Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes' bref ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hit (juni s. å.) möttes han af underrättelsen om
Gustaf Erikssons val till konung, erkände genast
denne och kom till en början på synnerligen
god fot med honom. Meningen var först, att han
skulle återvända till Rom för att söka skaffa sig
vidsträcktare fullmakt till kyrkans reformering
och förmå påfven att godtaga Gustaf Trolles
ersättande med en annan ärkebiskop. Troligen
framemot hösten blef han emellertid i Stockholm
af Uppsala domkapitels medlemmar vald till
ärkebiskop och var nog fåfäng och svag att
emottaga denna höga värdighet, för hvilken
han under dåvarande kritiska förhållanden
ej egde nödig personlig auktoritet, vare sig
i Sverige eller i Rom. Gustaf Vasa kunde ej
heller af den nye påfven, Klemens VII, utverka
vare sig bifall till Gustaf Trolles afsättning
eller bekräftelse på det nya ärkebiskopsvalet,
utan J. fick nöja sig med fullmakt (6 maj 1524)
att som administrator förvalta ärkestiftet,
tills Trolles sak blifvit rannsakad och
afdömd. J. var den katolska kyrkan varmt
tillgifven, men af naturen alltför svag och
obestämd för att med kraft våga mot konungen
uppträda till den gamla ordningens försvar. I
den snart uppflammande striden mellan Gustaf Vasa
och medeltidskyrkans förnämste svenske målsman,
biskop Hans Brask i Linköping, kom J. därför att
spela en tämligen underordnad roll och nådde
snart eftergifternas gräns utan att därmed ha
vunnit något för den svenska kyrkans bevarande
under påfvemaktens lydnad. Hans fåfänga säges
äfven ha framkallat personliga slitningar mellan
honom och konungen. Sommaren 1525 hade han jämte
grefve Johan af Hoya som sändebud besökt Lybeck
för att vid den beramade skiljedomen om Gottland
bevaka Sveriges intressen mot Danmark, och året
därpå aflägsnade Gustaf Vasa honom ur riket
under förevändning, att hans biträde behöfdes vid
nya diplomatiska förhandlingar, denna gång med
Polen om ett giftermål för konungens räkning,
hvarjämte han i Finland skulle afvakta, om nya
underhandlingar med Ryssland behöfdes. J. lämnade
Sverige i aug. 1526, anbefallde sitt stift
åt biskop Hans Brask och afbidade i Danzig
händelsernas vidare utveckling. Vid ett besök
i Rom blef han 1534 konfirmerad och vigd till
ärkebiskop i Uppsala, men då hade för länge
sedan den svenska reformationen fortskridit så
långt, att för honom inga utsikter förefunnos
för att återvända till Sverige och där taga
sitt åt Laurentius Petri anförtrodda ämbete i
besittning. J. framlefde sina återstående dagar
som landsflykting under bekymmersamma ekonomiska
omständigheter. Från Danzig kallades han 1537 af
påfven att deltaga i det beramade kyrkomötet i
Vicenza, begaf sig då till Italien och afvaktade
dels i Rom, dels hos sin beskyddare patriarken
Quirinus i Venezia, där han vistades 9 månader
(1539—40), att det flera gånger uppskjutna
kyrkomötet skulle komma till stånd. I jan. 1541
bosatte han sig i Rom, där han tillbragte sina
sista år; han ligger begrafven i Peterskyrkan. —
J. hade redan under sin beskickning till
Lybeck 1525 samlat material till ett historiskt
arbete om Sverige och där afskrifvit Albertus
Krantzius’ kort förut författade krönika om
Sverige (afskriften förvaras i Lunds universitets
bibliotek); i Danzig, Wien och Italien fortsatte
han sina forskningar, hvilka resulterade i två
större arbeten, en rikskrönika och en
krönika om Uppsala ärkestift. Den förra,
Historia de omnibus gothorum sueonumque regibus
trycktes 1553 i Rom af hans efterlefvande broder,
Olaus Magnus, hvilken sände den till Sverige
med tillegnan till hertigarna Erik, Johan,
Magnus och Karl; den utgafs 1554 i Rom och
blef flera gånger omtryckt (i svensk öfv., af
Er. Schroderus, utkom den af trycket 1620). Den
senare, Historia metropolitanæ ecclesiæ
upsaliensis, var färdigtryckt 1557 och utgafs i
Rom 1560, två år efter Olaus Magnus’ död (den
finnes, jämte dennes biografi öfver brodern,
intagen i ”Scriptores rerum suecicarum”,
del III). I sin stora rikskrönika skildrar
J., hufvudsakligen med ledning af Jordanes’,
Saxos, Krantzius’ och Ericus Olais arbeten
svenska folkets anor och dess konungars samt
”de utländske göternas” bedrifter alltifrån
landets bebyggande och dess förste konung, som
skall ha varit Magog, Jafets son. De 16 första
böckerna och en del af den 17:e upptagas af
hednatidens historia och innehålla en förunderlig
väfnad af från andra författare okritiskt tagna
uppgifter och afsiktlig dikt. Konungar, som bära
namnet Erik eller Karl, äro i allmänhet stora
hjältar och utmärkta regenter, under det att
de, som bära något namn, som hade ljudlikhet
med Gustaf, hvilken direkt persiffleras i
skildringen af en uppdiktad sagokonung Gostagus,
äro tyranner. J:s konungalängd har gifvit
upphof till den länge gängse berättelsen,
att Sverige före Erik den helige haft 8
konungar med namnet Erik (se Erik, sp. 779)
och före Karl Sverkersson 6 med namnet Karl
(se Karl, svenska konungar). Endast de sista
afdelningarna af detta J:s arbete ha någon
betydelse som historisk källa. Arbetet bestämde
emellertid länge i hemlandet, särskildt bland
den lärda världen, den allmänna uppfattningen
af Sveriges fornhistoria. Svärmisk kärlek till
fosterlandet och glödande danskhat äro J:s i
denna krönika mest framträdande karaktärsdrag,
för hvilka häfdatecknarens sanningsplikt
alltför ofta får träda tillbaka. Om i krönikan
inflickade tal af ärkebiskop Nils Ragvaldsson
och Hemming Gadh se d. o. samt uppsatser
af V. Söderberg i ”Samlaren”, 1896, och i
”Historiska studier, tillägnade Harald Hjärne”,
1908; en kritisk redogörelse för J:s äldre
konungalängd ges af G. Löw, ”Sveriges forntid
i svensk historieskrifning” (1908). Äfven J:s
krönika om Uppsala ärkestift är en, dock vida
nyktrare hållen, tendensskrift, åsyftande
att framhålla de svenske ärkebiskoparnas
stora förtjänster som medlare i de politiska
striderna. En kritisk undersökning af dess
källor ges af B. Swartling, ”Johannes Magnus’
Historia metropolitanæ ecclesiæ upsaliensis”
(i ”Historiska studier, tillägnade Harald
Hjärne”, 1908).
V. S—g.
Johannes Marquardi, biskop. Se Hans Markvardsson.
Johannes Matthiae Gothus. 1. J. (Hans) d. ä.,
präst, f. 1570 i Västra Husby i Östergötland,
d. 1637 i Norrköping, promoverades till magister
i Wittenberg 1597, blef s. å. hertig Karls
hofpredikant och 1599 präst och kyrkoherde i
Norrköping, där han verkade ”med utmärkt nit,
drift och beröm”; bl. a. blef genom hans energi
S:t Olai kyrka uppmurad af sten. Han efterlämnade
20 barn. J. är ett typiskt exempel på de svenske
kyrkomännens under utländska resor danade andliga
bildning under den stora krisen omkr. 1600. Jfr
H. O. Sundelius,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
