- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
933-934

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hofmästare ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bankdirektör A. O. Wallenberg m. fl., hvilka
bildade Hofors aktiebolag (stadfäst 15 okt. 1880,
ny bol.-ordn. 1895, aktiekapital 2 mill. kr.).
illustration placeholder
Hofors bruk.


Hofpartiet kallas ett politiskt parti under
frihetstiden, hvilket hade till mål att förskaffa
konungamakten större inflytande. Redan vid
riksdagen 1723 framskymtar ett dylikt parti
i sammanhang med konung Fredriks planer på
utvidgad makt, men hans fullständiga fiasko vid
denna riksdag gjorde för återstoden af hans
regering slut på alla liknande försök. Först med
tronskiftet 1751 uppstod ett nytt hofparti, denna
gång grupperande sig kring konung Adolf Fredrik
(se d. o.) och hans gemål Lovisa Ulrika. Dessa
hade före tronbestigningen hållit sig troget till
hattpartiet och erhållit lösa löften om utvidgad
makt, men vid tiden för konung Fredriks bortgång
hade vänskapen mellan det unga hofvet och
hattarna redan svalnat, då det var tydligt, att
dessa numera hvarken ville eller tordes genomföra
någon ändring af författningen. Hofvets parti
bestod väl i början närmast af konungaparets
personliga vänner och umgänge, hvaribland flera
medlemmar ur Sveriges högsta aristokrati, såsom
grefvarna Brahe, Bielke och Hård, friherre
E. Wrangel m. fl. samt en del personer ur
de litterära och konstnärliga kretsar, som
vunnits af drottningens rika kulturintresse,
såsom O. von Dalin, men härtill slöt sig snart
en icke obetydlig mängd officerare och civila
ämbetsmän ur de stora partierna af principiella
skäl eller lycksökeri. Någon egentlig anslutning
i de djupa leden hade partiet knappt, om också
den nye konungen i början hälsades med sympati
af allmänheten och rojalistiska rörelser lätt
nog kunde framkallas bland bönderna. Hofpartiet
kan i antal icke jämställas med de stora
parlamentariska partierna. Det hade ej heller
något program, vare sig i utrikespolitik
eller i den inre hushållningen, utan hela
partiets tillvaro hvilade uteslutande på en
särskild ståndpunkt i författningsfrågan, där
partiet principiellt bestred den parlamentariska
författningen och sökte att häfda en själfständig
ställning åt konungamakten. Men inom ramen af
denna allmänna tendens voro meningarna mycket skiftande
från deras, som önskade blott någon förstärkning
af konungens inflytande på ämbetstillsättningar
och öfver rikets utgifter ända till Lovisa
Ulrikas drömmar om en obegränsad makt. Vid
riksdagen 1751–52 lyckades partiet vinna några
små segrar, men dess försök att vid den nya
konungaförsäkrans fastställande genomföra en
verklig maktutvidgning åt konungen hade ingen
framgång. Under den följande svåra konflikten
mellan konungen och rådet tillspetsades
motsatsen mellan hofpartiet och det härskande
parlamentariska partiet, hattarna, i hög
grad. Det af Lovisa Ulrikas intimare kretsar
igångsatta revolutionsförsöket 1756 blef
för det senare ett medel att i grund krossa
sina motståndare, och flera af hofpartiets
främsta män fördes på schavotten eller drefvos
i landsflykt. Det syntes för en tid alldeles
upplöst. Men redan vid 1760-talets början lefde
det upp igen och fick i det följande en växande
betydelse på grund af de stora parlamentariska
partiernas täflan. I början slöt det sig närmast
till det uppåtstigande yngre mösspartiet (se
d. o.), men efter dess seger 1765 trädde det i
förbindelse med de dåmera i grund förödmjukade
hattarna och opererade gemensamt med dem under
hela den återstående delen af frihetstiden. Det
egentliga hofpartiet räknade väl under denna tid
ej mer än omkr. 60 à 70 röster på riddarhuset och
endast enstaka anhängare inom ofrälse stånden,
men bland allmänheten växte sympatierna för
dess program, ju mer ständernas anseende sjönk,
och vid riksdagen 1771–72 gingo allt större
skaror, särskildt ur hattpartiet, öfver till
hofpartiets läger. Inom den högsta ledningen af
partiet började från 1766 den unge kronprinsen
framträda vid sidan af drottningen, icke utan
afund från hennes sida. Den parlamentariska
ledningen af partiet tillhörde öfversten, sedan
riksrådet F. K. Sinclair. Hofpartiets historiska
betydelse ligger däruti, att det är den förste
principielle målsmannen för den konstitutionella
statsåskådningen, som ville bygga Sveriges
författning på en verklig maktfördelning för
att undvika såväl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0489.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free