Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hudar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flora anglica 1762 (3:e tillök. uppl. 1798),
utbredare af Linnés system i England och medlem
af Linnean society.
Hudsjukdomar, med. Läran om hudsjukdomarna,
dermatologien, har behandlats af flera forskare,
hvaribland F. Hebra (se d. o.) särskildt bör
framhållas. Hudens olika delar kunna hvar
för sig eller i olika kombinationer blifva
angripna. Sjukdomen kan bestå i en ökning
af de normala beståndsdelarna, hvilken kan
vara begränsad till det ytligaste hudlagret
å större områden (ichthyosis) eller på mindre
ställen (liktornar, vårtor); ökning af de inre
hudlagren kan betydligt förstora den angripna
kroppsdelen (elephantiasis); ibland är endast
färgämnet (pigmentet) ökadt (t. ex. en del
födelsemärken, fräknar). Genom en abnorm tillväxt
af bindväf, muskelväf, blodkärl o. s. v. uppstå
hudsvulster. Fortskrider nybildningen, kunna
elakartade svulster (hudkräfta) uppkomma. Äfven
en förminskning af hudens normala delar kan
förekomma, såväl af huden i sin helhet å
större eller mindre områden (hudatrofi) som
af enstaka beståndsdelar, t. ex. af håret
(se Hårsjukdomar) eller af hudfärgämnet, som
kan saknas fullständigt (se Albinism)
eller fläckvis (t. ex. vitiligo). Äro vid en
hudsjukdom blod- och lymfkärlen tillfälligt
angripna, så kan uppstå en utbredd rodnad
(se Erytem) eller små upphöjningar
(nässelfeber, urticaria). En del hudsjukdomar
har man velat sätta i ett närmare samband
med nervsystemet, t. ex. bältros, vissa
former af klåda, ökad svettafsöndring. En
annan grupp af hudsjukdomar beror på, att
talgkörtlarna afsöndra alltför rikligt hudfett
(seborré); tilltäppas deras utförsgångar,
uppstår ofta en varig inflammation (akne,
finne). Till utseendet liknande, små variga
inflammationer kunna uppstå efter intagandet
af åtskilliga medikamenter, t. ex. brom- och
jodsalter (bromakne, jodakne). Sprider sig en
varig inflammation till något större områden,
uppstår en furunkel eller en karbunkel. En
af de vanligaste hudsjukdomarna är eksem,
som består i en ytlig inflammationsprocess
i huden, förenad med klåda och framkallande
abnorm förhorning och serös utgjutning. Främmande
organismer kunna förorsaka hudsjukdomar; inkomma
ett visst slags varbakterier i hudens lymfkärl,
uppstår en utbredd häftig inflammation, rosfeber
(erysipelas). Andra sjukdomar, framkallade af
kända mikroorganismer, äro lupus vulgaris,
hvars orsak är tuberkelbacillen, syfilis,
spetälska m. fl. Hit får antagligen äfven
räknas utslag (exantem) vid en del
akuta infektionssjukdomar, t. ex. koppor,
scharlakansfeber, mässling, nervfeber,
fläcktyfus. Huden kan äfven angripas af
något högre utvecklade organismer såväl
ur växtriket som ur djurriket; till de
förra höra de svamparter, som åstadkomma
skäggsvamp (herpes tonsurans), favus (se
d. o.), till de senare skabb, löss, loppor.
F. S—n.
Hudskelett. 1. Anat. Se Hud. — 2. Zool.
Se Leddjur.
Hudsklerem, med. Se Sklerem.
Hudson [ha’dsən]. 1. Flod i nordamerikanska
staten New York, upprinner i statens norra del
på Adirondack-bergen, på 1,220 m. höjd, har till
Sandy hill ett mycket krokigt lopp i sydöstlig
hufvudriktning, men flyter därefter rakt mot
s. i den dalgång, som skiljer Green mountains från
Alleghany-bergen, och faller ut i viken vid New
York. Vid mynningen ligga, på östra stranden New
York, på västra Hoboken och Jersey city. Längd
520 km. Till Troy, 245 km. ofvanom mynningen,
där den mottager sin största biflod, Mohawk,
har floden flera fall (vid Glens’ falls, nära
Sandy hill, omkr. 15 m.), men därifrån och till
mynningen faller den endast 1,5 m. Floden är
vid Albany omkr. 275 m. bred, därifrån till
Haverstraw (54 km. ofvanför New York) 300—850
m. Mellan Haverstraw och Piermont vidgar den sig
till Tappan bay, som har en längd af 19 km. och
en bredd af 6,5—8 km., hvarefter floden åter
smalnar till 1,6—3,2 km. bredd. Flodområdet är
omkr. 34,620 kvkm. Stränderna äro mycket vackra,
ibland alldeles branta, såsom vid The palisades,
en klippvägg ofvanför New York; detta i förening
med de många historiskt märkliga orterna vid
dem har förskaffat floden benämningen "Amerikas
Rhen". Ebb och flod äro märkbara till närheten
af Troy. Fartyg om 6 m. djupgående gå upp till
staden New Baltimore, 210 km. från mynningen,
och om 3 m. djupgående ända till Waterford,
något ofvanför Troy. H. har större betydelse som
kommunikationsmedel än kanske någon annan flod på
jorden. Medelst Erie- och Onondagakanalen står
H. i förbindelse med Erie- och Ontario-sjöarna,
medelst Champlainkanalen med sjön Champlain och
medelst Delawarekanalen med floden Delaware. På
ömse sidor om floden löpa järnvägar. Floden
har sitt namn efter H. Hudson (se d. o.). —
2. Stad i nordamerikanska staten New York,
vid östra stranden af ofvannämnda flod. 9,528
inv. (1900). Den anlades 1784 af kväkare och
deltog förr lifligt i handeln på Västindien
och i hvalfångst, men drifver nu nästan
uteslutande flodhandel. Den har äfven järnverk,
järngjuterier, maskinverkstäder m. m. samt två
högre skolor (H. academy och Female seminary). —
3. Stad i nordamerikanska staten Massachusetts,
vid Assabet river. 5,454 inv. (1901). Sko- och
pianofabriker.
(J. F. N.)
Hudson [ha’dsən], Henry, engelsk sjöfarande
och upptäcktsresande, f. omkr. midten af
1500-talet, d. 1611, omtalas först 1607, då han
på uppdrag af "moskovitiska kompaniet" sökte
med ett litet barktackladt fartyg, "Hopeful",
med 10 matroser, rätt öfver nordpolen taga sig
fram till österns "kryddöar". Han afseglade i
maj från Gravesend, men måste, hindrad af is,
från Grönland taga vägen i nordöstlig riktning
och uppnådde sålunda Spetsbergen. Han fortsatte
längs dess kuster och seglade till 81° n. br.,
då han af brist på lifsmedel måste vända om. På
hemvägen upptäckte han den ö, som sedan fick
namnet Jan Mayen. Följande år gjorde han ett
försök att finna nordöstpassagen, styrde förbi
Nordkap österut och hann Novaja Zemlja, där
han hindrades af is och tjocka samt tvangs att
vända om. I holländska ostindiska kompaniets
tjänst försökte han, 1609, finna en genomfart åt
väster, på lägre breddgrader, och utforskade då
trakten vid mynningen af den flod, som sedermera
uppkallades efter honom. Sin sista resa företog
han för engelsk räkning åt samma väderstreck,
men nordligare, 1610 med "Discovery". Han for
längs Grönlands västra kust norrut, seglade
genom Baffins och Hudsons sund och kom så in i
den efter honom benämnda viken, som han först
trodde vara Stilla hafvet, undersökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
