Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 327-328 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jus ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blef 1867 professor i filosofi i Marburg
och var 1873—1901 professor i arkeologi och
konsthistoria vid Bonns universitet. Bland hans
arbeten märkas Dante und die göttliche komedie
(1862), Winckelmann. Sein leben, seine werke
und zeitgenossen (1866—72; 2:a uppl. 1898),
Diego Velasquez und sein jahrhundert (1888,
2:a uppl. 1903), Murillo (1892) och Michelangelo
(1900).

2. Ferdinand J., den föregåendes broder, tysk
orientalist, f. 1837 i Marburg, d. där 1907, var
sedan 1869 professor i jämförande språkvetenskap
och orientaliska språk i sin födelsestad. Bland
hans skrifter märkas Über die zusammensetzung
der nomina in der indogerm. sprachen (1861),
Handbuch der zendsprache (1864), en kritisk
upplaga af pehleviskriften ”Bundehesch”
med glossar (1868), Geschichte des alten
Persiens (i Onckens ”Allgemeine geschichte”,
1879), Dictionnaire kurde-français (1879),
Kurdische grammatik (1880), Geschichte
der orientalischen völker im altertum (i
Grotes ”Allgemeine weltgeschichte”, 1884),
Iranisches namenbuch (1895), Geschichte
Irans (i Kuhns och Geigers ”Grundriss
der iranischen philologie”, bd II, 1897).
1. (G—g N.) 2. K. F. J.

Justice of the peace [dʃa’stis əv thə pī’s],
eng., fredsdomare (se d. o.).

Justicia [chusti’thia], el, sp., sedan 1348 titel
på öfverdomaren i Aragonien. Han tillsattes
på lifstid af konungen, men var endast cortes
(nationalförsamlingen) ansvarig för sina
gärningar. Innan konungen fick tillträda
regeringen, måste han inför justician svärja
att upprätthålla rikets lagar samt folkets fri-
och rättigheter. Värdigheten egde bestånd till
Filip II:s tid (1556—98).

Justicia L., bot., ett växtsläkte af
fam. Acanthaceæ med talrika arter i
tropikerna. J. Adhatoda L. (Adhatoda vasica Nees)
är en i växthus ofta odlad dekorationsbuske med
stora blad och hvita, rödstrimmiga blommor;
dess hemland är indomalajiska området. Äfven
andra arter odlas för sina vackra blommor.
G. L—m.

Justicia carnea, bot. Se Jacobinia.

Justiciarius. Se Justitiarius 3.

Justificatio, lat., teol., rättfärdiggörelse.

Kejsar Justinianus. Från en mosaik i Ravenna, midten af 500- talet.

Justinianus, kejsare i Östromerska riket,
f. 482 eller 483 uti Dardanien (Bulgarien),
d. 565, var son af en bonde och systern till
kejsar Justinus I, hvilken lät gifva honom god
uppfostran och upphöjde honom till höga ämbeten
samt slutligen till medregent. Efter morbroderns
död blef J. 527 ensam härskare. Senare delade han
makten med sin gemål Teodora (se d. o.). J:s
långvariga regering var märklig både i inre
och yttre afseende. Genom lyckliga krig, i
hvilka hans skickliga fältherrar Belisarius och
Narses anförde härarna, eröfrade han först det
vandaliska riket i Afrika (533—534) och sedan
östgoternas rike uti Italien (535—553). Mindre
framgång hade han i sina fejder med perserna och
de nordliga grannarna, slaver och bulgarer,
hvilka oroade landet genom plundringståg till
Illyrien och Tracien. I det inre förekommo i
början af J:s styrelse partistrider, förorsakade
af de olika partierna i kappkörningsbanan,
äfvensom teologiska meningsbrytningar. Ett stort
uppror, kalladt Nika-upproret, utbröt 532 samt
kufvades endast med stor svårighet och mycken
blodsutgjutelse. I kyrkans
angelägenheter ingrep J. kraftigt, då han
föranstaltade, på det 5:e ekumeniska mötet
i Konstantinopel (553), ett slags kompromiss
med monofysiterna, hvarjämte han ifrade mot
hedendomens kvarlefvor samt lät (år 529)
stänga de hedniske filosofernas lärosalar i
Aten. Åt förvaltningen, särskildt den municipala
(kommunala), egnade han mycken omsorg och
vårdade sig äfven om näringarna (silkesodlingens
införande). Viktigast var dock hans ordnande af
lagväsendet. Genom Tribonianus lät han utarbeta
en kodifiering af gällande rättsbestämmelser
och rättsförklaringar, en lagsamling (Codex
justinianeus; se Codex 7), omfattande
kejsarens förordningar (constitutiones), en
annan samling (pandectæ l. digesta) af frejdade
rättslärdes lagtolkningar och utlåtanden,
en vetenskaplig rättslära (institutiones)
och slutligen en samling af kejsarens nya
förordningar (novellæ). Allt detta fick det
gemensamma namnet Corpus juris (se d. o. och
Romersk rätt). Om byggnadsväsendet vinnlade sig
J. med stor ifver och lät uppföra en mängd nya
kyrkor, bland hvilka den praktfulla Sofiakyrkan
i Konstantinopel intog främsta platsen. Jfr
arbeten af Bury (1889) och Diehl (1901).
R. Tdh.

Justinopolis. Se Capodistria.

Justinus, gnostiker. Se Gnosticism, sp. 1371.

Justinus, romersk historieskrifvare, lefde under
Antoninerna (2:a årh. e. Kr.). Han författade
ett utdrag ur det af Trogus Pompejus på
Augustus’ tid utarbetade världshistoriska verk,
som hade titeln Historiæ philippicæ (i 44
böcker) och innehöll en historisk-etnografisk
samt geografisk framställning af folk och
händelser i världen från Ninus, med särskild
vikt lagd på skildringen af Macedoniens och
diadochväldenas förhållanden. J:s utdrag
är sammanträngdt, men utmärkes genom en viss
enkelhet i framställningen och synes ha blifvit
flitigt läst, så att det t. o. m. undanträngt
det mera mångsidiga och rikhaltiga originalet.
R. Tdh.

Justinus, östromerska kejsare. 1. J. I,
d. 527, illyrisk bondson, kom som yngling
till Konstantinopel och inträdde i kejserliga
lifvakten, hvars öfverbefälhafvare han slutligen
blef. Efter kejsar Anastasius’ död utropades
J. 518 till hans efterträdare. Själf föga
bildad, öfverlämnade han förvaltningen åt sin
kvestor Proclus och sin systerson Justinianus,
hvilken han adopterade och fyra månader före
sin död antog till medregent. — 2. J. II,
d. 578, systerson till Justinianus och gift
med en systerdotter till dennes gemål Teodora,
efterträdde 565 sin morbroder på tronen och
sökte blidka folkets missnöje öfver den tunga
beskattningen under den förres kraftfulla
styrelse. J. lyckades stilla de religiösa
striderna (jfr Monofysiter), men förde i öfrigt
en olycklig regering: perserna inträngde i riket,
Italien gick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>