- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
135-136

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Härberget sällskap i Lund - Härd, metall. - Härdadt glas - Härdaling - Härdgudar - Härdning - Härdning 1. Metall.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framlades åsikter, som sedermera blefvo af
stor betydelse för stat, kyrka, kommun och
universitet. Härbärget torde icke utgjort något
slutet sällskap med sträng begränsning; det var
närmast en vänskapskrets, där man alltjämt äfven
som äldre kunde föra "ett gladt kamratlif",
såsom Tegnér yttrar. Ling och K. P. Hagberg
samt Heurlin voro före af-flyttningen från
Lund bland de flitigaste härbär-gisterna. Den
sistnämnde, som 1816 flyttade till Växjö,
besökte Härbärget också framdeles då och då;
likasom än mera de i Skåne anställde prästerna
H. Danielsson, 0. Bolméer, G. H. Aulin och
den kvicke H. Stenström, alla Tegnérs intima
vänner. Bland dem, som stannade längre i Lund,
märkas i kretsen framför allt K. A. Agardh,
vidare professor J. A. Engeström och vice
bibliotekarien E. Schutz samt konsistorienotarien
J. J. Palm, Härbärgets politiker. Efter
Tegnérs afresa från Lund (maj 1826) voro
härbärgisternas samkväm mera fåtaligt besökta och
sammanhållningen mattare. Se Al Kahl, "Tegnér
och hans samtida i Lund" (2:a uppl. 1868).
(E.Wrgl.)

Härd, metall., kallas ett mer eller mindre trångt
arbetsrum, i hvilket metaller, under användning
af bläster, genom smältning renas från främmande
beståndsdelar eller på annat sätt bearbetas
vid hög temperatur. Härdarna äro af många
slag och afsedda för olika ändamål. De kunna
indelas i öppna härdar, där den yttre luften
har fritt tillträde till den glödande kolhögen
och där förbränningsprodukterna gå direkt ut
i skorstenen, samt slutna härdar, i hvilka
man genom härdens begränsning med sidoväggar
och ett så lågt som möjligt öfver densamma
slaget hvalf söker att sammanhålla värmen och
sedermera genom att leda förbränningsprodukterna
genom kanaler tillgodogöra deras värme för
andra ändamål. Till de öppna härdarna höra
garhärdar (se Gara), för råkopparns
renande från främmande beståndsdelar, smält-
och räckhärdar, för de gamla vallon-
och tysksmidesmetoderna, klensmedshärdar
o. s. v. Till de slutna härdarna höra sådana,
som användas vid de nyare lancashire-
och franchecomté-smidesmetoderna. Några
yttre anordningar äro gemensamma för
alla härdar, som användas vid de olika
härdsmidesmetoderna. Sålunda kallas den
öppning på härdens framsida, hvarigenom kol
och järn inläggas samt arbetet förrättas,
för arbetsöppningen (vid s. k. dubbla
lancashiresmälthärdar finnes arbetsöppning i
båda ändar af härden). Den järnstång, som på
en viss höjd öfver bottnen löper öfver denna
öppning och mot hvilken under vällningen tänger
och järnstänger hvila, kallas härdspång. Vid
smälthärdar finnes utanför härdspången en
horisontal tackjärnshäll, kallad lackhäll;
den öppning på ena sidan eller på båda sidor af
härden, där forman (se d. o.) insattes, kallas
formbröst. Invändigt äro härdarna klädda med
lösa tackjärnshällar. Den häll, som lägges i
bottnen af härden, kallas bottenhäll; af de tre
sidohällar, som resas omkring denna, kallas
den, på hvilken forman hvilar, formväggen,
den midt emot denna stående blåsväggen, och
den bakersta midt emot arbetsöppningen askväggen.
Genom att under och bakom dessa väggar
inlägga järnkilar kan man höja och sänka dem samt
bibringa dem någon lutning åt ena eller andra
sidan. Inläggandet af väggarna samt insättandet
af forman kallas att ställa
i härden
. De viktigaste måtten, som
därvid äro att iakttaga, äro härdens
djup
, d. v. s. det vertikala afståndet
mellan forman och bottenhällen, samt
formans stupning, hvilken uppmätes med ett
s. k. gradmått eller härdställningsinstrument
(se d. o.). Dessa mått måste i smälthärdar
ändras för olika tackjärnssorter, och det
anses för en af de viktigaste kunskaperna för
en smältarmästare att kunna ställa härden så,
att en god gång erhålles. Jfr Härdsmide.
C. A. D.*

Härdadt glas. Se Glasfabrikation, sp. 1279.

Härdaling. Se Härjedaling.

Härdgudar. Se Husgudar.

Härdning. 1. Metall., benämnes förfaringssättet
att genom uppvärmning till rödvärme med
påföljande plötslig afkylning gifva stål en
väsentligt ökad hårdhet och elasticitet. Att
härvid den större eller mindre kolhalt, som
allt stål innehåller, spelar en afgörande
roll i fråga om den förändring af stålets
egenskaper, som härdningsproceduren medför,
har länge varit kändt, fastän fullständig
klarhet öfver härdningens teori först i
nyare tid erhållits genom undersökningar,
utförda af Brinell och efter honom af Osmond,
Eozeboom m. fl. Dessa forskningar ha gifvit
till resultat, att i stål, upphettadt öfver
den s. k. kritiska temperaturen (omkr. 700°),
allt i stålet befintligt kol befinner sig löst
i stålet, på samma sätt som t. ex. socker löses
i vatten. Afkyles ett utöfver den kritiska
temperaturen upphettadt stålstycke plötsligt,
exempelvis genom neddoppning i kallt vatten,
fixeras hela kolhalten som upplöst i stålet,
och stålbiten är härdad. Därför plägar kolet,
då det befinner sig sålunda upplöst i stålet,
i dagligt tal kallas härdningskol; lösningen af
kol i järn kallas martensit. I härdadt tillstånd
kan stålet icke bearbetas med skärverktyg
eller borr, har en mycket hög elasticitet och
hårdhet, men är också mycket sprödt och saknar
i hufvudsak tänjbarhet. Upphettar man däremot
stålet öfver den kritiska temperaturen, men ej
härdar det i vatten, utan låter det långsamt
afsvalna till vanlig rumstemperatur, sker, då
stålets värmegrad vid af svalnandet passerar
den kritiska temperaturen, en omkristallisation
hos stålet, så att kolet öfvergår från att vara
löst i stålet till att bilda en kemisk förening,
en karbid Fe3 C, kallad cementit, med en del
af stålets järnhalt, under det att resten af
järnet blir åtminstone i det närmaste kolfritt. I
detta tillstånd är stålet ohärdadt, bearbetbart
och mera tänjbart, men väsentligt mindre hårdt
och elastiskt än det härdade stålet. Man finner
sålunda, att om man upphettar ett stål och därpå
plötsligt af kyler det från en temperatur öfver
dess kritiska temperatur, blir stålet härdadt,
men om den plötsliga afkylningen sker från en
temperatur under den kritiska, då sålunda kolet
hunnit bilda nämnda karbid, verkar afkylningen
icke till att härda stålet. Man måste sålunda
vid härdning upphetta stålet utöfver den
kritiska temperaturen. Man måste också tillse,
att man icke upphettar stålet till onödigt hög
temperatur vid härdning, ty äfven då erhålles
ett dåligt resultat. Nyss nämndes, att samtidigt
som kolhalten i stålet förändrar förekomstsätt,
då stålets värmegrad passerar den kritiska
temperaturen, inträder också en omkristallisation
i stålet, så att, om också stålet ursprungligen
varit mycket grofkornigt i kallt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:53 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free