Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1145-1146 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horror vacui ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hortensius. Efter hans bröstbild på en fornromersk herm.

Hortensius, Quintus H. Hortalus, romersk
vältalare, f. 114, d. 50 f. Kr., genomlopp den
romerska ämbetsmannabanan till och med konsulatet
och gjorde sig samtidigt känd för öfverlägsen
talarskicklighet, understödd af ett ovanligt
godt minne, men egde ej tillräcklig kraft eller
allvarlig värdighet. Som sakförare visade han
sig icke nogräknad med de mål, som han åtog
sig. Dock var han icke uthållig i arbete; hans
håg var riktad åt vällefnad, och hans rikedom
satte honom i stånd att inrätta sitt
hus och hela sitt lif efter en
förfinad smaks alla fordringar. H.
var en tid obestridt Roms förste
talare, i den högstämda stilen, men
öfverglänstes sedan af Cicero, mot
hvilken han uppträdde i flera rättegångar.
R. Tdh.

Hortentangen. Se Horten.

Hortikultur (af lat. hortus, trädgård, och
colere, odla), trädgårdsskötsel. – Hortikultör,
trädgårdsmästare.

Hortis, Attilio, italiensk litteraturhistoriker,
f. 1850 i Trieste, där han 1873 vardt
stadsbibliotekarie, har offentliggjort ett
stort antal arbeten, förnämligast rörande
äldre italiensk litteratur, bl. a. Studi sulle
opere latine di G. Boccaccio (1879), och utgifvit
Petrarcas otryckta arbeten (1874) samt redigerar
"Archeografico triestino".

Hortlax, namn på en ny församling och eget regalt
pastorat, som framdeles skall bildas af en del
af Piteå landsförsamling.

Hortobágy [hå’rtåbādj], ryktbar "puszta"
(se d. o.) i närheten af ungerska staden
Debreczen, hvars egendom den är. Med sina
27,000 har och sin i det hela taget orörda
natur är den det numera märkligaste exemplet
på den gamla puszta-naturen med dess hjordar
och herdelif. Inemot 100,000 kreatur af alla
slag underhållas på densamma. Den omtalas som
betesmark redan under 1200- och 1300-talen.
K. B. W.

Hortologi (af lat. hortus, trädgård,
och grek. logos, lära), kunskapen om
trädgårdsskötsel.

Hortulan, Markus Ulsöe, dansk skådespelare,
f. 1720, d. 1783, tillhörde 1748—79
"den danske skueplads" samt utmärkte
sig särskildt i bonde- och gubbroller.
E. Ebg.

Horuk, turkisk sjöröfvare. Se Barbarossa.

Horunge, boktr., en ett stycke afslutande half
rad öfverst på en boksida ("dubbel h.) eller en
ett nytt stycke börjande rad nederst på en sida
("enkel h.")

Horungerne, en i Sogn, Bergens stift, Norge,
mellan Aardals- och Lysterfjorden liggande
del af Jotunfjeldene, utmärkt för sin vilda
natur. Den bildar en platå af 1,800 m. höjd
ö. h. samt är rik på jöklar (bl. a. Riingsbræen).
O. A. Ö.

Horus, med falkhufvud och Egyptens dubbelkrona.

Horus (egypt. Her, "den höge") var ursprungligen
en folkgudomlighet, totem för en från söder
i Egypten invandrande stam, som under strid
med en annan, Set-dyrkande tillkämpade sig
väldet öfver Öfre Egypten. Han var en krigsgud,
sina fienders och särskildt Sets besegrare,
och konungen öfver Norra Egypten var hans
uppenbarelseform på jorden. H. antog sedan
genom sammanblandning med Ra karaktär af
solgud och insattes slutligen i Osirislegenden,
där han uppträder som Osiris’ son och hämnare
(se Egypten, sp. 1470—71). H. afbildas
som en falk eller som en man med falkhufvud,
ofta med solskifvan fäst därpå. Han hade
en mängd kultställen; det mest ryktbara
är det stora templet i Edfu (se d. o.). Jfr
Egypten, sp. 1470 o. 1471 samt pl. III o. IV.
N. Sbg.

Horvát [hå’rvāt], Endre, ungersk skald,
f. 1778, d. 1839 som katolsk präst, skref på
hexameter, som han införde i ungerska poesien,
hjältedikterna Zircz emlékezete (Minne af Zircz,
1814) och Árpád (belönt med Ungerska akademiens
stora pris, 1831), m. m. 1830 blef H. medlem af
Ungerska akademien.
(K. B. W.)

Horvát [hå’rvāt], Boldizsár, ungersk jurist
och statsman, f. 1822, d. 1898, var advokat
i sin födelsestad, Szombathely, då han 1848
invaldes i riksdagen. Där slöt han sig till
ungerska oafhängighetspartiet i dess kamp
mot Österrike. Han ställdes därför efter
frihetskrigets slut inför krigsrätt och
dömdes till fängelse, men fick 1850 amnesti
och återtog sin sakförarverksamhet. 1863 blef
han en af direktörerna för den första ungerska
hypoteksbanken. Afgjord anhängare af Deáks
politiska system, inkallades H. i febr. 1867 i
den ungerska ministären som justitieminister och
genomförde som sådan en rad af viktiga reformer i
rättsväsendet och lagstiftningen. Särskildt har
Ungern honom att tacka för kroppsstraffens
afskaffande och genomdrifvandet af
lagar, som ordnade förhållandet mellan
jordegarna samt deras underhafvande och
landtbönder. 16 maj 1871 utträdde H. ur
ministären. Äfven efter denna tid spelade han
länge en framstående roll inom parlamentet.
(K. B. W.)

Horváth [hå’rvāt], Mihály, ungersk
historieskrifvare och politiker, f. 1809,
d. 1878, egnade sig först åt prästerlig
verksamhet, men blef 1844 professor i ungerska
språket och litteraturen vid Theresianum
i Wien. 1848 utnämndes han till biskop af
Csanád. Han slöt sig till Kossuth och ungerska
själfständighetspartiet samt blef efter
Ungerns själfständighetsförklaring (apr. 1849)
minister för kyrko- och undervisningsärendena,
men måste efter revolutionens undertryckande fly
till Paris. S. å. dömdes han af österrikarna in
contumaciam till döden, men benådades 1867 och
återvände till Ungern, där han mottogs med många
hedersbetygelser och erhöll ett inkomstbringande
abbotstift. H. var en af Ungerns populäraste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>