- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
603-604

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Infinitiv, språkv. - Infinitivattribut, språkv. Se Attribut - Infinitivisk, språkv. - Infinitum, lat., obegränsadt - Infirmitet, svaghet - Infix, språkv. Se Affix - In flagranti, jur., på bar gärning - Inflammation

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ståndpunkt för sig och efter utseendet
den primitivaste af alla - kanske dock att
förklara som beroende på ett uppgifvande af den
i grundspråket påbörjade infinitivbildningen -
intaga de keltiska språken, hvilka, åtminstone
i sin äldre form (forniriska o. s. v.), icke
alls synas känna till en infinitiv i den
vanliga meningen. De forniriska med orätt
s. k. infinitiverna äro ingenting annat än
(med flera olika afledningssuffix bildade)
verbalabstrakta (ofta med fullständig böjning:
nominativ o. s. v., och nominal rektion,
objektet i genitiv). Infinitivens bruk erbjuder
f. ö. flera intressanta företeelser, t. ex. dess
substantivering med artikel i grekiskan, tyskan
och de romanska språken, dess användning som
imperativ m. m. I allmänhet torde kunna sägas,
att denna formgrupp i flera afseenden är en af
de mera svårtydda; särskildt torde den här ej
vidrörda mera språkfilosofiska frågan om den
egentliga arten af dess funktion ännu icke vara
tillräckligt utredd. Hufvudarbetet på detta
område är Jollys "Geschichte des infinitivs
im indogermanischen" (1873). Jfr Ludwig,
"Infinitiv im Veda" (1879) samt litteraturen
hos Brugmann i "Grundriss der vergleichenden
grammatik der indogermanischen sprachen", II.
O. A. D. (K. F. J.)

Infinitivattribut, språkv., attribut, som utgöres
af en infinitiv. Se Attribut.

Infinitivisk, språkv., som utgöres af en
infinitiv (se d. o.).

Infinitum, lat., obegränsadt, obestämdt. - In
1. ad infinitum, lat., i oändlighet. Jfr
Infinit.

Infirmitet (af lat. nekande in och firmus,
stark), svaghet, kraftlöshet.

Infix (lat. infixus, fäst inuti), språkv. Se
A f f i x.

In flagranti (lat.; se Flagrant), jur., "på bar
gärning", säges en förbrytare träffas, då han
öfverraskas vid själfva utförandet af brottet. I
äldre tider medförde ett sådant förhållande
rättsliga verkningar i flera afseenden. Vid
många brott egde målseganden i dylika fall en
rätt att själf hämnas å förbrytaren, hvilken rätt
var honom förmenad under andra förhållanden. Ofta
blef ock straffet för brottet i så fall betydligt
svårare än eljest, hvilket man förklarat därmed,
att endast utsikten till ett synnerligen strängt
straff antogs skola förmå målseganden att afstå
från den själfhämnd, hvartill omständigheterna
här särskildt frestade honom. Då en förbrytare
gripits på bar gärning, blef det ej heller fråga
om någon rätt för honom att värja sig med ed,
utan han ansågs, i fall målseganden med ed
styrkte förhållandet, utan vidare öfverbevisad
om brottet. Enligt den nyare rätten utöfvar
den omständigheten, att en förbrytare träffats
på bar gärning, intet inflytande på brottets
bestraffning. Däremot är denna omständighet icke
utan betydelse i processuellt afseende. Så får
enligt svensk rätt förbrytare, som träffas på
bar gärning eller å flyende fot, af en hvar
gripas, i fall förhållandena äro sådana, *tt
häktning öfver hufvud är tillåten. Vidare
gäller det att, ehuru det i allmänhet ej
är medgifvet en person att själf återtaga
gods, som blifvit honom olofligen afhändt,
en sådan rätt dock förefinnes, "där stulet
gods å färsk gärning finnes". Sätter sig någon
till motvärn mot den, som sitt å bar gärning
återtaga vill, eger man rätt att göra allt
det våld, som för återtagandet är nödvändigt.
J. H-r. (N.S-g.)

Inflammation (lat. inflammatio, brand;
grek. flo’gosis), med. Då en kroppsdel på ett
eller annat sätt blir skadad, genom mekaniskt
våld, förbränning, förfrysning, inverkan
af kemiskt retande medel, sjukdomsalstrande
bakterier m. m., uppstår vanligen en inflammation
i det skadade stället. Detta blir svullet
(tumör), i sin helhet eller i vissa partier
rodnadt (rubor), känns, om det ligger på ytan
af kroppen, vanligen varmare (däraf namnet) än
omgifningen (calor) och gör i många fall ondt
(dolor). Till grund för dessa förändringar ligger
en serie dels jämsides förlöpande, dels efter
hvarandra följande patologiska processer. Det
inflammationen utlösande skadliga momentet
har medfört eller medför allt fortfarande
degeneration och eventuellt sönderfall af
den angripna väfnaden; rodnaden och värmen
förorsakas af utvidgning af blodkärlen och
därmed följande rikligare blodtillförsel;
svullnaden uppstår genom utsippring af
blodbeståndsdelar - ofta endast blod vatten
- i väfnadsmellanrummen (exsudatbildning),
smärtan genom de förändrade förhållanden, för
hvilka de smärtförmedlande nerverna å ort och
ställe bli utsatta. Förr eller senare göra sig
emellertid - om det skadliga momentet ej är
alltför häftigt verkande - helande processer
gällande; exsudatet bortskaffas, och den af
degenerationen förorsakade väfnadsförlusten
täckes genom nybildning af samma slags väfnad
(väfnadsproliferation). Hvart och ett af de
olika momenten i den sålunda mycket komplicerade
inflammationsprocessen kan nu framträda i
mycket olika grad, och olika inflammationer
te sig därför mycket olika. Inflammationen
kan vara akut eller kronisk. Vid de akuta
formerna dominerar ibland väfnadssönderfallet,
och inflammationen blir nekrotisk, brandig
eller difterilisk. Mycket ofta träder å andra
sidan exsudatbildningen i förgrunden, och man
särskiljer då olika former alltefter exsudatets
beskaffenhet; inflammationen kallas serös,
om exsudatet är tunnflytande, vattenliknande
(exempel: brännblåsor, många fall af "vatten
i lungsäcken"), fibrinös, om det är rikt på
fibrin och därför stelnar, koagulerar (exempel:
den vanliga lunginflammationen, vid hvilken
lungcellerna utfyllas af små fibrinproppar),
varig l. purulent, om exsudatet består
öfvervägande af varkroppar, ett slags utvandrade
hvita blodkroppar. Utvandra vid exsudationen
äfven röda blodkroppar, kallas inflammationen
blodig l. hemorragisk. Om exsudatet ej
blott aflagras i väfnadsmellanrummen, utan
äfven flyter ut på ytan af ett organ, såsom
vanligen sker vid inflammation i slemhinnor,
benämnes inflammationen katarr. - Å andra sidan
kunna äfven de väfnadsnybildande processerna
spela hufvudrollen, nybildningen mer än
täcker väfnadsförlusten; inflammationen är
produktiv. Denna form förekommer särskildt
vid från början kroniska inflammationer,
såsom vid vissa ofta upprepade eller ständigt
inverkande lindriga retningar, men äfven i vissa
fall af ursprungligen akuta inflammationer,
nämligen då exsudatet endast långsamt kan
undanskaffas (exempel: sammanlödning af lung-
och hjärtsäckarnas eller bukhinnans bägge blad
genom bindväf, som inväxer i ett vid den akuta
inflammationen i mellanrummet mellan de bägge
bladen utsöndradt fibrinlager; småningom skeende
utfyllning af en sårhåla genom ärrväfnad.) -
De vanligaste af de akuta inflammationerna,
såsom lunginflammation, luftrörs-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:35 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free