- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
25-26

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes. 22 påfvar - Johannes (grek. ???) östromerska (bysantinska kejsare)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

15. J. XV (985—996),son till den romerske
prästen Leo, åtnjöt föga anseende, afhängig som
han var af patriciern Johannes Crescentius II.
Under hans pontifikat skedde (3 febr. 993) den
första af påfven vidtagna helgonförklaringen
(Udalrik från Augsburg).

16. J. XVI (997—998), en grek från Rossano i
Kalabrien vid namn Johannes Philagathus, blef
genom kejsarinnan Teofanos ynnest 982 abbot
af Nonantula och senare biskop (ärkebiskop)
af Piacenza. J. uppsattes af den ofvannämnde
Crescentius som motpåfve mot den af Otto III
stödde Gregorius V. Vid Ottos återkomst blef
J. insatt i ett kloster, sedan han blifvit
bländad samt fått öron, näsa och tunga
afskurna. Han dog sannolikt 2 april 1013.

17. J. XVII (juni—dec. 1003), en förnäm
romare med namnet Sicco, uppsattes af Crescentius
på påfvestolen, men afled redan efter ett
halft års pontifikat. Före sin upphöjelse på
påfvestolen var han gift.

18. J. XVIII (1003—09) var son af en
romersk präst och hette eg. Fasano.
Han uppsattes på påfvestolen genom Crescentius’
inflytande, men om hans regering känner
man föga.

19. J. XIX (1024—32), en romersk senator vid
namn Romanus, lyckades efter broderns,
Benedikt VIII:s död, genom mutor med det
tuskulaniska adelspartiets hjälp blifva vald
till påfve. För att befria sig från sin
därigenom ådragna skuldbörda var han icke
ovillig att mot kontant erkänsla godkänna
patriarken af Konstantinopel som ekumenisk
biskop, m. a. o. österns påfve, men tvangs
af reformvännernas förbittring att afbryta
underhandlingarna. Trots J:s personliga
ovärdighet och hans schackrande med ämbeten
synes dock själfva påfvedömet äfven under hans
regering ha bevarat sin prestige.

20. J. XXI (1276—77), Petrus Juliani
från Lissabon, sedan 1273 kardinalbiskop
af Tusculum, kallade sig som påfve J. XXI,
ehuru han egentligen var den tjugonde af namnet.
(Före J. XV inskjuter Marianus Scotus en påfve
Johannes, Roberts son, hvilken emellertid
uppvisats vara en myt.) J. var en lärd,
men opraktisk och svag man. Huruvida J., som
man redan på 1300-talet antog, är identisk
med den ”Petrus Hispanus”, som författat en
mängd medicinska och filosofiska arbeten,
synes ovisst. J:s bemödanden att förena
Europas furstar och folk till ett korståg
blefvo fruktlösa. J. omkom vid instörtandet af
ett tak i det påfliga palatset i Viterbo.

illustration placeholder

21. J. XXII (1316—34), f. i Cahors
omkr. 1244, hette eg. Jacobus de Osa (Jacques
Duèse
), blef 1300 biskop af Fréjus,
1310 af Avignon, 1312 kardinalbiskop af
Porto samt 1316 efter en tvåårig sedisvakans
påfve. Hufvudmålet för hans sträfvanden var
att undanröja återstoden af det kejserliga
inflytandet i Italien. Till följd häraf
råkade J. i strid med den tyske konungen Ludvig
af Bajern, som han uppmanade att nedlägga
regeringen, bannlyste och förklarade afsatt
(1324). Ludvig svarade med att vädja till
ett kyrkomöte, anklagade J. för kätteri
med anledning af hans hållning i den inom
franciskanorden pågående armodsstriden, lät
1328 kröna sig i Rom och uppsatte s. å.
mot J. en motpåfve Nikolaus V, som dock 1330
underkastade sig J. i Avignon. I påfvedömets
och kyrkans historia betecknar J:s pontifikat
en utveckling till en mera genomförd
centralisation i förvaltningen äfvensom
skapandet af ett fiskaliskt finanssystem
(påbud om annater 1316, kanslitaxa o. s. v.),
som i den senare medeltidens kyrkliga historia
spelat en så stor roll. Samtida källor tala om
J:s girighet, men deras uppgifter rörande hans
efterlämnade skatter ha af Ehrle bevisats vara
i hög grad öfverdrifna. Äfven för den kanoniska
rättens utveckling har J:s pontifikat varit af
betydelse. Om den statsrättsliga litteratur,
hvartill J:s kamp med Ludvig af Bajern gaf
upphof, se Marsilius och Occam.

22. J. XXIII (1410—15), en neapolitanare vid
namn Baldassarre Cossa, var från början krigare
(sjöröfvare?), men ingick sedan i kyrkans
tjänst. Rikt begåfvad, men utan samvete,
blef han 1402 kardinal, 1403 legat i Bologna
samt inlade stora förtjänster om den påfliga
finansförvaltningen. Han var själen i konsiliet
i Pisa och utöfvade på påfven Alexander V ett
afgörande inflytande. Sedan han emellertid 17
maj 1410 själf bestigit påfvestolen, vände sig
hans lycka. Hans kraft syntes som förlamad,
han försummade att begagna sin seger öfver
Ladislaus af Durazzo och måste till slut kasta
sig i armarna på kejsar Sigmund, som tvang honom
att sammankalla ett kyrkomöte i Konstanz. Efter
att ha gjort ett försök att fly, blef han af
kyrkomötet 29 maj 1415 afsatt, ehuru hvarken
bättre eller sämre än sina samtida, hölls
fången på olika ställen (Radolfzell, Gottlieben,
Heidelberg, Mannheim), men frigafs 1418 efter
erläggande af en stor lösepenning och utnämndes
till kardinalbiskop af Tusculum. J. afled 1419.

Litt.: Langen, ”Geschichte der römischen kirche
von Leo d. grossen bis Nicolaus I” (1885);
Hodgkin, ”Italy and her invaders”, III—VI
(1885—95), Langen, ”Geschichte der römischen
kirche von Nicolaus I bis Gregor. VII” (1892),
Hauck, ”Kirchengeschichte Deutschlands”, II, III
(2:a uppl. 1900); Sickel, ”Das privilegium Ottos
I. für die römische kirche” (1883), Hirsch, ”Das
sog. paktum Ottos I. vom jahre 962”, Stapper,
”Papst Johannes XXI” (1898), Müller, ”Der kampf
Ludwigs v. B. mit der römischen kurie”, I (1879),
Haller, ”Papsttum und kirchenreform”, I (1903),
och L. Pastor, ”Die römischen päpste seit dem
ausgange des mittelalters”, I (4:e uppl. 1901),
och där anförd litteratur.
T. H—r.

Johannes (grek. Ἰωάννης), östromerska
(bysantinska) kejsare.

1. J. I Tzimiskes, f. omkr. 925 i Armenien,
d. 976, blef kejsar Romanos II:s fältherre
därstädes och understödde 963 Nikeforos Fokas,
då denne på grund af sitt giftermål med Romanos’
änka, Teofano, uppsteg på tronen, men bidrog
liksom Teofano till hans störtande och mord 969
och blef då själf kejsare. Han var utsväfvande,
men mild och rättrådig, segrade öfver ryssar
och bulgarer samt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free