- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
27-28

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes (grek. ???) östromerska (bysantinska kejsare) - Johannes, finska biskopar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

27

Johannes

28

återtog från sarasenerna hela Syrien, utom
Jerusalem. Hans regering betecknar jämte
efterträdarens, Basileios Bulgaroktonos’,
det bysantinska rikets egentliga höjdpunkt. -
2. J. II Ko m n en o s, son till Alexios I
Komnenos, f. 1088, d. 1143, efterträdde 1118
sin fader som kejsare (se Anna K o m n e n a)
och kallades för sin ädla karaktär K al o-J o
ann e s (den ädle J.). Han förde lyckliga krig
mot sultanen af Ikonion och andra rikets fiender
samt understödde de kristne i Palestina. Hans
minister och ungdomsvän, turken Axuchos,
delar med honom äran af en efter bysantinska
begrepp sällsynt lycklig och från grymheter
fri regering. - 3. J. III Dukas Yatatzes,
f. 1193, d. 1254, var förmäld med Theodoros
I Laskaris’ dotter Irene, blef 1222 efter sin
svärfader kejsare i östromerska rikets dåvarande
residens, Nicsea, och förberedde genom lyckliga
krigsföretag återvinnandet af Konstantinopel
som rikets hufvudstad. - 4. J. IV Laskaris,
den föregåendes sonson, ärfde, ännu omyndig, i
aug. 1258 kejsarvärdigheten i Nicsea efter sin
fader, Theodoros II, bländades 1261 af Mikael
Palaiologos och dog i Italien 1274. - 5. J. V P a
l a i o l o g o s, likasom J. II kallad K al o-J
o an n e s, f. 1332, d. 1391, blef 1341 kejsare
i Konstantinopel efter sin fader, Andronikos III,
men kom i verklig besittning af sitt rike, först
sedan hans medtäflare Johannes Kantakuzenos (se
J. VI) 1355 dragit sig tillbaka och dennes son
Matthaios 1356 nödgats taga samma steg. J. sökte
1359 i Västerlandet förgäfves hjälp mot turkarna,
var i flera år undanträngd från tronen af sin
son Andronikos (IV) och mot slutet af sin lefnad
ånyo satt i trångmål genom dennes son Johannes
(se J. VII). - 6. J. VI Kantakuzenos, d. 1383,
var nära vän till kejsar Andronikos III och
blef 1341 förmyndare för hans son Johannes
(V), men upprättade 1347 efter en flerårig,
af hofintriger framkallad partistrid ett eget
kejsardöme med Didy-motheichon (i Tracien)
till hufvudstad, under det att myndlingen fick
behålla kejserlig värdighet och mottaga J:s
dotter till gemål. Snart blefvo dock de båda
kejsarna oense. J. upptog sin son Matthaios till
medkejsare, och ett fullständigt krigstillstånd
fortfor till 1355, då J. uppgaf kampen och
gick i kloster. Dessa långa, ändamålslösa, rent
personliga strider uttömde det ålderdomssvaga
rikets sista krafter. J. skref, under signaturen
Christodu-1 o s, ett historiskt verk i
fyra böcker, omfattande tidrymden 1320-56
(lättast tillgängligt i Migne, "Patrologia
grseca", vol. 153 f.) samt ett rätt betydande
antal skrifter af teologiskt och filosofiskt
innehåll. - 7. J. VII Palaiologos, d. 1408,
furste af Tessalonika, var medkejsare åt sin
fader Andronikos (IV), så länge denne genom
in-kräktning innehade Johannes V:s tron, samt
senare, 1399-1402, medkejsare åt sin farbroder,
Manuel II. - 8. J. VIII Palaiologos - äfven
kallad J. VI, då man frånräknar usurpatorn
Johannes Kantakuzenos och J:s kusin Johannes
(se J. VII), hvilken aldrig var ensam härskare -
den näst siste kejsaren i ösfcromerska riket,
f. 1390, d. 1448, efterträdde 1425 sin fader,
Manuel II. För att vinna Västerlandets hjälp mot
de öfvermäktige turkarna medverkade han till
den union, som 1439 på kyrkomötet i Florens
(se Ferrara-Florens-konsiliet), hvilket han
personligen bevistade,

ingicks mellan den romersk-katolska och den
grekiska kyrkan; men föreningen gick om intet
genom grekiska kyrkans motstånd, turkarna
utbredde alltmer sitt-välde, och J. kunde vid
sin död lämna sin broder Konstantin i arf
endast några rester af Bysantinska, riket,
nämligen Morea, Konstantinopel med dess omnejd
och spridda städer i Grekland. 1-8. (V. Lm.)

Johannes, finska biskopar:

1. J. I var prior i dominikanklostret
i Sigtuna,, då han 1286 valdes till finska
kyrkans styresman. Han var den förste af Finlands
biskopar, hvars tillsättning skedde i enlighet
med den kanoniska lagen. I motsats till sina
företrädare i ämbetet, hvilkas utnämning
af påfven merendels hvilat på konungens
förslag, kallades nämligen J. till den finska
biskopsstolen genom fritt val af domkapitlet
vid domkyrkan i Eäntämäki. I slutet af 1289
eller vid början af följande året kallades
han till ärkebiskop i Uppsala, ett ämbete,
som hän redan tidigare (1281-84) innehaft. Han
afled 1291, i Provence. - 2. J. II Petri, f. i
Västerås, d. 1370. Sina tidigare år tillbragte
han med studier vid universitetet i Paris,
där han förvärfvade magistergraden och rönte
den utmärkelsen att (23 juni 1366) blifva vald
till högskolans rektor, hvilken befattning han
dock endast en kortare tid innehade. Efter biskop
Henrik Hartmans-sons i Åbo död valdes han 1367 af
domkapitlet till dennes efterträdare, men måste
för att vinna den påfliga stadfästelsen företaga
en resa till Eom och erhöll där utnämningen
8 nov. s. å. Som finska kyrkans öfverhufvud
häfdade han med kraft kyrkans anseende och
förmåner samt tvekade ej att till och med
slunga bannstrålen mot en genom sitt ämbete och
släktförhållande så inflytelserik person som
höfdingen på Viborgs slott Sune Håkansson, emedan
denne undanhållit kyrkan några af konung Magnus
Eriksson till densamma skänkta gods. Särdeles
mån om prästerskapets rättigheter, ålade han i
stränga bref invånarna i Savolaks, Tavastland och
Satakunta att ordentligt utgöra utlagorna till
sina själasörjare. Såväl af påfven som af konung
Albrekt förvärfvade han stadfästelsebref på alla
åt finska kyrkan förut förlänade privilegier,
hvarjämte han äfven af ärkebiskop Birger, då
denne 1369 visiterade församlingen i Åbo, visste
att åt sitt prästerskap förskaffa nya förmåner
beträffande tiondeuppbörden. J. be-grofs i Åbo
domkyrka, som det uppgifves, vid sidan af den
store biskop Hemming. - 3. J. III V est-fal skall
ha varit född i Åbo (omkr. 1307), d. 1384. Han
tillhörde en släkt Vestfal, som måhända urspr,
inkommit från Tyskland, men af hvilken vid hans
tid och något senare flera medlemmar såväl i
Finland som i Stockholm framstodo som förmögna
och ansedda borgare. 1359-68 omnämnes J. som
kanik i Åbo och 1370 som domprost därstädes. Då
Johannes II 1370 afled, valdes J. omedelbart
till hans efterträdare och lyckades äfven
erhålla påf-vens sanktion, ehuru denne hade
förbehållit sig att själf få bestämma om platsens
besättande. Som biskop följde han i af seende å
bevakandet af kyrkans fördelar sina föregångare
värdigt i spåren. Han utverkade af påfven ett
stadfästelsebref å samtliga den finska kyrkans
privilegier och dämpade en i Nyland sedan gammalt
rådande tvist mellan prästerskapet och allmogen
rörande en kontribution, benämnd matskott. Med
ärkebiskop Birger i Uppsala råkade J. i delo om
en sak, hvaruti han till en-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:49 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free