Print (PDF) - On this page / på denna sida - Johannes' bref ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hit (juni s. å.) möttes han af underrättelsen om Gustaf Erikssons val till konung, erkände genast denne och kom till en början på synnerligen god fot med honom. Meningen var först, att han skulle återvända till Rom för att söka skaffa sig vidsträcktare fullmakt till kyrkans reformering och förmå påfven att godtaga Gustaf Trolles ersättande med en annan ärkebiskop. Troligen framemot hösten blef han emellertid i Stockholm af Uppsala domkapitels medlemmar vald till ärkebiskop och var nog fåfäng och svag att ernottaga denna höga värdighet, för hvilken han under dåvarande kritiska förhållanden ej egde nödig personlig auktoritet, vare sig i Sverige eller i Rom. Gustaf Vasa kunde ej heller af den nye påfven, Klemens VII, utverka vare sig bifall till Gustaf Trolles afsättning eller bekräftelse på det nya ärkebiskopsvalet, utan J. fick nöja sig med fullmakt (6 maj 1524) att som administratör förvalta ärkestiftet, tills Trolles sak blifvit rannsakad och af dömd. J. var den katolska kyrkan varmt tillgifven, men af naturen alltför svag och obestämd för att med kraft våga mot konungen uppträda till den gamla ordningens försvar. I den snart uppflammande striden mellan Gustaf Vasa och medeltidskyrkans förnämste svenske målsman, biskop Hans Brask i Linköping, kom J. därför att spela en tämligen underordnad roll och nådde snart eftergifternas gräns utan att därmed ha vunnit något för den svenska kyrkans bevarande under påfvemaktens lydnad. Hans fåfänga säges äfven ha framkallat personliga slitningar mellan honom och konungen. Sommaren 1525 hade han jämte grefve Johan af Hoya som sändebud besökt Lybeck för att vid den beramade skiljedomen om Gottland bevaka Sveriges intressen mot Danmark, och året därpå aflägsnade Gustaf Vasa honom ur riket under förevändning, att hans biträde behöfdes vid nya diplomatiska förhandlingar, denna gång med Polen om ett giftermål för konungens räkning, hvarjämte han i Finland skulle afvakta, om nya underhandlingar med Ryssland behöfdes. J. lämnade Sverige i aug. 1526, anbefallde sitt stift åt biskop Hans Brask och afbidade i Danzig händelsernas vidare utveckling. Vid ett besök i Rom blef han 1534 konfirmerad och vigd till ärkebiskop i Uppsala, men då hade för länge sedan den svenska reformationen fortskridit så långt, att för honom inga utsikter förefunnos för att återvända till Sverige och där taga sitt åt Laurentius Petri anförtrodda ämbete i besittning. J. framlefde sina återstående dagar som landsflykting under bekymmersamma ekonomiska omständigheter. Från Danzig kallades han 1537 af påfven att deltaga i det beramade kyrkomötet i Vicenza, begaf sig då till Italien och afvaktade dels i Rom, dels hos sin beskyddare patriarken Quirinus i Venezia, där han vistades 9 månader (1539-40), att det flera gånger uppskjutna kyrkomötet skulle komma till stånd. I jan. 1541 bosatte han sig i Rom, där han tillbragte sina sista år; han ligger begrafven i Peterskyrkan. - J. hade redan under sin beskickning till Lybeck 1525 samlat material till ett historiskt arbete om Sverige och där afskrifvit Albsrtus Krantzius' kort förut författade krönika om Sverige (afskriften förvaras i Lunds universitets bibliotek); i Danzig, Wien och Italien fortsatte han sina forskningar, hvilka resulterade i två större arbeten, en rikskrönika och en krönika om Uppsala ärkestift. Den förra, Historia de omnibus gothorum sueonumque regibus trycktes 1553 i Rom af hans efterlefvande broder, Olaus Magnus, hvilken sände den till Sverige med tillegnan till hertigarna Erik, Johan, Magnus och Karl; den utgafs 1554 i Rom och blef flera gånger omtryckt (i svensk öfv., af Er. Schroderus, utkom den af trycket 1620). Den senare, Historia metropolitanæ ecclesiæ upsaliensis, var färdigtryckt 1557 och utgafs i Rom 1560, två år efter Olaus Magnus' död (den finnes, jämte dennes biografi öfver brodern, intagen i "Scriptores rerum suecicarum", del III). I sin stora rikskrönika skildrar J., hufvudsakligen med ledning af Jordanes', Saxos, Krantzius' och Ericus Olais arbeten svenska folkets anor och dess konungars samt "de utländske göternas" bedrifter alltifrån landets bebyggande och dess förste konung, som skall ha varit Magog, Jafets son. De 16 första böckerna och en del af den 17 :e upptagas af hednatidens historia och innehålla en förunderlig väfnad af från andra författare okritiskt tagna uppgifter och afsiktlig dikt. Konungar, som bära namnet Erik eller Karl, äro i allmänhet stora hjältar och utmärkta regenter, under det att de, som bära något namn, som hade ljudlikhet med Gustaf, hvilken direkt persiffleras i skildringen af en uppdiktad sagokonung Gostagus, äro tyranner. J:s konungalängd har gifvit upphof till den länge gängse berättelsen, att Sverige före Erik den helige haft 8 konungar med namnet Erik (se Erik, sp. 779) och före Karl Sverkersson 6 med namnet Karl (se Karl, svenska konungar). Endast de sista afdelningarna af detta J:s arbete ha någon betydelse som historisk källa. Arbetet bestämde emellertid länge i hemlandet, särskildt bland den lärda världen, den allmänna uppfattningen af Sveriges fornhistoria. Svärmisk kärlek till fosterlandet och glödande danskhat äro J:s i denna krönika mest framträdande karaktärsdrag, för hvilka häfdatecknarens sannings-plikt alltför ofta får träda tillbaka. Om i krönikan inflickade tal af ärkebiskop Nils Ragvaldsson och Hemming Gadh se d. o. samt uppsatser af V. Söderberg i "Samlaren", 1896, och i "Historiska studier, tillägnade Harald Hjärne", 1908; en kritisk redogörelse för J:s äldre konungalängd ges af G. Löw, "Sveriges forntid i svensk historieskrifning" (1908). Äfven J:s krönika om Uppsala ärkestift är en, dock vida nyktrare hållen, tendensskrift, åsyftande att framhålla de svenske ärkebiskoparnas stora förtjänster som medlare i de politiska striderna. En kritisk undersökning af dess källor ges af B. Swartling, "Johannes Magnus' Historia metropoli-tanse ecclesiae upsaliensis" (i "Historiska studier, tillägnade .Harald Hjärne", 1908). V. S-g. Johannes Marquardi, biskop. Se Hans Markvardsson. Johannes Matthiae Gothus. 1. J. (Hans) d. ä., präst, f. 1570 i Västra Husby i Östergötland, d. 1637 i Norrköping, promoverades till magister i Wittenberg 1597, blef s. å. hertig Karls hofpredikant och 1599 präst och kyrkoherde i Norrköping, där han verkade "med utmärkt nit, drift och beröm"; bl. a. blef genom hans energi S:t Olai kyrka uppmurad af sten. Han efterlämnade 20 barn. J. är ett typiskt exempel på de svenske kyrkomännens under utländska resor danade andliga bildning under den stora krisen omkr. 1600. Jfr H. O. Sundelius,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
