. I Finland fortlefver
släkten.

1. Mikaël Hising, bruksegare, f. 22 april
1687 i Köping, d. 15 okt. 1756 på Ådö i Uppland,
studerade en tid i Uppsala, men slog sig sedan
ned som handlande i sin födelsestad och flyttade
1711 till Stockholm som grosshandlare. Snart
samlade han sig stor förmögenhet, inköpte 1725 Skogby
och Billnäs järnbruk i Nyland samt 1727 Fagerviks
(se d. o.) järnbruk och Dahls fabrik i Kimito. 1732
grundlade han Björkboda järnbruk i Dragsfjärds
kapell. H. var riksdagsman för Stockholms stad vid
riksdagen 1734.

2. Johan H., den förres son, bergsman, f.
31 jan. 1727 i Stockholm, d. 19 maj 1790 på
Fagervik, blef student i Uppsala 1737 och inskrefs
1747 som auskultant i Bergskollegium, där han 1749
befordrades till vicenotarie. Genom resor till rikets
förnämsta bergverk förvärfvade han sig stor
erfarenhet i bergs- och brukshandteringen. Efter
faderns död (1756) tog han 1758 afsked från sin
tjänst i Bergskollegium och flyttade öfver till
Finland, där han på sina efter fadern ärfda bruk
införde en mängd förbättringar, genom hvilka
han i hög grad bidrog att höja bergshandteringen
i detta land. Äfven väckte han trädgårdsskötseln
till lif genom att grundlägga storartade
fruktträdgårdar och kryddgårdar. Därjämte sörjde han
med stor omtanke för sina underhafvandes väl,
inlade under dåliga år stora förtjänster om nödens
mildrande, understödde med donationer Åbo universitet
o. s. v. Han adlades 1770 med namnet
Hisinger och fick 1778 bergsråds titel.

illustration placeholder

3. Vilhelm H., den förres brorson, kemist och
fysiker, f. 23 dec. 1766 i Västmanland, d. 28 juni
1852 på Skinskatteberg, studerade vid Uppsala
universitet och inskrefs 1786 vid Bergskollegium, men
skilde sig snart därifrån och bosatte sig på landet, där han på sina
fäderneärfda egendomar Skinskatteberg och Baggå (i Västmanland) egnade
sig åt en vidsträckt bruksrörelse. Vid sidan af denna idkade han
äfven omfattande vetenskapliga studier, genom hvilka han förvärfvade
sig ett berättigadt hedersrum bland Sveriges naturforskare. Det var
hufvudsakligen åt den oorganiska kemien, mineralogien och
paleontologien han riktade sina forskningar. Bland
de arbeten han inom dem utförde böra främst nämnas
upptäckten af cerjorden (tillsammans med
Berzelius, 1803) och undersökningarna öfver den
elektriska strömmens verkningar på saltlösningar
(äfvenledes i förening med Berzelius, s. å.), hvarvid det
grundväsentliga sakförhållandet uppdagades, att den
elektriska strömmen, då den går genom en ledande
vätska, skiljer dennas beståndsdelar sålunda, att
syret och syrorna taga vägen till den positiva polen,
under det att brännbara kroppar och baser begifva
sig till den negativa polen. Detta blef utgångspunkten
för de i vetenskapens historia epokgörande
elektrokemiska teorierna af Davy och Berzelius. Redogörelsen
för denna undersökning är offentliggjord i
Versuche betreffend die wirkung der elektrischen
säule auf salze und auf einige von ihren basen
(i
Gehlens "Journal der chemie", bd I). Under
vidsträckta resor i olika trakter af Skandinavien
insamlade H. värderika bidrag till Sveriges och Norges
geognosi och paleontologi. Sina storartade
dithörande samlingar donerade han 1841 till Vet.
akad., hvilken 1804 invalt honom till sin led. Utom
en mängd mestadels i Vet. akad:s Handl. offentliggjorda
mindre afhandlingar utgaf H. flera verk af
större omfattning, bland hvilka må nämnas Samling
till en minerographie öfver Sverige
(I, 1790),
Samling till en mineralogisk geographie öfver Sverige
(1808), Afhandlingar i physik, chemie och mineralogie
(6 bd, utg. i förening med Berzelius m. fl.,
1806—18), Anteckningar i physik och geognosie
under resor i Sverige och Norge
(1819—39), Esquisse
d’un tableau des pétrifications de la Suéde
(1829;
ny uppl. 1831), Geognostisk karta öfver medlersta
och södra delarne af Sverige
(1832), Handbok för
mineraloger under resor i Sverige
(1843), Icones
petrificatorum Sueciæ
, I (1835) och Lethæa suecica
seu petrificata Sueciæ iconibus et characteribus
illustrata
(med 2 suppl., 1837—41). Han erhöll 1784
adlig värdighet. Öfver honom lät Vet. akad. 1859
slå en medalj (jfr fig.).
1 o. 2. (G. H—r.) 3. R. T—dt.

Hisingerit, miner., ett efter mineralogen J.
Hisinger
uppkalladt becksvart, amorft,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0399.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free