Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hutter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skogsparken vid Haag, den satiriska Costelick
mal, målningen af hans sommarbostad Hofwyck
(1653), lustspelet Gryntje Cornelis (s. å.),
landtmålningen De Zeestraet van ’s Gravenhage
op Schevening (1667) m. fl. voro mycket
populära. Hans själfbiografiska arbeten, De vita
propria (1817) och Cluyswerck (1841 och 1884),
hans Mémoires (1883) och Dagboek (1884—85)
ha utgifvits postumt; hans samlade dikter
utkommo 1892—95 i kritisk upplaga af Worp,
som äfven publicerat H:s bref till Corneille
(1891). Biogr. af Jorissen (1871, ofullb.);
vidare arbeten af Eymael och Jonckbloet.
2. Christian H., den föregåendes son,
nederländsk matematiker, fysiker och astronom,
f. 14 april 1629 i Haag, d. 8 juni 1695, blef
1645 student i Leiden, där han under Vinnius
egnade sig åt juridiken, uppehöll sig 1646—48
vid universitetet i Breda och sysselsatte sig
där, under Schootens och Pells ledning, med
djupgående matematiska studier. Han beledsagade
1649 prinsen af Nassau på en resa till Tyskland,
Frankrike, England och Danmark samt företog
1655, då han blef juris doktor i Angers,
1660 och 1663 nya resor till Frankrike och
England. 1666 kallades han af Ludvig XIV
till Paris, blef där medlem af den då nyss
stiftade vetenskapsakademien och erhöll en
statspension samt våning i själfva kungliga
biblioteket. 1681 återvände H. till Holland,
där han lefde som privatman, uteslutande
sysselsatt med vetenskapliga forskningar. —
H. började sin vetenskapliga bana med ett par
skrifter i den rena matematiken, Theoremata
de quadratura hyperboles, ellipsis et circuli
(1651) och Theoremata de circuli magnitudine
(1654), men kom sedan att med lika intresse
och framgång egna sig åt samtliga matematiska
vetenskapsgrenar. Framför allt har H. om
mekaniken inlagt så stora förtjänster, att han
med skäl blifvit nämnd som Newtons jämbördige
föregångare. Hans förnämsta hithörande skrift,
Horologium oscillatorium (1673), kan också
sättas vid sidan af dennes 14 år senare utgifna
världsbekanta "Philosophiæ naturalis principia
mathematica". H. framställde bl. a. lagarna
för kroppars rörelse i cirkulära banor,
hvarur, med tillhjälp af Keplers tredje lag,
utan särdeles stor svårighet Newtons allmänna
gravitationslag skulle kunnat härledas. Vidare
anställde han viktiga undersökningar rörande
sättet att bestämma en kropps svängningspunkt
(oscillationscentrum) — jfr Huygens’ princip
— och stötpunkt (perkussionscentrum) samt
upptäckte i sammanhang därmed principen för
lefvande kraftens fortbestånd, d. v. s. att
hos ett system materiella punkter summan af
produkterna af massan och hastighetens kvadrat
är lika före och efter stöten. Som praktisk
mekaniker var H. den förste, som konstruerade
ett pendelur (1656), hvarvid han vägleddes af
sina föregående teoretiska studier öfver den
enkla och sammansatta pendeln. För att erhålla
absolut isokronism vid svängningarna lät
han till en början pendeln röra sig mellan
två cykloidbågar och växelvis böja sig mot
den konvexa sidan hos dessa, men upptäckte
snart vissa praktiska olägenheter därvid och
ersatte därför denna pendel med en vanlig
sådan, som beskref en cirkelbåge med liten
utslagsvinkel. Likaledes härrör från honom
den första användningen af spiralfjädern för
att reglera rörelsen hos portativa ur. H. var
äfven den, som först föreslog att använda
sekundpendeln dels för att bestämma fallande
kroppars hastighet, dels som normalmått
vid längdmätningar. — Äfven inom optiken
var H. verksam både som teoretiker och som
praktiker. Han grundlade undulationsteorien,
hvilken, ehuru länge undanträngd af den genom
Newtons auktoritet härskande emissionsteorien,
sedermera visat sig vara den enda teori,
genom hvilken de optiska fenomenen kunna till
fullo förklaras. Han undersökte ljusets dubbla
brytning och dess polarisation i kalkspat samt
sökte bestämma ljusets hastighet, hvilken han
fann vara lika med 600,000 gånger ljudets. I
förening med sin broder, Constantin H., egnade
han sig med stor framgång åt glasslipning
och förfärdigande af teleskop. Han sökte
förbättra konstruktionen af dessa genom
att vidga synfältet, minska den sfäriska
aberrationen och öka förstoringsförmågan:
så tillverkade han ett teleskop med objektiv
af ända till 60 m. brännvidd. Äfven införde
han en förbättring af mikrometern. Bland hans
förtjänster om den öfriga fysiken må nämnas
förbättrande af luftpumpen och barometern samt
användning af den senare vid höjdmätningar. — Som
astronom har H. vunnit sin förnämsta ryktbarhet
genom sina undersökningar öfver Saturnus samt
upptäckten af denna planets ring och en dess måne
(Titan, 1655). Med teleskop af egen tillverkning
gjorde han flitigt astronomiska observationer,
bl. a. rörande kometer och nebulosan vid
stjärnan δ i Orion. Han konstruerade ett
särdeles sinnrikt planetarium, hvilket på ett
ganska noggrant sätt återgaf himlakropparnas
rörelse. Som författare inom den mera spekulativa
astronomien uppträdde han med den populärt hållna
skriften Cosmotheoros, sive de terris cœlestibus
earumque ornatu conjecturæ (1698, flera uppl.;
"Cosmotheoros eller werlds beskådare", 1774), i
hvilken han sökte genom en serie af analogislut
visa, att de öfriga himlakropparna måste i
afseende på naturbeskaffenhet likna jorden och
liksom denna vara ett hemvist för mänskliga
varelser. Bland H:s upptäckter inom den rena
matematiken förtjänar att i främsta rummet
framhållas teorien för evolutor och evolventer,
hvilken finnes framställd i den ofvannämnda
skriften "Horologium oscillatorium". Efter
angifvandet af de allmänna egenskaperna hos
evolutor bestämmer H. där evolutorna till
ett stort antal kroklinjer och undersöker
särskildt evolutan till cykloiden, hvilken han
finner vara likaledes en cykloid. Vidare gaf
H. den första systematiska framställningen af
sannolikhetsräkningen, behandlade teorien för
kedjebråk, undersökte cykloiden, hvilken han fann
vara den isokrona kurvan, samt cissoiden,
katenarian och den logaritmiska kurvan,
beräknade ytan af åtskilliga solida figurer och
reducerade rektifikationen af vissa kroklinjer
till kvadratur af andra enklare sådana. Vid sina
undersökningar begagnade H. alltid med förkärlek
den syntetiska metoden, sådan den blifvit
utbildad af Archimedes och Apollonius, ehuru han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0720.html
