Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 139-140 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Härdsmide - Härdsprång - Härdstål - Härdställningsinstrument - Härene - Härene 1. Socken i Skaraborgs län - Härene 2. Socken i Älfsborgs län - Härfader l. Härjafader - Härfjätter - Härfva - Härfågeln - Härfågelsläktet - Härfåglar - Härfärd - Härförare - Häring, Georg Wilhelm Heinrich

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vissa smidesmetoder försiggår samtidigt
med järnets vällning, färskningen, hvarvid
man söker att så intimt som möjligt blanda
det smälta tackjärnet med färskslaggen, och
smältgörningen, hvarunder de i härden erhållna
"färskorna" sammanföras och nedsmältas till en
enda järnklump, den s. k. smältan. Smältan
uttages därefter ur härden och föres
under hammaren för att befrias från slagg
och erhålla en passande form, så att den kan
sönderhuggas till för räckningen lämpliga bitar,
s. k. smältstycken. Arbetet i härden förrättas
med långa, nedtill tillspetsade järnstänger
eller spett, en smältkrok och diverse tänger för
räckningen och smältans hopslagning. - Härdsmide
var ända till slutet af 1700-talet den öfverallt
brukade färskningsmetoden. Puddlingsmetoden
samt sedermera bessemer- och martinprocesserna
utträngde emellertid under 1800-talet de gamla
smidesmetoderna. I Sverige ha de hållit sig
längst på grund af det svenska härdfärskade
järnets utomordentliga seghet och lätthet att
bearbeta, egenskaper, som bevarat marknad åt
detsamma. De härdsmidesmetoder, hvilka i Sverige
hufvudsakligen begagnats äro franche-comté-smide,
halfvallonsmide, lancashiresmide,
tysksmide och vallonsmide (se dessa ord).
C. A. D.*

Härdspång, metall. Se Härd.

Härdstål, metall. Se Råstål.

Härdställningsinstrument, metall., kallas en
gradbåge med rörlig visare, som man begagnar
vid ställning i härdar (se Härd) för att
kunna gifva åt forman och väggarna deras rätta
lutning. C. A. D.*

Härene. 1. Socken i Skaraborgs län. Se Norra
Härene. - 2. Socken i Älfsborgs län. Se
Södra Härene.

Härfader l. Härjafader, nord. myt., ett af Odens
namn, som betecknar honom som härarnas gud eller
fader. (Jfr Herjan.) Th. W.*

Härfjätter. Se Herfjotur.

Härfva, en större eller mindre mängd garn,
upp-härfvadt eller haspladt, alltså icke i
form af spolar eller nystan. Härfvorna bruka
bestå af flera eller färre småhärfvor, pasmor,
hvilka i sin ordning äro indelade i smärre
afdelningar, hank. Pasmornas längd är olika
för olika garnsorter (se Garn). Då antalet
pasmor ej är bestämdt för hvarje härfva,
är ordet härfva som längdmått ett obestämdt
begrepp utom beträffande svenskt ullgarn,
af hvilket hvarje härfva skall innehålla 6
knäpp à 500 fot, alltså 3,000 sv. fot. - 2
dylika härfvor 1. 6,000 fot utgör l sträng.
G. A. W.

Härfågeln, zool. Se Härfåglar.

Härfågelsläktet, zool. Se Härfåglar.

Härfåglar, Upupidæ, zool., bilda en familj inom
ordningen Coraciiformes af fåglarnas klass. De
ha lång, tunn, något böjd, vid roten trekantig,
utåt hoptryckt och trubbig näbb, hvars käkar äro
plattade inuti mot spetsen; tungan är mycket kort
och orörlig, stjärten är tvär, lång. Fötterna
äro korta och starka, med yttertån och mellantån
sammanvuxna till första leden samt baktåns klo
nästan rät; vingarna äro medelmåttiga och starkt
afrundade samt fjäderdräkten mycket brokig. Dessa
fåglar, hvilka sakna sångapparat och sångförmåga,
flyga icke med stor skicklighet, men gå och löpa
väl på marken, där de uppehålla sig mera än i
träd. De vistas i
hag- och buskmark, under fortplantningstiden
parvis och på hösten mest familjevis, äro skygga
och försiktiga, lefva af insekter, häcka uti
ihåliga träd, murar, klippor o. s. v. samt
ha ytterligt osnyggt i sina bon. Hit hör
härfågelsläktet, Upupa, med

Härfågeln.

arten härfågeln, U. epops (se fig.), som på
hjässan har en stor fjäderkam, hvilken är
rostgul, med svart spets och närmast därunder
hvitaktig. Hufvudet, halsen, framryggen och
bröstet äro rödgrå, med rostgul anstrykning;
ryggen, skuldrorna och vingarna äro svarta,
med gulhvita tvärband, öfvergumpen rent hvit,
magen hvit, med svarta längdstreck, vingarna
svarta, med hvita tvärband och rostgula kanter
på de inre armpennorna, stjärten svart, med ett
bredt, hvitt bågböjdt tvärband. Kroppslängden
uppgår ända till 31 cm. Härfågeln häckar
sparsamt i södra och mellersta Sverige och är
flyttfågel. Dess egendomliga läte, hvilket man
försökt uttrycka med "opp, opp, opp" och som den
flitigt upprepar, har gifvit anledning till,
att den ansetts förebåda krig och dyr tid.
C. R. S. (L-e.)

Härfärd. Se Bondehär.

Härförare, krigsv. Se Fältherre.

Häring, Georg Wilhelm Heinrich, tysk författare
under märket Wilibald Alexis, f. 29 juni 1798
i Breslau, d. 16 dec. 1871 i Arnstadt, deltog i
frihetskriget 1815, egnade sig först uteslutande
åt litteraturen, men förde därefter ett högst
ombytligt lif som egendomsmäklare, bokhandlare,
grundläggare af ett sjöbad (Häringsdorf) m. m.,
alltunder det han utöfvade ett omfattande
skriftställarskap. Hans förstlingsarbete
var ett idylliskt epos på hexameter Die
treibjagd(l82Q). På grund af ett vad skref H. en
stor roman i Walter Scotts stil, Walladmor (3
bd, 1823-24), hvilken på titelbladet angafs som
fri öfv. från Scott och verkligen i allmänhet
lyckades mystifiera läsarna. Den följdes
af Die geächteten (1825) och Schloss Avalon
(3 bd, 1827), som likaledes utgafs för Scotts
verk. Jämte en serie reseskildringar (Herbstreise
durch Skandinavien, 1828, Wiener bildern, 1833
m. fl.) skref H. flera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>