- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1307-1308

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humoralpatologi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af flera utländska firmor. Mest känd är firman
Spratt’s patent l:td.
G. G.

Hunddagarna (lat. Dies caniculares), den del
af året, då i allmänhet på norra jordhalfvan
den starkaste värmen är rådande. Närmast
motsvarar denna period "rötmånaden", som
utmärker den tid (23 juli–23 aug.), då solen är
i djurkretstecknet Lejonet. Namnet hunddagar
härrör från de gamle egypterna och grekerna,
hos hvilka perioden begynte, då "hundstjärnan"
(Sirius) hade sin heliakiska uppgång.
E. J.*

Hunddjuren, Canidæ, zool., bilda en familj inom
rofdjurens ordning. Alla hunddjur ha sedan den
yngre tertiärtiden utgjort en stor grupp af
mycket intimt förenade, likartade former. De ha
utvecklats till löpare och som sådana blifvit
utpräglade tågångare med långa lemmar; strålbenet
har förstorats på bekostnad af armbågsbenet;
tummen har blifvit svag eller har försvunnit,
hvilket senare alltid är förhållandet med
stortån. Äfven i andra afseenden framträder en
gemensam prägel: nosen är förlängd; öronen (hos
de vilda arterna) upprätta och mycket rörliga;
kraniet lika hos alla; äfven tandsystemet är
likformigt, endast antalet äkta kindtänder,
som hos flertalet utgör två i öfver- och tre i
underkäken, kan (hos släktet Otocyon) ökas till
fyra ofvan och nedan eller ock minskas till en,
resp. två (Icticyon). En jämtjock, vanligen
på ett kännetecknande sätt hoprullad blindtarm
finnes hos alla.

Bortsedt från Nya Zeeland, Madagaskar och några
smärre öar är denna familj i vildt tillstånd
representerad öfver hela världen. Flertalet
lefver och jagar i flock och kan på grund af
sin sällskaplighet mycket lätt tämjas. Många
gräfva hålor i jorden; inga klättra i träd;
ingen hithörande art ligger i vinterdvala. De
flesta äro köttätare, som lifnära sig af de djur
(såväl ryggradsdjur som ryggradslösa djur) de
själfva fångat; somliga förtära därjämte as,
andra vegetabilier. Honan föder flera blinda
ungar, hvilka hon vårdar ömt.

Man indelar de olika nu lefvande arterna i
flera släkten, af hvilka de bäst begränsade
äro hundsläktet (Canis), öronhunden (Otocyon),
hyenhunden (Lycaon) och skogshunden (Icticyon).

Hundsläktets arter, som utmärkas genom
förekomsten af två äkta kindtänder i öfver- och
(vanligen) tre i underkäken och af fem tår å
frambenen, ha skilts i två grupper: Thooidea (de
vargartade) och Alopecoidea (de räfartade). Till
de förra, som äro försedda med håligheter i
pannbenet och ha pannutskotten bakom ögonen
konvexa å öfre ytan samt rund pupill, höra alla
de arter, hvilka vanligen betecknas som hundar,
vargar och schakaler. Flera hithörande arter
ha blifvit tämda. Gruppen Alopecoidea saknar
håligheter i pannbenen, har upptill konkava
pannutskott och lodrät pupill samt omfattar de
räfliknande arterna. – I Europas, Asiens och
Nord-Amerikas äldre tertiärlager finnas många
lämningar af släktet Amphicyon, representant
för en formgrupp, hvilken med hunddjurens
kännemärken förenar vissa af björndjurens
egenskaper. Litt.: Th. Huxley, "The cranial and
dental characters of the Canidæ" (i "Proceedings
of the zoological society of London", 1880).
L–e.

Hunden, Tamhunden, Canis familiaris, zool., den
gemensamma benämning, hvarunder man sammanfattar
alla de olika former af hundsläktet (se
Hunddjuren), hvilka af människan hållas som
husdjur. – (Om den hit hänvisade Amphicyon se
Hunddjuren.)

Historik. Hunden tyckes ha varit det
husdjur, som människan först skaffat
sig, och uppträder redan under den äldre
stenåldern. "Kjökkenmöddingsfolket" i Danmark
och "pålbyggnadsfolket" i Schweiz hade hunden
som husdjur; däremot tyckes den ha saknats
hos rentidens folk i Frankrike under tidigare
kvartärperioden. Redan de äldsta historiska
folken egde hundar af högt specialiserade
raser, såsom afbildningar och skriftliga
vittnesbörd förtälja. Sålunda finnes hunden på
gamla assyriska och egyptiska minnesmärken,
och den omtalas i de indiska vedaböckerna,
i bibeln samt hos Homeros och andra grekiska
författare. Äfven hos romarna funnos flera
olika hundraser. De äldre folkens hundar
tyckas i många fall, liksom förhållandet är med
naturfolkens ännu i vår tid, ha lefvat och dött
ut med det folk de tillhört; däremot äro flera
af kulturfolkens hundraser i våra dagar hela
den civiliserade mänsklighetens egendom och med
kulturen spridda i olika världsdelar. – Frågan
om tamhundens härstamning ur vilda former har
varit föremål för mycket meningsutbyte. Enligt
äldre åsikter skulle alla de olika hundraserna
vara att härleda ur en enda vild stamform –
tamhunden skulle ha ett monofyletiskt ursprung
–, hvilken man vanligen ansåg vara utdöd som
vild. I öfverensstämmelse härmed sammanfattade
Linné alla hundraser under ett artnamn, Canis
familiaris,
och Buffon uppställde ett stamträd
utvisande de olika hundrasernas förmenta
härledning ur en stamform. Senare forskare
ha emellertid kommit till den uppfattningen,
att med säkerhet ett flertal vilda Canis-arter
blifvit vid olika tidpunkter, af skilda folkslag
och i olika länder tämdt, för att som husdjur
tjäna människan. Genom dessa olika hundars
specialisering för olika ändamål och genom
korsning mellan de skilda tämda hundformerna
skulle alla de olika hundraser ha uppstått, som
finnas i våra dagar. Bland de vilda arter, som
enligt denna uppfattning skulle ingå i hundens
stamträd, må i första hand nämnas schakalen
och vargen. Denna åsikt om ett polyfyletiskt
ursprung för hunden är nu allmänt antagen.

Födoämnen, skötsel och vård. Ehuru
ursprungligen typisk köttätare, har hunden dock
som husdjur fått lära sig att hålla till godo
med samma födoämnen som människan och blifvit
en utpräglad allätare. Ständig tillgång till
friskt dricksvatten är ett nödvändigt villkor
för hundens trefnad; i synnerhet bör denna
sak beaktas i fråga om bandhundar, som stå
fastkedjade vid koja. Dock syndas från hundegares
sida mycket ofta mot denna regel. Vidare bör
tillses, att hundens lägerplats ej infekteras
af ohyra. Då och då återkommande bad äro om
ej nödvändiga, dock mycket nyttiga och
bidraga att hålla hunden i god kondition samt
minska den hos hundar, som hållas inne i rum,
ofta besvärliga fräna lukten. Beträffande
unghundar är en kraftig och närande diet af
största vikt, dels för erhållande af en kraftig
kroppsbyggnad hos medelstora och stora hundraser,
dels för undvikande af valpsjukan (se d. o.). I
allmänhet är det för utvecklingen – ej minst i
intellektuellt afseende – af vikt, att hunden
så mycket som möjligt får vistas i människans
sällskap. "Hundgårdshundar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0682.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free