- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
267-268

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höpken, von, svensk adlig ätt - Höpken 1. Daniel Niklas von H. - Höpken 2. Anders Johan von H.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

267

Höpken

268

vetskap, framställa begäran om frigifvande
af ett taget holländskt skepp och utfärdade
drottningens befallning därom utan rådets
vetskap. Detta tilltag föranledde en konflikt
mellan drottningen och Horn, som framkallade
den senares afskedande från kanslipresidents-
och riksrådsämbetena; härigenom grundlades den
fiendskap mellan Horn och H., som blef af ett
bestämmande inflytande på den följande tidens
historia. Genom sitt inflytande hos drottningen
ledde H. jämte Cronhielm och arfprins Fredrik
utrikespolitiken under år 1719 och hade en
viktig andel i afslutandet af fördragen med
Hannover och England. Vid 1723 års riksdag
slöt han sig till holsteinska partiet för att
undvika efterräkning för 1719 års politik och
var under de följande åren en af den holsteinska
partipolitikens främsta ledare. Vid partiets
fall under 1726-27 års riksdag måste H. lämna
sin plats i kansliet och utnämndes till president
i Kommerskollegium (1727). Såsom chef för detta
ämbetsverk verkade H. med ifver och öfvertygelse
för en kraftig utveckling af landets handel och
industri. Han förfäktade därvid den strängaste
merkantilism och statens kraftiga ingripande till
näringarnas stöd, ofta i strid med regeringens
mera försiktiga hållning. I förening med
K. Gyllenborg m. fl. började H. efter en tid
arbeta på Horns störtande. De vunno konung
Fredriks bevågenhet genom att på allt sätt gynna
hans af Horn klandrade kärlekshandel med fröken
Taube. Vid riksdagen 1734 trädde de i spetsen för
krigspartiet och slöto den öfverenskommelse med
franska sändebudet Casteja, som grundlade det
s. k. hattpartiet (se d. o.). Casteja kallar
med rätta H. för detta partis "själ". Han
ledde partiet under dess första kamp för makten
med utomordentlig slughet och författade själf
anonyma smädeskrifter mot rådet och kansliet. Vid
riksdagen 1738-39 hade H. triumfen att se Horn
och hans anhängare störtas och hattpartiet gripa
makten samt den ekonomiska riktning H. länge
förfäktat vinna fullständig seger. Till belöning
för sina förtjänster erhöll H. vid samma riksdag
en gåfva af 8,000 dal. smt. H. var en skicklig
diplomat, men han var intrigant, härsklysten och
egennyttig och gick gärna krokiga vägar. Hans
förmåga att med orden dölja tankarna var väl
känd och mycket omtalad af hans samtida. Han var
föga nogräknad i valet af medel och mottog ofta
utländskt guld.

2. Anders Johan v o n H., den föregåendes son,
grefve, kanslipresident, statsman, f. 31
mars 1712 i Stockholm, d. där 9 maj 1789,
studerade 1728-30 vid Uppsala universitet,
tjänstgjorde 1730-32 som attaché vid svenska
beskickningen i London och gjorde 1732-34 en
studieresa genom Holland, Frankrike, Italien
och Tyskland. Efter hemkomsten arbetade H. i
kansliets utrikesexpedition, i hvilken han redan
1728 blifvit inskrifven; men då han som son af
kanslipresidenten Arv.

Horns bittraste fiende och anhängare
af det nybildade hattpartiet icke kunde
vänta någon snabbare befordran, mottog
han en kamrnarjunkarsyssla hos hertigen af
Pfalz-Zweibrücken. Ekonomiska svårigheter och
faderns tilltagande sjuklighet hindrade honom
emellertid att tillträda denna befattning,
och hattpartiets seger vid 1738 års riksdag
gaf honom hopp om en lysande framtid i
Sverige. Ehuru blott 26 år gammal, invaldes
han (1738) i sekreta utskottet, som gaf honom
en plats i sin viktigaste afdelning, Mindre
sekreta deputationen. 1739 utnämndes han till
kanslijunkare och användes under de närmast
följande åren af kanslipresidenten Gyllenborg
som biträde vid den hemliga brefväxlingen. Vid
följande riksdag 1740-41 var H. ånyo medlem
af de viktigaste utskotten; för hans räkning
tillskapade sekreta utskottet 1741 en andra
expeditions-sekreterartjänst i kansliet,
och s. å. erhöll han i uppdrag att ledsaga
grefve Ch. E. Lewenhaupt i fält för att föra de
underhandlingar, som ryska regeringen väntades
skola inleda. När krigspolitikens eländiga
resultat hotade medföra hela hattregeringens
fall vid riksdagen 1742-43, kämpade H. troget på
sitt partis sida, och han nämnes bland dem, som
mösspartiet ämnat afsätta, om de nått fullständig
seger. När bondehären intågade i Stockholm, fann
H. för godt att jämte Tessin och andra bland de
mest hatade hattarna lämna hufvudstaden för att
sätta sin person i säkerhet. Vid riksdagen 1746
-47 räknades H. redan till hattpartiets främsta
krafter, deltog i partiets hemliga ledning och
de främsta utskotten samt kom att personligen
ingripa i partikampen på ett afgörande sätt,
då han i nov. 1746 förmådde de splittrade
och tvekande ständerna att gentemot ryske
ministern v. Korffs oförskämda förmaningar
till tronföljaren ena sig om en "nationell
förklaring", hvari de tillkännagåfvo, att
de af fri vilja valt Adolf Fredrik samt att
de med lif, blod och egendom skulle försvara
honom och hans bröstarfvingar. Det skarpsinne
och den framställningskonst, som H. vid detta
tillfälle lade i dagen, förskaffade honom 22
dec. 1746 den då oerhörda utmärkelsen att,
ehuru han var endast 34 år gammal och beklädde
endast en expeditionssekreterarbefattning, kallas
till riksråd. För att mildra oviljan mot denna
kränkning af vanliga befordringsregler hittade
man på att samma dag före riksrådsvalet utverka
af konung Fredrik en hofmarskalksfullmakt åt
honom. Det var på H:s förslag, som samma riksdag
beslöt inrättandet af de svenska riddarordnarna,
för att beröfva de utländska ordnarna deras
lockelse. Efter Tessins afskedstagande
utsågs H. 1752 till kanslipresident. I denna
egenskap fick han den svåra och ömtåliga
uppgiften att som rådets främste ledamot
förfäkta dess makt och rätt gentemot konungens
maktutvidgningsplaner. H. var ingen dogmatisk
beundrare af frihetstidens författning, men
det var hans plikt att försvara det bestående
statsskicket, och han ville ingalunda medgifva
någon ändring däraf under den dåvarande konungens
regering. H:s högdragna och ömtåliga väsen bidrog
kanske icke litet att skärpa konflikten med
konungaparet under de närmast följande åren. Vid
riksdagen 1755-56 vände sig både konung och
råd med sina klagomål till ständerna. Rådets
memorial var författadt af H:s fina och skarpa
penna. Äfven senare under riksdagen användes
hans förmåga vid viktiga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free