- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
43-44

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Håkan (Haakon), norska konungar - Håkan 5. H. Håkansson - Håkan 6. H. Magnusson - Håkan 7. H. VI Magnusson - Håkan 8. H. VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den Oslos gator slagen af H. samt måste fly till
Nidaros, där han (1240) dräptes af birkebeinarna
(H:s anhängare). Med Skules fall slutade de
inbördes krig, som i mer än hundra år hade
sönderslitit Norge, och 1247 lät H. kröna
sig i Bergen af påflige legaten Vilhelm af
Sabina. Under H:s milda och visa styrelse gick
Norge framåt i välstånd och makt, och de djupa
sår, som de inbördes krigen tillfogat landet,
läktes efter hand. Äfven i utlandet åtnjöt
H. mycket stort anseende. Franske konungen Ludvig
IX önskade erhålla hans bistånd vid det korståg,
som han 1248 ämnade företaga, ja erbjöd honom
t. o. m. befälet öfver deras förenade härar, men
H. vägrade. Påfven Innocentius IV uppfordrade
honom att bekämpa hans fiende kejsar Fredrik
II och erbjöd honom romerska kejsarkronan till
lön därför. Kastilianske konungen Alfons anhöll
om hans dotter Kristina till brud åt sin broder
Filip. 1261 lyckades H. lägga Grönland under sin
spira, och 1262 uppgaf det af inre oroligheter
svårt hemsökta Island sin själfständighet samt
slöt sig till Norge. H. egnade sig äfven med
ifver åt lagarnas förbättring och afskaffade vid
sin kröning järnbörden som bevisningsmedel. De
norska städerna - i synnerhet Bergen och Nidaros
- tillväxte betydligt, och Marstrand anlades. Då
den skotske konungen Alexander III sökte med
vapenmakt lägga Suderöarna (nuv. Hebriderna)
under sitt välde, påbjöd H. 1263 leding öfver
hela Norge och drog till Suderöarna. Där kämpade
han med framgång mot skottarna, men under vintern
blef han sjuk i Kirkjuvåg, på Orkenöarna, och
dog där 15 dec. 1263. Året därefter fördes hans
lik till Norge och jordades i Kristkirken i
Bergen. H. var en af Norges bästa konungar. Han
var vältalig och glad till lynnet, blid mot den
fattige och värdig bland höfdingar, förstod latin
och sökte efter bästa förmåga att främja sin tids
litteratur. - H. är hufvudperson i Ibsens drama
"Kongsemnerne".

6. H. V Magnusson, kallad Haalægg
("högben"), Magnus Lagabötes son, den föregåendes
sonson, fick redan under faderns lefnad titeln
hertig och förde under sin broder Erik Magnussons
regering nästan själfständigt styrelsen öfver
en del af södra Norge. Vid broderns död (1299)
besteg han tronen och fortsatte kriget med
Danmark, till dess fred slöts i Köpenhamn
(1309). Sedermera blandade han sig i striden
mellan Magnus Ladulås’ söner. H. regerade med
mycken kraft samt sökte höja konungamakten
på lendermannaväldets och folkfrihetens
bekostnad. Han upphäfde lendermannavärdigheten
samt tillsatte i stället tid efter annan lagmän
och sysselmän, hvilkas åligganden han noga
bestämde. Med klokhet begagnade han sig af de
stridigheter, som uppstått mellan ärkebiskop
Jörund och hans kapitel, för att inskränka
prästerskapets makt. Mindre framgång hade
han i sina försök att stäfja hanseaternas
välde i Norge, och under kriget mot Danmark
hemsöktes landets nordliga delar af ryssar och
kareler. H. afled 1319, och med honom utslocknade
Harald Hårfagers ätt på svärdssidan. Hans gemål
var den genom de s. k. Eufemiavisorna bekanta
Eufemia (se d. o.); hans dotter Ingeborg var
gift med svenske hertigen Erik Magnusson. Enligt
den tronföljdsordning, som bestämts under H:s
regering, efterträddes H. af deras son Magnus
Eriksson, som s. å. blef vald till konung
i Sverige och sålunda föranledde den första unionen
mellan Sverige och Norge.

7. H. VI Magnusson, f. 1339, d. 1380,
den föregåendes dottersons son, var son af
svensk-norske konungen Magnus Eriksson och
Blanka af Namur. Missnöjda med faderns dåliga
styrelse, togo de norske stormännen 1343 den
fyraårige H. till konung; så länge han var
omyndig, fördes regeringen af riksrådet under
faderns ordförandeskap. 1355 blef H. myndig och
öfvertog regeringen i Norge, men en betydlig
del af landet samt Island fortforo att lyda under
konung Magnus. Af hat till H:s fader och i hopp
att han skulle gå i deras ledband utsago äfven
de svenske stormännen, i febr. 1362, H. till
konung. Men H. behöll emellertid sin fader som
medregent, bröt sin förbindelse med Elisabet
af Holstein, hvilken det svenska riksrådet
bestämt till hans gemål, slöt sig till Valdemar
Atterdag och äktade dennes elfvaåriga dotter
Margareta. Då de svenske herrarna funno,
att de missräknat sig på H., inkallade de 1363
Albrekt af Mecklenburg som regent. Magnus och
H. ryckte mot honom med en svensk-norsk här; men
de blefvo slagna på Gataskogen vid Enköping, och
Magnus togs till fånga. Först 1371 kunde H.,
som under tiden haft att kämpa med hanseaterna,
göra ett försök att befria sin fångne fader.
Begagnande sig af en resning i Svealand, trängde
han fram till Stockholm. Men då de svenske
stormännen fortfarande gåfvo Albrekt sitt
understöd, kunrh han blott på hårda villkor
utverka sin faders befrielse: han måste
betala en lösepenning af 12,000 mark silfver
och erkänna Albrekt som konung i Sverige.
Under sitt välde behöll H. emellertid en del af
Västergötland, Dal och Värmland. 1376 korades
H:s och Margaretas son Olof till konung i
Danmark efter Valdemar Atterdag.

8. H. VII, son till danske konungen Fredrik
VIII och drottning Lovisa, f. 3 aug. 1872 på
Charlottenlund, fick i dopet namnen Kristian
Fredrik Karl Georg Valdemar Axel. Prins Karl,
som han i dagligt tal
kallades, var från vaggan bestämd för marinen,
genomgick 1889-93 sjöofficersskolan jämte de
årliga praktiska marinöfningarna och gjorde
1894 sin första sjöexpedition (Medelhafvet
och Konstantinopel) och sändes 1895 till
farvattnen vid Island för att deltaga i
fiskeriinspektionen. S. å. blef han förlofvad med
sin kusin, prinsessan Maud af Storbritannien och
Irland, och vigdes i Buckingham palace’s kapell
i London 22 juli 1896. Då efter unionsbrottet 7
juni 1905 planen, att en prins af det dittills
gemensamma konungahuset skulle öfvertaga
regeringen i Norge strandade, men innan ännu
Sverige och Norge öppnat underhandlingar för att
åstadkomma en laglig uppgörelse, erbjöds redan i
aug. under hand den norska kronan åt prins Karl,
som med lifligt intresse mottog förslaget. Först
31 okt. bemyndigade stortinget regeringen att
öppet inleda underhandlingar med prin-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:26:31 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free