- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
143-144

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Härjedalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afbörda vattnet från det öfriga området med undantag
af några mindre gränstrakter. Från n. flyta
till Ljusnan jämte andra Mittån, Vemån och
Hoaälfven, från v. kommer Tennaälfven och utmynnar
i sjön Låssen, som Ljusnan genomflyter, vidare
Råndaälfven och Lofsån, och från s. v. tillflödar
Stora Härjeån, som från s. upptager Surån. På
sina ställen vidga sig älfvarna till sjöliknande
vattensamlingar, men några mera betydande sjöar finnas
icke, då de största äro de nämnda, Storsjön (563
m. ö. h.) och Låssen (543 m.), som torde vara
omkr. resp. 25 och 10 kvkm., samt en i trakten,
där Härjedalen möter Dalarna och Norge, vid berg
om 825 m. höjd liggande sjö Rogen, kanske 35 kvkm.
– Inom provinsens östra och nordöstra del utgöras
bergen hufvudsakligen af granit och gnejs (den förra
längs Ljusnan och Vemån ända upp emot Vemdalen),
inom södra delen af porfyrer (Lillhärdals och
Linsells socknar), inom den mellersta och sydvästra af
Dalasandsten, sparagmit och kvartsit (Vemdalskvartsit).
Inom de egentliga fjälltrakterna, som upptaga
provinsens norra eller nordvästra hälft, äro flera
slag af glimmer- och hornbländeskiffrar (”fjällskiffrar”,
se d. o.) af algonkisk ålder rådande bergarter.
Af silurisk kalksten (ortocerkalk) finnas
förekomster vid och i trakten af Glöte i Linsells socken
samt något ö. och s. ö. om Hede kyrka, i hvars
närmaste omgifning äfven förekommer en i sparagmiten
inlagrad grå kalksten (”Hedekalk”). Dolomit,
af typisk sammansättning, uppträder 8 km. ö. om
Ljusnedals bruk. Sonfjället består af kvartsit,
Helagsfjället af glimmerskiffer m. m. Det senare
är äfven sommartiden delvis snöbetäckt och hyser
på ena sidan en verklig glaciär. De inom H.
flerstädes förekommande malmfyndigheterna äro föga
afsevärda; ingenstädes pågår nu (1909) någon
malmbrytning. Ur Ljusnedalsgrufvorna, s. om Grufvåla,
togs förr all malm för Ljusnedals järnbruk.
Vid Lundörren, på gränsen mot Jämtland, finnes
en nickelmalmsfyndighet. De bördigaste markerna
inom mellersta och östra H. utgöras till
öfvervägande del af morängrus (kross-stensgrus), oftast
stenigt. På lägre belägna marker, hufvudsakligen
i de större dalarna (i närheten af Ljusnan,
Vemån m. fl.), har rullstensgruset, hvilket oftast är
mycket sandigt, betydlig utbredning i form af åsar
och kullar. Mosand intager ej obetydliga områden,
synnerligast i trakterna omkring Sveg, Hede m. fl. st.
På låga platser utmed älfvarna förekomma svämlera
och svämsand. Några jordförbättringsmedel bland
jordarterna finnas, förutom torf, endast undantagsvis
inom H. Litt.: A. Blomberg och A. Lindström,
”Praktiskt geologiska undersökningar inom Herjedalen
och Jämtland” (i ”Sveriges geol. und. Ser.
C.” n:r 32, 1879), A. G. Högbom, ”Geologisk
beskrifning öfver Jämtlands län” (i ”Sveriges geol.
und. Ser. C.” n:r 140, 1894), J. H. L. Vogt,
”Malmförekomster i Jämtland och Herjedalen” (i
”Sveriges geol. und. Ser. C.” n:r 89, 1887).

Det berguppfyllda och kalla landskapet har endast
i floddalarna någon odling i torftig jordmån. Af
hela landarealen är knappt 1/3 proc. åker, 3/4 proc.
naturlig äng och 64 proc. skogbärande mark. Den
egna skörden räcker ej till behofvet ens i goda
år, och missväxtår äro ej sällsynta. Huru ringa
skörden är, framgår af följande tal i hektoliter för
att af de senaste åren, som gifvit skörd betydligt
öfver medelmåttan: råg 406, korn 10,070, hafre
900, blandsäd 25, ärter 34, potatis 18,780, andra
rotfrukter 2,700. Boskapsskötseln däremot lämnar
öfverskott till afsalu. Den förnämsta förvärfskällan
är afverkning af skog, där den finnes, och forsling
af dess alster. I norra delen af landskapet, mellan
Jämtland och Norge, äro stora vidder icke
skogbärande. 1909 öppnades järnväg genom södra H.
(linjen Orsa—Sveg).

Landskapet, som är endast landsbygd, ingår i
Jämtlands län (se d. o.) och i Härjedalens
domsaga och Jämtlands södra fögderi samt ingår
inom Härnösands stift (jfr d. o.) i
Jämtlands södra kontrakt med 9 territoriella församlingar.
Landskapets vapen (se fig. å sp. 142) visar ett
smidesstäd, en tång och två hammare under hertiglig
krona.

H. (eg. Herjardal) blef sent bebyggdt och troligen
ej kristnadt, förrän Jämtland (omkr. 1111)
underkastade sig den norske konungen. H. kom därför
att tillhöra Trondhjems stift. (Jämtland tillhörde
dock Uppsala stift med undantag af åren
1570–1645.) Under unionstiden hölls inom landskapet
ett s. k. allthing vid Sveg. I fredsslutet vid
Brömsebro (1645) afträddes H. tillika med Jämtland
till Sverige. H. har i allmänhet fått följa med
Jämtland i alla skiften; dock har H., såsom mera
afsides liggande, icke varit så hemsökt af gränskrig
och öfverfall som Jämtland. Någon kort tid efter
återföreningen med Sverige synas de båda provinserna
ha bildat ett län, men förlades därefter till
Västernorrlands län, enligt 1634 års länsindelning.
Då detta 1762 delades, förblef Jämtland en del af
det nya Västernorrlands län, men H. kom till det
ny benämnda Gäfleborgs län. Genom den nya
länsindelningen 1810 sammanslogos åter de båda
provinserna till ett län. Topografisk litt.: P. Olsson,
”Om bygdens utsträckning under skilda tider i
Jämtland och Herjeådalen” (1897), J. O. Unæus,
”Härjedalens beskrifning” (öfv. från latinet af E.
Modin, 1899), J. Lindström, ”Jämtland och Härjedalen
från äldsta tider till våra dagar” (1900), Sv.
turistför:s resehandbok, ”Jämtland och Härjedalen”
(med 5 kartor, 1904, 1909).

Folkmålen i H. tillhöra den norrländska gruppen
och sluta sig, om man bortser från, att diftonger
nästan saknas, närmare till folkmålen i Trondhjems
stift än till något svenskt, med undantag af det
jämtländska. Hufvuddialekten företer, utom de
allmänt norrländska dragen, följande viktigare
kännetecken: v saknas före r: , rekas; l är tonlöst före
t, t. ex. svählte svälta; rn blir nn: kwänn, kvarn;
r före p, k, tj blir tonlöst hr eller oftare rs: värsp,
varp, värsk, värk, best. värstjen; nn och ll
”muljeras”; mb, nd, ld, lg, rg, ng uttalas som de skrifvas;
gammalt ei motsvaras af öppet e, gammalt au
af öppet u; ben, uge, öga, sup, söp, o. s. v. Märk
vidare sådana företeelser som stolpe, stjälpa, jös,
ljus, bröte, bryta, snu, sno, o. d. Före lång tenuis
förlora vokalerna sin ton i slutet, det låter som finge
man ett h mellan vok. och kons., således tjwähtte,
tvätta, kohpp, kopp, bähkk, bäck, best. bähttjen.
Assimilation mellan vokalerna i tvåstafviga ord med
urspr. kort vokal + kort kons. (”tilljämning”) är
synnerligen utpräglad och karakteristisk, t. ex. gopo
(o öppet med ö-färg), gapa, mogo, mage, sovvu,
sofva, hukku, haka, slada, släda o. s. v., äfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:53 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free