- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
779-780

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grunder, uppgifter och metod märkas O. Lorenz,
"Die geschichtswissenschaft in hauptrichtungen
und aufgaben" (2 bd, 1886—91), Bernheim,
"Geschichtsforschung und geschichtsphilosophie"
(1880) och "Lehrbuch der historischen methode"
(4:de uppl., 1903), Freeman, "The methods of
historical study" (1886), Langlois och Seignobos,
"Introduction aux études historiques" (1898)
och A. D. Xénopol, "Des principes fondamentaux
de l’histoire" (1899, ny uppl. 1908 under titeln
"La théorie de l’histoire"). Den talrika och
synnerligen belysande uppsatslitteratur i ämnet,
som framkom under den genom K. Lamprechts
"Deutsche geschichte" väckta striden i
Tyskland på 1890-talet, finnes förtecknad hos
N. Edén, "Frågan om en ny historisk metod"
(i "Hist. tidskr.", 1900). — Främst af alla
bibliografiska hjälpmedel för den nyutkommande
historiska litteraturen stå de af historiska
sällskapet i Berlin sedan 1878 årligen utgifna
"Jahresberichte der geschichtswissenschaft".
L. S.

Historia ecclesiastica, lat., kyrkohistoria. —
Historia naturalis, naturhistoria.

Historiæ moralisatæ, "moraliserande
berättelser". Se Gesta romanorum.

Historiallinen arkisto. Se Finska
historiska samfundet
.

Historia Norvegiæ, en kort fornnorsk historia
på latin af en obekant norsk klerk från slutet
af 1100-taiet, som bl. a. begagnat Tjodolfs
Ynglingatal. Handskriften är från 1400-talet
och utgifven af P. A. Munch ("Symbolæ ad
historiam antiqviorem Norvegiæ", 1850).
B—e.

Historia septem sapientum, lat., "sagan
om de sju vise mästarna". Se Sju vise
mästare
.

Historia trojana är titeln på en 1529
verkställd öfversättning af Guido de Colonnas
prosaroman om Trojas förstöring. Se Trojasagan.

Historia vitæ magistra, lat., historien är en
lärmästarinna för lifvet (för lifvets konst).

Historiemålning kallas det slag af figurmåleri,
som återger bestämda historiska situationer
och händelser, särskildt om dessa äro af mera
betydande och ingripande art. På grund af
likheter i ämnenas uppfattning och behandling
hänföras till det historiska måleriet äfven
framställningar ur guda- och hjältesagan samt
den därmed besläktade allegorien. Jfr Genre.
Upk.*

Historiens fader, benämning på den forngrekiske
historieskrifvaren Herodotos. Jfr Historia,
sp. 776.

Historiens filosofi, ett uttryck, som härstammar
från Voltaire, är den yngsta af de filosofiska
disciplinerna, och enighet bland fackmännen om
dess uppgift och metod är ännu icke uppnådd. Den
anses börja med Vico och Herder och når sin fulla
utveckling som särskild filosofisk disciplin
med Hegels "Philosophie der geschichte". I sin
moderna form kan den indelas i tre hufvuddelar. —
1. Historiens logik, en kunskapsteoretisk och
logisk undersökning om historien som vetenskap,
dess föremål, uppgifter och metoder. Det är den
yngsta, men systematiskt den grundläggande delen
af historiens filosofi. Dess första uppslag
går knappast längre tillbaka än till H. Pauls
"Prinzipien der sprachgeschichte" (1880, 3:e
uppl. 1898), A. Navilles "De la classification
des sciences" (1888, 2:a uppl. 1901), G. Simmels
"Die probleme der geschichtsphilosophie" (1892) och W. Windelbands
"Geschichte und naturwissenschaft" (1894).
Dess hittills värdefullaste bidrag torde
vara H. Rickerts arbeten "Die grenzen
der naturwissenschaftlichen begriffsbildung"
(1896—1902) och "Kulturwissenschaft und
naturwissenschaft" (1899). Rickert skiljer
mellan naturvetenskap och historia genom
att karakterisera den förra som en genom
generalisation fortgående världsförklaring ur
allmänna lagar utan alla värdeomdömen, under
det att däremot historien har till föremål
individuella företeelser, som aldrig upprepas,
samt betraktar dessa som yttringar af och
medel för kulturen, mänsklighetens sträfvan
fram emot vissa eviga värden. Historiens logik
i här antydda betydelse är att skilja från den
mera empiriska metodläran för den historiska
forskningen, i det att den ytterst måste gå
tillbaka till sådana problem, som af ålder
räknats till filosofien, såsom spörsmålen om
frihet och nödvändighet, naturlag och individ,
teleologi och mekanism o. s. v. — 2. Historisk
principlära
, en undersökning af principerna
för den verkliga historien, för mänsklighetens
kulturutveckling. Hit höra alla de försök, som
blifvit gjorda, att konstatera "historiska lagar"
och därigenom grundlägga en ny vetenskap, som
Comte gifvit namnet sociologi (se d. o.). Jfr
P. Barth, "Philosophie der geschichte als
soziologie" (1897). Andra tänkare, särskildt
Rickert, bestrida verkligheten af sådana
kulturutvecklingens lagar. För honom blifva
de historiska principerna de värden eller
ideal, som utgöra kulturutvecklingens mål och
skänka enhet åt det historiska universum; den
empiriska historien behöfver då kompletteras
af en filosofisk disciplin, som ordnar dessa
värden i ett system och slutligen hänvisar
till öfverhistoriska värden, efter hvilkas
måttstock de historiska värdena kunna mätas. —
3. Historiens filosofi som universalhistoria,
ett försök att systematisera världshistorien till
ett sammanhängande och organiseradt helt, som
visar hela det historiska förloppets betydelse
och mening. Detta kan naturligen ske endast i
samband med de öfriga delarna af en filosofisk
lifsåskådning i det hela och kan därför betraktas
som ett filosofiskt problem, hvars lösning
emellertid naturligen måste samvetsgrant
stödas på den empiriska historiens säkra
resultat. Hittills ha teorierna på detta område
dels lidit af den filosofiska spekulationens
vanliga benägenhet för konstruktioner,
dels ensidigt betonat den ena eller andra
historiska faktorn. På så sätt har man fått
olika riktningar i den universalhistoriska
uppfattningen. Barth indelar dem på följande
sätt: a. den individualistiska, som fattar
utvecklingen som geniernas verk (Lehmann); b. den
antropo-geografiska, som förklarar allt ur miljön
(Ritter, Ratzel, Mougeolle); c. den etnologiska,
ur raskampen (Comte, Taine, Gumplowics); d. den
kulturhistoriska, som lägger hufvudvikten vid
uppfinningarna o. d. (Morgan, Tylor, Waitz);
e. den politiska (Vico, Lorenz, Schäfer); f. den
ideologiska, som anser utvecklingen drifvas af
vissa idéer (Herder, Hegel, Humboldt, Buckle,
Lazarus) och g. den ekonomiska, som söker
de historiska drifkrafterna uteslutande på
det ekonomiska området, arbetsfördelningen,
produktionsvillkoren och striden mellan
samhällsklasserna (Marx, Engels, Durkheim). —
Det förnämsta svenska bidraget till historiens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0410.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free