- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
41-42

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Håhl - Håhl 2. Johan Fredrik H. - Håkan, svenska konungar - Håkan 1. H. Röde - Håkan 2. H. Magnusson - Håkan (Haakon), norska konungar - Håkan 1. H. Adalstens fostre - Håkan 2. Tores fostre - Håkan 3. H. Herdebred - Håkan 4. H. Sverresson - Håkan 5. H. Håkansson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

41

Håkan

42

hofpredikant och 1893 erhållit
teol. doktorsvärdigheten, utnämndes 1897
till pastor primarius och kyrkoherde vid
Storkyrkan i Stockholm. Sin kärlek för
den klassiska litteraturen har H. visat
genom att öfversätta Aristofanes’
"Fåglarna" (1892) och "Riddarne" (1898).
E. M. R.

Håkan, svenska konungar.

1. H. Röde omtalas i den gamla vid
Västgötalagen fogade konungalängden som
konung före Stenkil (omkr. 1060-66).
Enligt samma källa regerade han i 13 vintrar
samt var både född och begrafven vid Lifvine
i Västergötland. Ett scholion till Adams af
Bremen historia uppgifver däremot, att sedan
Stenkils son Halsten blifvit fördrifven och
dennes efterträdare, den från Ryssland
inkallade Anund, likaledes blifvit afsatt,
valdes H. till konung. I Magnus Barfots
saga omtalas H. som konung efter Stenkil,
och där plägar man också vanligen inpassa
honom i konungalängden. Om hans regering
är intet bekant.

2. H. Magnusson, konung Magnus Erikssons
och Blankas af Namur son, f. 1339,
d. 1380, utsågs 1343 till konung i
Norge och 15 febr. 1362 till konung i
Sverige, men måste i Sverige redan 1363
träda tillbaka för Albrekt af Mecklenburg.
Om honom se f. ö. Håkan, norska konungar, 7.
1. V. S-g.

Håkan (Haakon), norska konungar.

1. H. Adalstens fostre, kallad den
gode, son af konung Harald Hårfager och Tora
Mosterstang, föddes i faderns höga ålderdom.
Af fruktan att H:s äldre bröder skulle stå
honom efter lifvet sände fadern honom
till konung Adalsten (Ethelstan) i England
att uppfostras. Där kvarblef han till femton
års ålder och uppfostrades i kristna läran.
Då ryktet om Harald Hårfagers död (933)
och Erik Blodyx’ hårda regering nådde till
England, erhöll H. af Adalsten skepp och folk
samt for öfver till Norge, där Sigurd Ladejarl
förstod att genomdrifva hans val till konung
(935). H. återgaf bönderna deras eganderätt
till jorden, och snart var hans parti så
starkt, att Erik Blodyx fann rådligast att
lämna landet. Enligt sagan inrättade han
Gulatingslagen och Frostatingslagen. Då han
ville, att allt folket skulle låta döpa sig,
hotades han med af sättning, gaf efter
och blef slutligen t. o. m. tvungen att
deltaga i de hedniska offren. Sedan han omkr.
950 besegrat Erik Blodyx’ söner, som sökte med
dansk hjälp återtaga Norge, men andra dylika
anfall vore att vänta, indelade han landet från
Viken ända upp till Haalogalands gränser, i
skeppslag ("skipreida"), som hade att utrusta och
bemanna ett krigsskepp, ordnade de förut gällande
bestämmelserna om landtförsvaret samt
inskärpte påbudet om vårdkasars uppbyggande
på fjällen och om uppskärande af budkafle
("här-ör"). 955 förnyade Erikssönerna sitt
anfall på Norge, men blefvo fullständigt slagna.
961 öfverraskade de honom, medan han med
några få män gästade på gården Fitje på ön
Stord i Hördaland, men de blefvo åter slagna.
Under förföljandet af dem sårades H. af en
pil, som blef hans bane. Aldrig, sade man,
skulle Norge få en konung hans like i godhet.
Eyvind Skáldaspillir diktade till hans ära kvädet
"Hákonarmál" (se d. o.).

2. H. Tores fostre, son af Harald Hårdrådes
son Magnus, hvilken en tid regerade tillsam-

mans med Olof Kyrre, uppfostrades hos höfdingen
Tore på Steig i Gudbrandsdalen och blef efter
Olofs död korad till konung på Öreting (1093),
hvaremot hans kusin Magnus Barfot hyllades
i Viken. H. var en mild och vänsäll furste,
som efterskänkte bönderna många skatter. Han
afled plötsligt i sitt 26:e år under en jakt
på Dovrefjäll (1095). Hans lik bisattes i
Kristkirken i Nidaros.

3. H. Herdebred ("axelbred"), son af konung
Sigurd Mund, togs redan vid tio års ålder (1157)
till konung af ett upprorsparti, som var missnöjdt
med Inge Krokryggs regemente. 1159 blef
detta parti utanför Konghäll slaget af Gregorius
Dagssön, men drog om vintern med H. till
Trondhjem, där han jämte Inge togs till konung
öfver den tredjedel af landet, som tillkom
honom i fädernearf. Vid ryktet därom drogo
Inge och Gregorius Dagssön strax norrut;
men H. seglade deras flotta förbi och anlände
till Gautälfven. Där kom det till ett slag, i
hvilket H:s parti blef fullständigt besegradt,
men 1161 lyckades H. fälla Gregorius Dagssön
vid Bäverån (i närheten af nuv. Uddevalla)
och en månad senare i ett slag vid Oslo konung
Inge. Så blef H. ensam konung i Norge, men de
höfdingar, som förut stått på Inges sida, valde
Erling Skakkes femårige son Magnus till konung.
Med en dansk flotta drog Erling upp till Norge,
och vid ön Säkken i Romsdalsfjorden kom det
till ett slag, i hvilket H. stupade (1162),
ej fullt femton år gammal.

4. H. Sverresson, konung Sverres son,
valdes efter faderns död till konung på Öreting
(1202). Han började, enligt faderns råd, sin
regering med att försona sig med prästerskapet
och återkalla de landsflyktige biskoparna.
Det bann, som under faderns sista lefnadsår
hvilat öfver riket, löstes, och det såg ut, som
om partistridigheterna, hvilka så länge söndrat
Norge, skulle upphöra. H. dog i Bergen
nyårsdagen 1204, såsom ryktet berättade,
förgifven af sin styfmoder, drottning
Margareta, Erik den heliges dotter, som var
missnöjd öfver att nödgas uppehålla sig i Norge.

5. H. Håkansson, till skillnad från
sin son kallad den gamle, den föregåendes
oäkta son med Inga från Varteig (se denna),
f. i Borgesyssel 1204 efter faderns död,
hyllades efter konung Inges död 1217 både
på Öreting och i Gulatingslagen.
Det spända förhållandet mellan H.
och Inges halfbroder, den äregirige Skule
Baardsson, utjämnades därigenom, att
Skule, under namn af jarl, blef satt
att råda öfver en tredjedel af landet.
Ungefär samtidigt med konung Inge
dog äfven de mot Sverre och hans ätt kämpande
baglernas konung, Filip, och de gamle
baglerhöfdingarna slöto sig därefter till H.,
ja bistodo honom t. o. m. att kufva ett nytt
upprorsparti i Viken, slitungarna. Men 1218
fick H. att strida mot ett annat parti i Viken,
ribbungarna (röfvare), som anfördes af Sigurd
Ribbung, en son till baglerkonungen Erling
Steinvegg, och fick understöd från Värmland.
1225 måste H. med härsmakt kufva detsamma.
Ehuru H. gjort allt för att vinna den mäktige
och äregirige Skule Baardsson (han ingick
äktenskap med dennes dotter Margareta och gaf
honom hertigtitel), var denne ändock icke nöjd.
Han lät 1239 utropa sig till konung på Öreting
i Nidaros, slog vid Laaka i Romerike H:s här,
som anfördes af Knut jarl, men blef någon tid
därefter på sta-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbl/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free