Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Husbehofsskog ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hästgödsel, men äfven i andra fuktiga ämnen,
där larverna utvecklas. Den fullbildade insekten
framkommer efter ungefär en månad. Ehuru
denna art ej sticker, är den dock besvärlig
genom sin närgångenhet. Dessutom skada
dessa flugor genom att nedsmutsa föremål,
på hvilka de slå till. Den roll de möjligen
spela som smittoförande är ej vidare utredd.
G. G.
Husfrugha, fsv. Se Fru.
Husförhör kallas de förhör i kristna lärans
hufvudstycken, hvilka Sveriges prästerskap,
enligt 1686 års kyrkolag, årligen rotevis
skall hålla med församlingens medlemmar. Efter
reformationen vinnlade sig församlingslärarna
om att bland menigheten sprida nödig kunskap
om den lutherska kyrkans grundläror. Ett af
deras förnämsta medel härtill var att låta
församlingsmedlemmarna från ungdomen inöfva
Luthers lilla katekes. Öfver denna höllos
predikningar fredagar och söndagar. Med dessa
predikningar förenades katekesförhör, till hvilka
för hvarje kyrkodag vissa hushåll eller "byalag"
kallades. Sedermera ändrades detta därhän,
att prästen skulle besöka de olika distrikten
eller byarna inom församlingen för att där hålla
förhör. Sålunda uppkommo husförhören. Redan 1596
beslöt Uppsala domkapitel, att kyrkoherdarna
på grund af församlingarnas okunnighet skulle
"visitera kring om hela landet, hvar i sin
socken". Sedan denna ordning främjats af flera
biskopar, däribland den bekante Laurentius
Paulinus Gothus, fick den stöd af kyrkolagen
1686. Konventikelplakatet af 1726 inskärpte
ytterligare föreskriften om husförhören. De
forna "husförhörsböckerna", som prästerskapet var
skyldigt att föra och i hvilka äfven anteckningar
infördes om bevistande af husförhören, äro sedan
1894 ersatta af s. k. församlingsböcker. Den
sedan 1765 gällande förordningen om plikt och
straff för dem, som försummade husförhören,
är sedan 1888 upphäfd. Sedan folkundervisningen
hunnit sin nuvarande utveckling, ha husförhören
ej längre sin forna betydelse som kontroll af
folkets läskunnighet o. s. v., men kunna, då de
bereda tillfälle till själavårdande samtal mellan
prästen och församlingsmedlemmarna, ännu fylla
en viktig uppgift i den kristliga folkuppfostrans
tjänst. I sammanhang med husförhören brukade man,
i synnerhet på landet, där de fleste deltagarna
voro långväga, tillställa gästabud. Men emedan
dessa, mer än nyttigt var, drogo tankarna från
husförhörets egentliga ändamål, utfärdades
(k. förordn. 18 jan. 1743 § 2) formligt förbud
mot dylika gästabuds hållande vid husförhören.
J. T. B.
Husförhörslängd. Se Kyrkböcker.
Husgerådskammare, Kungliga, ett under
riksmarskalksämbetet lydande förvaltande verk,
som har till uppgift att handhafva, underhålla
och redovisa alla såväl å Stockholms slott
som å de k. lustslotten befintliga, staten
tillhöriga och till konungens disposition
upplåtna möbler, tapeter, konstindustriella
föremål m. m. Chefskapet öfver husgerådskammaren
utöfvas af konungens tjänstgörande förste
hofmarskalk med biträde af 2 intendenter,
jämte erforderlig vid husgerådskammaren anställd
personal. Lokalerna för husgerådskammarens förråd
och verkstäder äro belägna inom k. slottet
i Stockholm och i det s. k. Oxenstiernska
huset vid detsammas yttre borggård.
L. N—m.
Husgudar. Inom de flesta månggudadyrkande
folks religioner torde man kunna återfinna
föreställningen om vissa gudomligheter, hvilka
ej tillhöra folkets gemensamma gudsdyrkan,
utan som skyddsandar äro fästa vid de enskilda
husen och deras invånare, hvarför de äfven från
deras sida äro föremål för en helt och hållet
enskild gudstjänst. En stor del af de inom de
lägre naturreligionerna dyrkade föremålen,
fetischer (se Fetisch), är att betrakta
som sådana från rena privatgudomligheter till
familjegudomligheter utvecklade idoler. Men icke
heller de mera framskridna religionsformerna
sakna dylika. Dit höra hebréernas och
araméernas terafim, hvilka troddes medföra
lycka i huset och stundom äfven rådfrågades
som ett slags orakel (1 Mos. 31: 19, 34 och
Sak. 10: 2). Äfven hos grekerna hade hvarje hus
och familj sina skyddsgudomligheter, kallade
"gårdsgudar" (herkeioi theoi), "härdgudar"
(efestioi theoi) eller "egendomsgudar" (ktesioi
theoi). I många fall voro dock dessa inga andra
än de allmänna landsgudarna, och i synnerhet
nämnes ofta en Zeus herkeios ("gård-Zeus") som
husets skyddande gudamakt. Själfva den husliga
härden var dessutom på sitt sätt personifierad
till den både offentligt och enskildt dyrkade
gudinnan Hestia (se d. o.). Ankult (se d. o.) har
i de flesta fall spelat en betydande roll inom
familjens religionsutöfning, och människor,
som efter döden upphöjts till halfgudar eller
heroer, torde icke sällan ha åtnjutit en sådan
enskild dyrkan, helst om de voro familjens
egna förfäder. Uteslutande karaktär af enskilda
husgudar hade hos romarna de för hvarje hushåll
egna larerna och penaterna. Hos
våra nordiska förfäder var det brukligt att
sira husets högsätespelare (öndvegissúlur) med
utskurna bilder af vissa gudar, t. ex. Tor och
Frej, under hvilkas särskilda hägn huset därmed
ansågs vara ställdt. Att de sålunda afbildade
gudarna verkligen gällde som husgudar, bevisas
bl. a. af berättelsen om de förste "landnamsmän"
(nybyggare), hvilka från Norge flyttade öfver
till Island. Från det gamla hemmet medtogo
de nämligen sina till gudabilder snidade
högsätespelare, hvilka de kastade i hafvet,
när de nalkades den främmande kusten. Där dessa
flöto i land, valde de sin nya boningsplats, som
de trodde, efter gudarnas egen anvisning. Att
man vid sidan af de stora gudarna som husgudar
i inskränktare mening hyllat äfven andra, huset
och familjen uteslutande tillhöriga, gudaväsen
är otvifvelaktigt, äfven om fornskrifterna icke
förtälja mycket därom. Lämningar af en sådan
urgammal hednisk kult kvarstå ovedersägligen
i den ännu mångenstädes gängse folktrons
föreställningar om i huset inneboende
skyddsandar, hos oss kända under namn af
tomtar, tomtegubbar, nissar, nisse god dräng
o. s. v., hvilka på sina ställen undfägnas
med åt dem framsatt förtäring och gåfvor,
vanligen gröt samt klädespersedlar af ylle,
och till gengäld ådagalägga sin välvilja på
många sätt, genom att öka husets välmåga, taga
vara på dess tillhörigheter, skaffa till rätta
förlorade saker, svara på framställda frågor
o. s. v. Stundom tros dessa skyddsandar ha
sitt tillhåll i något nära huset stående träd
(s. k. "boträd"), och det är otvifvelaktigt,
att i vissa fall ett träds skyddsande tänkts
ha stannat kvar i detsamma, äfven sedan det,
fälldt, på ett eller annat sätt anbragts i, på
eller invid byggnaden, och sålunda öfvergått från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
