Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 1113-1114 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivalo, Herman Santeri - Ivalojoki, guldförande flod i Finland - Ivan, ryska furstar - Ivan 1. I. I Danilovitj - Ivan 2. I. II Ivanovitj - Ivan 3. I. III Vasiljevitj den store - Ivan 4. I. IV Vasiljevitj den förskräcklige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1113

Ivalojoki-Ivan

1114

tor för det ungfinska ledande organet
"Päivälehti". Intresserad särskildt för sociala
frågor, har han deltagit i det politiska lifvet
äfven som landtdagsman. På svenska föreligga
vidare af I:s arbeten "Från reservkasärnen"
(1893), "En bondehöfding" (1894) och "Margareta"
(1903). T. C.

1’valojoki [-låjåki], guldförande flod i
finska Lappmarken, upprinner i Enontekis vid
finsk-norska gränsen och flyter därifrån i
östlig riktning till Enare sjö. Dess öfre lopp
går genom vidsträckta mossar, dess mellersta
genom en ganska djup bergsklyfta, dess nedersta
genom sandiga aflagringar, afsatta af floden
vid ett forntida högre vattenstånd i Enare
sjö. Längden är omkr. 170 km., flodområdet
omkr. 3,400 kvkm. - Sedan efter långvariga
letningar inom hela finska Lappmarken vid Ivalo
anträffats guld 1868, har där årligen bedrifvits
guldvaskning, i början under vissa år med en
arbetsstyrka af 400-500 man, men på senare
tiden endast i ringa skala af den kringboende
befolkningen. Guldutbytet har varit i medeltal
omkr. 15 kg. per år (maximum 55 kg., till ett
värde af omkr. 136,000 kr.). Under de senaste
åren ha blott några få kg. erhållits. Hela
den hittills erhållna guldfångstens värde
belöper sig till omkr. l mill. kronor. Guldet
förekommer vid Ivalos mellersta del och vid de
från s. kommande bifloderna Sotajoki och Palsi
samt i ett par östligare floder, ELangasoja och
Lutto, dels i sanden och det ofta mycket steniga
gruset på flodstränderna, dels i berggrundens
sprickor. Beskaffenheten tyder ofta på, att det
ej vandrat lång väg längs flodbottnen. Länge
sökte man förgäfves guldets moderklyft, till
dess grufarbetaren Henry Kärkelä 1901 fann en af
limonitisk järnmalm bestående gång, som innehöll
guld i ganska riklig mängd. Detta fynd föranledde
prospekteringsarbeten i ganska storartad skala
under de följande åren. De i allmänhet smala
gångarna, hvilka nedåt öfvergingo i oförvittrad
järnspat jämte kvarts etc., befunnos dock
genomgående ha en ytterst låg guldhalt. Efter
all sannolikhet förekomma dock undantagsvis
rikare partier (s. k. "pockets"), hvarför det
icke synes omöjligt, att den ännu fortsatta
försöksdriften kan uppdaga något sådant.
J- J- S.

Ivan, ryska furstar.

1. I. I Danilovitj, furste af Moskva, i sin
egenskap af insamlare af tatarskatten åt kanen
af Kiptjak kallad Kalitá (penningpungen),
var yngre son till grundläggaren af
furstendömet Moskva, Alexander Nevskijs son
Daniel, utnämndes af kanen till storfurste
1328 och afled 1340. Se vidare
Ryssland, historia.

2. I. II Ivanovitj, furste af Moskva, den
föregåendes yngre son, f. 1326, efterträdde 1353
som storfurste sin broder Simeon den stolte.
Vid I:s död, 1359, var furstendömet Moskva så
försvagadt, att furst Dmitrij af Suzdal kunde
tillvälla sig och under några år bibehålla
storfurstevärdigheten.


3. I. III Vasiljevitj den store, den
föregåendes sonsons sonson, f. 22 jan. 1440,
erkändes 1449 som sin faders, Vasilij den
blindes, medregent, blef efter dennes död,
1462, ensam storfurste och afled 27 okt. 1505.
Personligen nästan feg, men kallt beräknande,
kunde han, så länge klokheten föreskref det,
visa en skenbar undfallenhet, men ådagalade,
när rätta tiden var inne, en hänsynslöshet,
som icke ens skonade hans närmaste anförvanter.
Han icke blott förenade i sin hand alla sin
faders skiftade besittningar, utan lade äfven
under sitt omedelbara välde furstendömena
Jaroslavl och Tver, republiken Vjatka
m. fl. områden, fullbordade (1478) republiken
Novgorods underkufvande och vägrade därefter
att till "Gyllene hordens" kan erlägga den
öfliga tributen. Kanen grep till vapen, men
aftågade utan fältslag från de båda härarnas
mötesplats vid Oka (1480) och fick under
återtåget sin här upprifven af de krimske
tatarerna. Därmed upphörde storfurstens
vasallskap under Djingis-kans efterträdare,
och I. prisades sedermera som Rysslands
befriare från tatarerna. Redan från 1475 hade
han upptagit Novgorods gamla gränsstrider
med Sverige. Fientligheterna, afbrutna af
flera illa iakttagna stilleståndsfördrag,
fortforo till 1497, då en ordentlig vapenhvila
afslöts, utan att de ömsesidiga, ödeläggande
härjningarna medförde någon förändring af
gränserna. I. förenade under sin spira de
förut skingrade ryska landsdelarna, styrde
dem som själfhärskare och betraktade sig
efter sitt giftermål med Sofia, af de grekiske
Palaiologernas ätt, som de ortodoxe kejsarnas
efterträdare. Om hans strider i Litauen och
regering i öfrigt se Ryssland, historia.


4. I. IV Vasiljevitj den förskräcklige,
den föregåendes sonson, f. 25 aug. 1530,
uppsteg efter sin fader, Vasilij IV, 1533 på
tronen och afled 18 mars 1584. 1533–38 sköttes
styrelsen af hans moder, Elena, dotter till den
litauiske fursten Michail Glinskij, men efter
hennes död blef Rysslands styrelse ett mål för
de förnämsta bojarsläkternas maktlystnad och
inbördes afundsjuka. T. lyckades efter en tid
med hjälp af sin mödernesläkt själf öfvertaga
styrelsen, kröntes 1547 af metropoliten
Makarij till tsar och förmäldes s. å. med
Anastasia Romanovna, hvilken tillhörde en utom
partistriderna stående bojarätt och utöfvade en
lyckligt mildrande inverkan på sin våldsamme och
lidelsefulle make. Hon afled emellertid efter
några års äktenskap. Om riksförvaltningens
omdaning, krigsväsendets nyorganisation och
I:s eröfringståg mot Kazan, Astrahan och den
livländska ordensstaten samt hans strider med det
svenska väldet och Polen se närmare Ryssland,
historia. 1582 måste I. genom freden i Zapolje
erkänna polackernas besittning af större delen af
Livland, och genom flera stillestånd, senast vid
Pliusa 1583, nödgades han i svenskarnas händer
lämna såväl Estland som Keksholm, Ivangorod, Jama

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>