Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höpken, von, svensk adlig ätt - Höpken 3. Karl Fredik von H. - Höpken 4. Karl Otto von H - Höppener, Per Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
271
Höppener
272
Carleson 2) en resa till Österlandet för
att samla upplysningar ang. den levantiska
handeln. I Konstantinopel inledde de på eget
bevåg och fortsatte sedermera enligt sekreta
utskottets uppdrag (1734) underhandlingar om ett
förbund mellan Sverige och Turkiet, förordnades
i dec. 1734 till chargés d’affaires och 1738
till envoyés extraordinaires därsammastädes
samt afslöto 1737 ett handelsfördrag och 1739
ett försvarsförbund med Turkiet. 1744-47 var
H. svensk minister i Köpenhamn och kallades
sistnämnda år till statssekreterare vid
Krigsexpeditionen. 1757 utnämndes H. till
president i Kammarkollegium och 1767 genom byte
med grefve M. v. Hermansson till president
i Kammarrevisionen, från hvilken befattning
han afgick s. å. H. tillhörde liksom hela
sin släkt hattpartiet och räknades från 1751
års riksdag ända till frihetstidens slut
såsom en af dess främsta förkämpar. Han var
led. af sekreta utskottet vid nästan samtliga
riksdagar från 1751, medlem af hattpartiets
hemliga partistyrelse och en tid en af
dess penningutdelare, därjämte 1751-62
bankofullmäktig. Under riksdagen 1755-56
uppfördes H. fyra gånger på rådsförslag,
men förbigicks städse på grund af hofvets
ovilja. Då H:s broder kanslipresidenten
A. J. v. Höpken under riksdagen 1760-62
uppoffrades af hattpartiet och måste afträda
från sitt ämbete, närmade sig H. för en tid
mössorna och hofvet, men återgick snart till
sitt gamla parti. Yid riksdagen 1769 var han
åter i dess främsta led och inledde striden om
en författningsrevision genom ett angrepp på
den af mössorna 1766 stiftade förordningen om
lagarnas verkställighet. Vid de underhandlingar
om försoning mellan partierna, som försiggingo
inför konung Gustaf III före 1771 års riksdag,
var H. en af hattpartiets förtroendemän. Efter
revolutionen drog sig H. tillbaka från politiken.
4. Karl Otto von H., den föregåendes kusin,
friherre, ämbetsman, f. 1715 i Tönning, d. 7
mars 1782 i Wismar, kom 1738 till Sverige samt
blef 1739 e. o. kanslist i Utrikesexpeditionen
och s. å. kommissionssekreterare i Köpenhamn,
hvarifrån han 1745 förflyttades till
Paris. 1749-54 var han ministre plénipotentiaire
och 1754-55 samt 1758-65 envoyé extraordinaire
vid kur-sachsiska och polska hofven. Efter
att 1767 ha erhållit statssekreterarfullmakt
utnämndes han 1769 till president i Wismarska
tribunalet. H. tillhörde hattpartiet, bland
hvars trognaste anhängare han räknades, och
var vid riksdagarna 1755-56 och 1769-70 medlem
af sekreta utskottet. Vid den senare riksdagen
uppfördes han två gånger på riksrådsförslag,
och vid 1771 års riksdag var han äfven i fråga
till riksråd och vice ordf. i Kanslikollegium,
men mössorna förhindrade hans uppförande
på riksrådsförslaget. 1771 upphöjdes han i
friherrligt stånd. l-3. L. S.
Höppener, Per Johan, publicist, f. 2 mars 1725
i Linköping, d. 5 jan. 1802 på Dufnäs, vid
Stockholm, studerade i Lund, där han disputerade
1748 under Lagerbrings presidium, promoverades 1749
till filos. magister i Greifswald och
inträdde 1750 som e. o. i Riksarkivet och auskultant i
Svea hofrätt. 1752 utnämndes han till kanslist,
men lämnade 1759 ämbetsmannabanan och erhöll vid
afskedet titeln hofrättsassessor. H. egnade
sig därefter, utom åt vården af sina enskilda
angelägenheter, åt politiskt skriftställen och
advokatverksamhet.
H. var en kunnig och begåfvad man, men en tvetydig
karaktär. Advokatoriskt anlagd, stridbar till
lynnet och hetsig, var han nästan ständigt
invecklad i långvariga processer äfven för egen
del - så förde han uppseendeväckande rättegångar,
som varade i årtionden, dels med hustruns
släkt angående hennes arf, dels med sina egna
syskon om arfskiftet efter föräldrarna - och var
oupphörligt under åtal för missfirmligt skrifsätt
och äreröriga beskyllningar mot sina motståndare
eller ämbetsmyndigheter. Som politisk
skriftställare debuterade H. i mösspartiets
tjänst med flera skarpa stridsskrifter mot
hattpolitiken eller med memorial, som af andra
framburos hos ständerna. Ryktbarast af dessa är
ett memorial om utvandringen, som kammarherre
Wattrang 1765 uppläste på riddarhuset. Efter
revolutionen ställde H. sin skarpa penna till
Gustaf Ill:s förfogande och emottog af honom i
hemlighet ekonomiskt understöd härför. Hans mest
kända broschyrer från denna tid äro Bondekuren
för den sjuka rikskroppen och Negotiorum
gestio (båda 1774) för myntreformen och Tertius
interveniens (s. å.) för tryckfriheten. I
april 1774 begärde H. i en inlaga att till
tryckning utfå hofrättens protokoll i dess
öfverläggning ang. tryckfriheten, hvartill
H. förmodligen eggats af konungen för att
stödja dennes afsikt att mot rådets vilja
utfärda en ny tryckfrinetsförordning, som
också strax därefter utkom. I sin inlaga hade
H. som vanligt användt så förgripliga uttryck
mot rådet och hofrätten, att han ställdes under
åtal och af hofrätten dömdes till böter och
afbön, men då målet hänsköt till konungen, lät
denne detsamma förfalla, mot det att H. nedlade
rekonventionstalan mot öfverståthållaren
riksrådet Karl Sparre, som något oförsiktigt
ingripit i detsamma. H:s process följdes med
stor uppmärksamhet, han ansågs som förföljd för
sin kamp för tryckfriheten och betraktades som
en frihetens förkämpe. 1779 inlämnade H. till
konungen en skrift kallad Somnium politicum med
grunddrag till en ny författning. På 1780-talet
inträdde en brytning mellan H. och konungen,
och i sina senare skrifter och anteckningar
gick H. mycket illa åt konungen och hans
gunstlingar. H. fortsatte sitt skriftställeri
ända till slutet af sitt lif; de flesta af hans
broschyrer stannade emellertid i handskrift,
och något större inflytande hade han icke. H:s
skrifter äro i allmänhet deklamatoriska
och frasrika, fulla af häftiga utfall mot
aristokratien och ämbetsmännen, men magra på
positivt innehåll. Med en viss konsekvens
förfäktar han dock alltid en demokratisk
samhällsåskådning, ser i bönderna samhällets
kärna, yrkar på jordbrukets förkofran samt är en
varm vän till tryckfriheten. Han förblef alltid
en beundrare af frihetstidens författning. Under
sin anställning i Riksarkivet utarbetade
H. en förtjänstfull Förteckning uppå alla
Kongl. placater etc., som ifrån år 1522 till
och med 1750 på Kongl. befallning af trycket
serskilt utgångne äro (tr. i tre delar 1754).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
