- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
139-140

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blifva under dess slut allt mera överensstämmande
med de nu lefvande formerna. Under åtminstone
en del af tertiärtiden måste en jämn, varm
temperatur varit rådande öfver nästan hela
jordklotet; åtminstone fanns icke, på långt när,
någon så stor klimatskillnad som nu emellan
nordliga och sydliga trakter. De nu af is och
snö betäckta trakterna kring nordpolen torde
haft ett ganska varmt klimat, likartadt
med det nuv. i mellersta och södra Europa;
därpå häntyder beskaffenheten af de växter,
som man i dessa nordliga trakter, Spetsbergen
och Grönland, funnit inneslutna i tertiära
lager. Den i hufvudsak alltjämt försiggående
utvecklingen af allt högre organiska varelser,
hvilken utmärker de särskilda systemen, eller
perioderna, nådde slutligen sin höjdpunkt, då
vid kvartärperiodens början (eller möjligen vid
slutet af tertiärtiden) människan uppträdde på
jorden. Det är nämligen först i kvartärsystemets
aflagringar, som de otvetydigt säkra spåren af
människan anträffats. Växt- och djurvärlden
antog under kvartärtiden sin nuv. prägel. –
Under kritperioden, sannolikt t. o. m. mot
slutet af juratiden, hade klimatzonerna på
jorden börjat utbildas, och under senare delen af
tertiärtiden framträdde denna fördelning tydligt
på det sätt, att klimatet inom polartrakterna
blef allt kallare. Slutligen inträdde under
början af kvartärtiden småningom en så stor
temperatursänkning, att hela norra delen af
Europa och Amerika blef nästan alldeles höljd
af is och snö. Denna del af kvartärtiden
kallas därför äfven glacial- l. istiden
(se d. o.). Därefter mildrades klimatet
ånyo; glaciärer och isfält inskränktes till
polartrakterna och fjällen, och jorden fick efter
hand sitt nuv. utseende. De flesta af de stora
klimatändringar, som egt rum under de geologiska
tidrymderna, synas kunna enligt Arrhenius
förklaras genom antagande af motsvarande
växlingar i atmosfärens kolsyrehalt. Kolsyran
genomsläpper nämligen nästan fullständigt den
från solen kommande värmestrålningen, men
hindrar delvis utstrålningen från jordytan
och de lägre, varmare luftlagren. Vid ökad
kolsyrehalt höjes jordens medeltemperatur. En
ökning till det trettiofaldiga skulle sannolikt
frambringa en temperaturstigning af 18° till 20°
C. i polarområdet och därigenom åstadkomma ett
upprepande af den nästan tropiska växtvärld,
som under krit- och tertiärtiderna där frodades,
under det att en minskning af kolsyrehalten
till 0,4 af den nuv. skulle sänka de nordliga
ländernas medeltemperatur med 5° C. och således
framkalla den forna istidens klimat. Man har
antagit, att ändringarna i jordaxelns lutning
mot ekliptikan varit orsaken till mindre
klimatändringar, t. ex. den, som påvisats inom
de nordliga länderna under postglacial tid, i
det att efter istidens slut ett mildare klimat
än det nuv. härskat där. Den stora nedisning
af Indien, södra Afrika och Australien, som
anses ha egt rum under permiska tiden, torde
dock knappast kunna förklaras på annat sätt,
än att jordaxeln då haft ett annat läge än nu,
enligt Neumayr s. om Ceylon vid nuv. 20° s. br.

De särskilda geologiska berglagersystemen
förekomma naturligtvis icke alla på ett och
samma ställe ofvanpå hvarandra, ty till följd
af de höjningar och sänkningar, som jordytan
varit underkastad, ha olika delar af jorden
varit nedsänkta under hafvet vid olika tider
och således kunnat mottaga endast de
aflagringar, som vid dessa tider bildades. Ännu
i dag afsätta sig på mångfaldiga ställen mer
eller mindre mäktiga lösa jordlager; ännu
pågår en långsam höjning af somliga landsdelar
(t. ex. Skandinaviska halfön), under det andra
trakter af jorden sakta sänka sig (se
Korallöar); ännu bringa vulkanerna glödande och
smälta ämnen upp till jordytan; ännu arbeta
de atmosfäriska krafterna att omärkligt, men
säkert söndergrusa och bringa till stoft äfven
de hårdaste stenarter; ännu nedföra bäckar och
strömmar uppslammade ler- och sandpartiklar
till sjöar och haf för att af dem bilda nya
aflagringar; ännu verka vind och våg att
bortnöta fastlandet och utfylla världshafvet,
hvarvid bergen och högländerna allt mera sänkas,
så att de skulle komma i jämnhöjd med hafsytan,
om icke andra krafter verkade i motsatt riktning;
men ännu afsvalnar jordens glödande inre kärna
alltjämt, ehuru ytterst långsamt – sannolikt 1°
C. på omkr. 10 millioner år –, hvarvid den
krymper, under det att ytlagren ej längre
afkylas, och därför under kärnans krympning
veckas, hvarvid nya bergskedjor och högland
bildas – med ett ord: ännu äro otaliga krafter
i ständig verksamhet att vidmakthålla, omdana
eller ytterligare fullkomna den planet, som
människan fått sig anvisad till boning. – Själfva
tidpunkten, när den ena eller den andra perioden
i jordens utveckling inträffat, kan geologen icke
uppgifva; han känner blott den ordningsföljd, i
hvilken händelserna inträffat, men det synes dock
visst, att årtusenden äro obetydliga tidsenheter
i jordens utvecklingshistoria.

Litt.: A. G. Nathorst, "Jordens historia"
(1894), S. Arrhenius, "Ueber den einfluss
des atmosphärischen kohlensäuregehalts auf
die temperatur der erdoberfläche" (Bihang
t. Vet. akad:s handl., bd 22, afd. I,
n:r 1, 1896) och "Världarnas utveckling"
(1906), N. Ekholm, "Om klimatets ändringar i
geologisk och historisk tid samt deras orsaker"
(i "Ymer", 1899), och "On the variations of
the climate of the geological and historical
past and their causes" (i "Quarterly journal of
the Royal meteorological society", jan. 1901,
London).
l. E. J. (B-d. N. E-m.) 2. E. E. N. E-m.

Jordens afplattning. Se Afplattning.

Jordens kommunalisering, upphäfvande af enskildas
eganderätt till jord och dess öfverflyttning
till kommuner. Jfr Kommunalisering.

Jordens nafle. Se Delfi, sp. 90, och Dem a-ven d,
sp. 121.

Jordens nationalisering, upphäfvande af enskildas
eganderätt till jord och dess öfverflyttning
till staten. Jfr Nationalisering.

Jordfall, geoL, detsamma som d o lin er (se
d. o.).

Jordfallet, färjställe vid Göta älfs
smalaste del, l km. s. ö. om Bohus. Vid
J. lät Kannibal Sehested sommaren 1644 slå
en bro öfver älfven; och vintern och våren
1645 sökte han genom pålars nedslående
och stenkistors sänkande där åstadkomma en
fördämning eller ett s. k. sänkverk, som hotade
att afleda älfven från Göteborg. Till skydd
för sitt arbete anlade norrmännen en redutt
på Fiskarholmen. Natten till 13 aug. intogs
för en kort tid skansen af Kagg. Sedan fred
slutits, refs stenbron och upptogs sänkverket
med hjälp af borgerskapet i Göteborg.
L. W:son M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free