Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1369-1370 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Husråttan ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kortare än de andra samt ofta
missriktade (konvergerande, mera sällan
divergerande). Se f. ö. Hutchinsons trias.
I. H.

Hutchinsons trias [ha’tʃinsəns], grek. trias,
tretal, med., en af engelske läkaren Jonathan
Hutchinson redan på 1860-talet närmare
beskrifven symtomkomplex af ärftlig syfilis,
yttrande sig i en egendomlig missbildning af
framtänderna (se Hutchinsons tandaffektion) i
förening med en ögonsjukdom (s. k. parenkymatös
hornhinneinflammation) och en öronaffektion
(sjukdom i öronlabyrinten med åtföljande
döfhet).
I. H.

Huth, fort i Norge på en ö nordväst om Kragerön,
byggdes i början af 1770-talet för bestrykning af
västra inloppet till Fredriksstad och utgjordes
af ett fyrkantigt blockhus eller redutt och ett
öppet batteri. 1814, då bestyckningen utgjordes
af 8 8-℔:iga kanoner, besköts H. af svenskarna
vid deras anfall på Kragerö 3 aug. med den
verkan, att detsamma efter 1 1/2 timma och sedan
kanonerna förnaglats, utrymdes af norrmännen. I
följd af k. resol. 17 juni 1872 skulle H. ej
vidare fortifikatoriskt underhållas, men har
det oaktadt under tiden för "gränsfästningarnas"
uppförande omdanats till ett minförsvarsbatteri.
L. W:son M.

Huth [hōt], Heinrich Wilhelm von, dansk general,
f. 1717 i Sachsen, d. 1806, inträdde 1742 i
hessiska hären och utmärkte sig i sjuåriga kriget
(1756—63) samt avancerade till generalmajor. 1765
blef han dansk generallöjtnant, men måste
1767 återvända till Hessen, då han ej kunde
komma öfverens med högste befälhafvaren,
grefve Saint-Germain. 1771 återkallades han
och inrättade 1772 en artilleriskola. 1776 blef
H. dansk adelsman, och efter att ha medverkat
till guldbergska ministärens fall 1784 utnämndes
han till statsminister och blef senare chef
för krigsväsendet. Han inlade stora förtjänster
om härens utveckling, i synnerhet genom att
afskaffa de värfvade (mest tyska) trupperna
1802 och ordna utskrifningen på nytt sätt samt
minska tjänstetiden.
E. Ebg.

Hutia-conga, Capromys pilorides, zool. Se
Klättrarråttorna.

Hu-tschóu, stad i kinesiska prov. Tschekiang,
nära södra stranden af sjön Taihu. Omkr. 100,000
inv. Sidenväfveri och tehandel.
J. F. N.

Hutsuler, rutensk folkstam, som bebor
Karpaternas nordöstra sluttning i
östra Galizien och Bukovina. De utgöra
omkr. 200,000. Se Kaindl, "Die huzulen" (1894).
E. Rld.

Hutt, sjöv. Se Hurt.


Hutten [ho’tten], Ulrich von, tysk humanist,
f. 21 apr. 1488 på slottet Steckelberg vid
Fulda, d. i slutet af aug. eller början af
sept. 1523 på ön Ufnau i Zürichsjön, blef af
sin fader bestämd för munklifvet och 1499 förd
till klostret Fulda, men flydde därifrån 1505,
hvarefter han, fattig och förskjuten af sin
fader, irrade omkring i Tyskland. Han besökte
universiteten i Köln, Erfurt, Frankfurt a. O.,
Leipzig, Greifswald, Rostock, Wittenberg och Wien
samt idkade där humanistiska studier. Äfven
sysslade han med skaldskap och författade
bl. a. två böcker klagosånger (Querelarum libri
duo) öfver personliga fiender och en dikt om
verskonsten, som vann erkännande. 1512 begaf
han sig till Italien, där han af nöd tvangs att
taga krigstjänst. Återkommen till Tyskland 1513,
erhöll han en förmånlig anställning hos ärkebiskop Albrekt
af Magdeburg och Mainz. 1515 blef han försonad
med sin familj, då han i fem tal och dialogen
Phalarismus uppträdde mot hertig Ulrik af
Württemberg, som mördat en hans frände. I
dec. s. å. begaf H. sig åter till Italien
för juridiska studier, men egnade större
delen af sin tid åt de grekiske auktorerna,
i synnerhet Lukianos. Ehuru H. ej vann någon
akademisk grad, hade han dock redan ett namn
som talangfull förkämpe för humanismens sak. I
bitande epigram hade han gisslat påfven Julius II:s
fel och dominikanmunkarnas förföljelser emot
Reuchlin, och i den satiriska skriften "Epistolæ
obscurorum virorum" (se d. o.) är det mesta af
andra delen (1517) författadt af honom. Vid sin
återkomst till Tyskland 1517 kröntes han också af
kejsar Maximilian med skaldelagern. Från denna
tid fattade H. klart sin lifsuppgift: strid för
Tysklands enhet och emot Roms öfvervälde. Redan
s. å. utgaf han Laurentius Vallas skrift "De
donatione Constantini quid veri habeat", som
angrep själfva grunden för påfvens världsliga
makt, och vid riksdagen i Augsburg 1518 ställde
han i skriften Ad principes germanos ut bellum
turcis inferant exhortatoria till tyska nationen
en eldig uppmaning till kamp mot turkarna. 1519
lämnade H. ärkebiskop Albrekts tjänst och begaf
sig till Franz von Sickingen, med hvilken han
gjorde ett kort fälttåg mot sin gamle fiende
Ulrik af Württemberg. Följande år utgaf han den
etterdrypande satiren Vadiscus sive trinitas
romana, riktad mot fördärfvet i Rom. Tidigt
trädde han i förbindelse med Luther, men medan
denne sökte sitt stöd hos de tyske furstarna och
sålunda medverkade till Tysklands splittring,
vände sig H. till kejsaren, hvars makt han
ville öka genom klostrens och biskopsstiftens
reduktion. Då kejsar Karl V lika litet som hans
broder, konung Ferdinand, ville ställa sig i
spetsen för en kyrklig reformation, som tillika
blefve en politisk, vädjade H. liksom hans
vän, Franz von Sickingen, till revolutionen och
kallade till sitt bistånd riksridderskapet. På
samma gång upphör H. att begagna sig af de lärdes
språk, latinet, och talar till sina anhängare
på modersmålet i Klag und vormanung gegen den
übermässigen gewalt des bapsts (1520) samt i Neue
gespräche (1521). Utgången af riksdagen i Worms
eggade H. till ännu ifrigare verksamhet: en mängd
stridsskrifter utgick från honom, och städerna
sökte han, ehuru förgäfves, förmå att gemensamt
med adeln verka för inskränkandet af furstarnas
makt och upprättandet af en tysk nationalkyrka. I
slutet af 1522 öppnades striden af Sickingen
i spetsen för ridderskapet vid Rhen. Då hans
anfall på Trier misslyckades, aflägsnade han den
mycket hatade H. från sin närhet. Denne fann
då en tillflyktsort i Schweiz hos reformatorn
Zwingli, men afled kort därpå. — H:s gestalt
och öden ha i episk och dramatisk form

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>