Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hönsskötsel - Hönssläktet - Höns-Tores saga - Hönsäter, gods i Skaraborgs län - Höparm (Skattehöparm). Se Höåm - Höpke, N. Se Höpken - Höpken, von, svensk adlig ätt - Höpken 1. Daniel Niklas von H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hönssläktet-Höpken
men afsättningsmöjligheterna äro sämst för
de små producenterna, har man sammanslutit
dem i s. k. äg g försäljningsföreningar,
hvarigenom samma fördelar ernås af dessa som
af större odlare. Den svenska äggexporten är
i stort sedt byggd på dessa föreningars grund.
w- S.
Hönssläktet, Gallus, zool, igenkännes därpå, att
hufvudet ofvantill bär en lodrät, köttig kam och
under hakan likaledes köttiga, hängande flikar
(slör) samt har nakna kinder; stjärten består
af 14 pennor, är hoptryckt, något upprest, och
har hos hannen några täckfjädrar vida längre
än pennorna och båg-formigt böjda utöfver
deras ändar; benen ha sporrar, och halsens
fjädrar äro långa eller breda, yfviga. Hos
honan äro kam, slören, stjärttäckfjädrar
och sporrar endast obetydligt utvecklade.
Mest bekant inom detta släkte, som i vildt
tillstånd tillhör det indomalajiska området, är
tamhönset, Gallus domesticuS) hvilket af alla
fåglar är den vidast omkring spridda. Numera
förekommer tamhönset i nästan alla länder och
hos de flesta jord-brukande folkslag (om olika
slag af detsamma se Höns). Dess första tämjande
döljer sig i tidernas natt, och det har blifvit
utbredt öfver jorden samtidigt med de asiatiska
folkstammarna, hvilka förde det med sig på
sina utvandringar. Vid sin första ankomst
till Stilla hafvets öar träffade européerna
tamhönset därstädes ända ut på Nya Zeeland,
Tahiti och Hawaii, ja ända på den afsides
belägna, ensliga Påskön. Till Amerika fördes
hönset dock af européerna, på 1500-talet. Det
uppträder jämförelsevis sent i Europa; sålunda
finnes tamhönset ej under äldre stenåldern i
Schweiz, först under romarnas tid träffas det
n. om Alperna. Tvifvelsutan är denna fågel en
af dem, som bäst egna sig till husdjur; den
förvildas aldrig, icke ens i heta länder. I
hållning och hela uppträdandet skilja sig
hannen, tuppen, och honan, hönan, mycket
från hvarandra. Den förre är stolt, modig och
vaksam; hos den senare är moderskärleken det
mest framstående draget. Med högljudt galande
förkunnar tuppen den första gryningen och har
därför blifvit en sinnebild af vaksamheten. Stolt
vandrar han bland sina hönor, hvilka han lockar
till sig, då han funnit något att bjuda dem
på. Alltid är han redo till strid och kämpar
på lif och död med motståndare af samma slag;
stundom drager han icke heller i betänkande att
angripa roffåglar och andra fiender, som hota
hans harem. Till följd af tuppens djärfva mod
har man inöfvat honom till det grymma skådespel,
som under namn af tuppfäktning (se d. o.) kommit
i bruk i åtskilliga länder. Välbekant är,
huru omsorgsfullt hönan vårdar sina ungar,
kycklingarna, och att hon med egen lifsfara
söker försvara dem mot fiender. Genom sina
förträffliga ägg, sitt goda kött och sin fjäder
blir tamhönset en viktig faktor i människans
ekonomi. - Man anser, att stamformen till våra
tama höns är Gallus bankiva, bankiva-hönset
se d. o.). Förutom denna, förekomma tre
andra arter, som äfvenledes kunna tämjas,
de båda här nedan nämnda dock endast med
svårighet. Sonneratshönset, hinduernas
katukoli, Gallus sonnerati, har långa och
smala halsfjädrar, hvilka hos hannen icke äro
spetsiga såsom hos de andra arterna, utan ha
spolen utvidgad till två hvitgula, hornartade
skifvor, af hvilka den yttre sitter i fjäderns
ända; äfven vingtäckarna ha spetsen
utvidgad till en gulbrun hornskifva. Denna art
förekommer på Indiens fastland. - Malajernas
gangegar, Gallus varius, lefver på Java och
har blå, violettkantad kam, halsfjädrarna tvära
och breda i ändan samt blåa och guldglänsande
med svarta kanter, hvarjämte den eger blott ett
slöre. C. R. S. (L-e.)
Höns-Tores saga. Se Hoensna-þoris saga.
Hönsäter, gods i Österplana socken, Skaraborgs
län, på Kinnekulles norra sluttning, ej
långt från Vänern. 1 1/2 mtl. Taxeringsvärde
(inräknadt i det för Hällekis upptagna värdet)
80,000 kr. (1908). H. jämte andra gårdar i Öster-
och Västerplana socknar köptes af hertig Erik
Magnusson (d 1318), egdes sedan af medlemmar af
släkterna Grupendal (till 1472) och Stake (till
1795), köptes 1796 af hofjunkaren B. von Hofsten
och kom genom dennes dotters giftermål till
grefliga ätten Hamilton. Grefve Gotth. Hamilton
sålde H. till det 1873 bildade Hällekis
aktiebolag, som ännu (1909) eger detsamma.
B. S.*
Höparm (Skattehöparm). Se Höåm.
Höpke, N. Se Höpken.
Höpken, von, svensk adlig ätt, som leder sitt
ursprung från Tyskland. En Claus Hæpke var
bosatt i Bremen i början af 1500-talet. Dennes
sonsons son, Nikolaus Höpke (f. 1601, d. 1671),
var vid Bremens afträdande till Sverige
geheimekammarråd och kansliråd samt blef 1649
under namnet von H. svensk adelsman och 1652
regeringsråd i Bremen. Nikolaus von H:s sonson,
Daniel Niklas (se H. 1), blef 1719 friherre
och stamfader för den nu lefvande friherrliga
ätten von H., hvars hufvudman kallar sig von
Lantingshausen von H. En brorson till Daniel
Niklas, Karl Otto von H., erhöll äfvenledes,
1771, friherrlig värdighet (se H. 4); hans linje
utgick med honom 1782. Daniel Niklas von H:s
andre son, Anders Johan (se H. 2), blef 1762
stamfader för grefliga ätten von H., hvilken
utdog 1826. Den adliga ätten von H. anses
i Sverige utdöd, men fortlefver möjligen i
Tyskland, där två bröder till frih. K. O. von
H. voro anställda, den ene i preussisk, den
andre i hannoversk tjänst.
1. Daniel Niklas von H., friherre, statsman,
f. 9 mars 1669 på släktgodset Melau i
Bremen, d. 26 april 1741 i Stockholm,
blef 1696 kanslist vid svenska kansliets
tyska expedition, där han avancerade till
referendarie-sekreterare (1710). Vid kansliets
omorganisation, 1714, blef han statssekreterare
vid Kammarexpeditionen och erhöll 1716 en plats
i Upphandlingsdeputationen. Vid Goertz’ fall
förstod H. att rädda sig själf och vinna Ulrika
Eleonoras ynnest: han blef t. o. m. friherre och
statssekreterare för utrikesärendena 1719. För
att stärka sitt inflytande hos Ulrika Eleonora
lockade han sekreta utskottet 1719 att i enlighet
med hennes vilja, men utan kanslipresidenten
grefve Arv. Horns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
